Boken “Se och bli sedd” snart i en brevlåda nära dig.

Se och bli sedd - ömsesidig respekt i mötet med barn
Se och bli sedd – ömsesidig respekt i mötet med barn av Maria Klein

Jag har svårt att riktigt förstå att boken är klar. Det är över fyra år sedan jag bestämde mig för att faktiskt göra slag i saken och skriva en bok. Jag tänkte att du kanske vill ha en inblick i bokens innehåll innan du bestämmer om du vill beställa eller inte.

Det fina bokomslaget har Mia Fallby formgivit och med Nina Petterssons hjälp blev baksidestexten så här:

 

”Mamma, du gör min hjärna så liten.”

Jag minns hur de orden fick mig att stanna upp. Jag ville ju möta våra barn utifrån ömsesidig respekt. Jag ville möta dem på det sätt som jag själv ville bli mött, eller ännu hellre på det sätt som de ville bli mötta.

Det kan vara utmanande att möta ett frustrerat barn. Om du utgår från att barnet behöver förändras ligger det nära till hands att locka, hota och ta hjälp av guldstjärnor och timeout-stolar. När du istället utgår från att barnet gör så gott det kan för att tillgodose sina behov finns andra lösningar där båda parter känner sig sedda och tagna på allvar.

I boken delar familjecoachen Maria Klein med sig av sin erfarenhet som föreläsare, kursledare, coach och mamma. Hon berättar med både humor och allvar om egna och andras utmaningar, framgångar och bakslag. Du uppmuntras att utforska och lita på din egen inre kompass.

En liten inblick i vad som tas upp i boken:

Att möta barn utifrån ömsesidig respekt handlar mycket om dig och din förmåga till reflektion, mod, sårbarhet och ansvar. Du kommer att få utforska dig själv, dina tankar, känslor och reaktioner när det gäller vem du är men också ditt föräldraskap (eller ledarskap inom förskola/skola). Du får sedan tips på hur du på ett ärligt sätt kan låta barnet du möter få lära känna dig. När du möter barn är det avgörande hur du väljer att se på barnet och hur du väljer att använda den makt som du som förälder har. För att nå kontakt och samarbete tror jag det är viktigt att du är nyfiken på barnets tankar, känslor, behov och önskemål. En relation som grundar sig i ömsesidig respekt (där båda blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar) berikar alla inblandade. Avslutningsvis knyts säcken ihop när du tillsammans med barnet hittar lösningar på de problem som ni upplever.

Jag hoppas att du upplever detta spännande och väljer att beställa en av mina första böcker.  Det blir en mjuk bok på 272 sidor i storleken 135*210 mm. Cityprint i Norr AB kommer att trycka böckerna här i Umeå.

Kom ihåg att meddela om du vill ha boken signerad och ifall det finns önskemål på vad det ska stå. Gör din beställning av boken här.

 

Att fylla behov istället för belöningar och bestraffningar

Men vad ska jag göra om jag inte ska belöna och bestraffa? Den frågan får jag ofta och jag upplever att det kan vara svårt att på ett enkelt sätt svara på den frågan därför var det extra roligt att läsa min sons svar på en fråga på hans facebookssida om min artikel om belöningssystem i Skolfamiljen. (Självklart har jag frågat honom om jag fick kopiera hans svar.)
bildbelöningSvaret på hur man kan göra utan att använda belöningar och bestraffningar är ju inte helt enkelt eftersom jag inte förespråkar några enkla metoder som fungerar i alla sammanhang. Det förhållningssätt som jag vill förmedla handlar om ömsesidig respekt. Att bygga relationer som håller livet ut tar tid, hela ens livstid. De kurser jag håller i startar en process som sedan behöver underhållas. Därför brukar jag rekommendera att båda föräldrarna går kursen så att de sedan kan utvecklas tillsammans.
Varför är alternativet till belöningar och bestraffningar mer komplicerat än att det går att svara på ett enkelt sätt. Jo, för det handlar om att lära känna både mig själv och mitt barn. Jag behöver vara ärlig med vem jag är, vad jag känner, vad jag har för behov, vilka önskningar jag har, vilka drömmar jag har samtidigt som jag behöver vara intresserad av vem barnet är, vad det känner, vad det har för behov, vilka önskningar det har och vilka drömmar det har.
Jag tycker att min son fick fram båda sidorna i sitt svar. Betydelsen av att berätta vem jag är och vad jag vill samtidigt som det är så otroligt viktigt att vi som föräldrar försöker se förbi beteendet och se behovet bakom.

“Jag-budskap” är ett knep som jag vet att min mamma har kört med. “Jag skulle vilja bli klar med det här så att vi kan mysa i soffan sen, kan du hjälpa mig?” eller “jag tycker inte att det är trevligt när du slår din lillebror och han ser inte heller ut att tycka om det.”
 
Denna öppenhet, ärlighet och tydlighet är ett bra första steg, men det räcker inte alltid hela vägen.
 
Viktigt är också att se att beteenden ofta är medel för att uppnå ett mål. Barnet kanske är för hungrigt, trött eller leksuget för att städa just nu. Eller så är barnets enda sätt att få uppmärksamhet från sin förälder (som kanske är klistrad vid sin telefon, TV eller annat) att retas med sin lillebror. Att hitta och hjälpa till att uppfylla dessa behov kan skapa en mycket mer givande relation än vad belöningar och bestraffningar någonsin kan göra.

Det var några år sedan vår son bodde hemma och var ett barn i vår familj så vårt förhållningssätt har utvecklats lite sedan dess. Vi har i högre grad insett att allt vi människor gör, gör vi för att försöka tillgodose våra behov, så bakom varje beteende döljer sig ett behov och våra känslor berättar något för oss om våra behov. Så numera är jag och Peter bättre på att uttrycka våra egna behov och inte bara vad vi vill och att tillsammans försöka tillgodose både våra och barnens behov i större utsträckning, även om vi inte alltid gör det på det sätt vi skulle önska att vi gjorde det. Det är väl det som är så härligt med utveckling-att man hela tiden utvecklas.
När det gäller belöningar, bestraffningar och behov så upplever jag att det finns en stor risk att vi missar att tillgodose det grundläggande behoven när vi väljer att belöna och bestraffa. Vi kan få barnet att sluta tex slå genom att tex sätta barnet i time-out, men det betyder inte att det som gjorde att barnet slog har försvunnit. Barnet har bara lärt sig att inte uttrycka det när vi ser på.
Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer. Jag anordnar också kurser i Stockholm vid intresse. info@mariaklein.se
#blogg100

Trender i både företagsvärlden och föräldravärlden

Jag följer Marie Svedbergs Hjälp andra lyckas och i senaste nyhetsbrevet skrev hon ett inlägg där hon frågade Är vi för okritiska i Sverige? Hon berättar att de i tidningen Chef Nr 1 2014 beskriver att svenska medarbetarinflytandet halkar efter övriga Norden. Att allt fler företag inför ledningsmodeller som bygger på standardiserade arbetssätt och individuella belöningssystem beskrivs i en doktorsavhandling som heter “Chef i en högpresterande kultur. Implementering av ett globalt managementkoncept i lokala organisationskulturella kontexter”. Hon beskriver vidare hur dessa högpresterande kulturer bygger på mer individualisering och intern konkurrens.
Bild1Känner ni precis som jag att det här liknar det som tyvärr om och om igen även försöker få fotfäste när det gäller föräldraskap. Att vi ska få våra barn att prestera mer med hjälp av belöningssystem som ökar konkurrens istället för att gynna samarbete. Jag har skrivit om belöningssystem tidigare. Bland annat här och här.  
TV4 har också bidragit till denna engelska stil genom att sända “Tre dygn med Nanny” som bland annat Lars H Gustafsson skriver om här och här. Jag undrar varför vi inte kan lita på att det vi har är något värt att bevara. Vi behöver inte ta andra länders ledarskapskoncept. För mig handlar föräldraskapet om så mycket mer än ledarskap. Det handlar om en relation som ska byggas upp utifrån ömsesidig respekt. En relation som ska hålla livet ut. En relation där både förälder och barn känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar men där vi som föräldrar har fullständiga ansvaret för kvalitén i vår relation.
I morgon blir det en avstickare från den påbörjade banan i dessa inlägg. Det blir ett inlägg som jag valt att kalla “Gör det lätt att göra “rätt””.
Vi ses i morgon.
Gillar du det du läst och vill sprida det vidare kan du dela det på knappen nedan. Om du vill följa min bloggresa kan du prenumerera längre ner på sidan precis efter knappen “Äldre inlägg”
#blogg100

Uppmuntranskalender

Vi har under några år köpt legokalendrar till barnen som adventkalendrar. I vårt konsumtionssamhälle känner jag att det inte känns rätt att göra det då barnen faktiskt inte leker med dessa legokonstruktioner sedan.
Alternativ två är ju chokladkalendrar men då känner jag att det bara uppmuntrar till sötsaker i överflöd. Alternativ tre är det vi gjort de senaste åren och som uppskattats av barnen.
Vi har skapat uppmuntranskalendrar till våra barn. I år satte sig MN, elva år ner och började på en kalender till G, åtta år. Hon kom inte riktigt igång men viljan fanns där. Nu har jag kommit på hur vi kan förgylla årets uppmuntranskalender. Vi kan ta med barnen i hela processen. De kan få vara med och skriva ner uppmuntran till varandra. Tidigare år har det varit jag och Peter som skrivit 24 uppmuntran till var och en. Vi har lagt lapparna i en skål åt dem var och sedan har de fått dra en lapp per dag.
I år tror jag den kommer att bli ännu mer uppskattad när de själva får vara med i processen.
På lapparna skriver man saker som:
bilduppmuntranJag gillar att prata med dig om din skoldag. Tänk vad roligt vi hade när vi … Jag tycker om när du säger vad du tycker. Jag uppskattar att du delar med dig av dina känslor. Tack för att jag får lära känna dig. Du betyder mycket för mig. Jag gläds med dig när du … Jag gillar att se på film tillsammans med dig. Jag tycker om att … med dig. Tack för att du är tydlig med dina gränser.
Som ni ser så fokuserar vår uppmuntran mer på barnets varande än deras görande. Självklart skriver jag till exempel Jag gläds med dig när du har kul på fotbollsträningen. Men jag skriver inte Du är så duktig på att spela fotboll. Jag skulle kunna skriva: Du ser ut att ha otroligt roligt på dina fotbollsträningar. Fast hur ni väljer att göra är ju upp till er.
Det här är en kalender som berikar både den som skriver och den som läser.
Inser att vi ska göra en till min man, deras pappa, också. Jag vet att barnen har massor som de gillar att göra med Peter och jag vet ju hur mycket jag och de älskar honom.
Jag gillar att uppdatera denna kalender. Senast kom Linda med förslag på aktiviteter man kan göra med barnet den dagen de öppnar lappen. Det kan vara “Jag ser fram emot att se på Luciafirandet på TV:n tillsammans med dig i morgon”. Det enda som jag behöver förändra för att göra detta är att sätta siffran 12 på just den lappen så att den öppnas rätt dag. Likadant får jag göra på andra specifika dagar. I övrigt kan de ta lapparna ur skålen.
Lycka till!
Gillar du det du läst här får du gärna dela vidare. Då bidrar du till min dröm om att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
………..
Mina föreläsningar inspirerar och bjuder på både allvar och skratt. Varmt välkommen!
Linköping den 23 november boka din plats här.
Göteborg den 24 november boka din plats här.
Stockholm den 9 december boka din plats här.

Värt att tänka på vid beslut om föräldrastöd

Tänk om de som beslutar om föräldrastöd i landets kommuner kunde vara öppna för det Håkan Stattin sa på Slutkonferensen för projektet Familjepeppen i Umeå den 19/11. Jag kommer presentera det han sa senare i inlägget.
I dag finns belöningssystem i både hem och skola. Många tycker att det är ett enkelt sätt att få barn att göra som vi säger och prestera mera. Vi antar att barnen själva inte har någon motivation utan att de behöver yttre motivation. Jag är väl medveten om att det finns barn som har begränsad inre motivation men problemet är att belöningssystemen som används i hemmen och skolorna inte tar hänsyn till att de flesta barnen faktiskt har en inre motivation. Barn vill lära sig saker utan att få belöningar. Barn vill ställa upp för andra utan att få belöningar. Barn vill ifrågasätta utan att undvika att bli utan belöning. För ni vet väl att baksidan på belöningar är bestraffningar. När jag inte lyckas få en belöning så känner jag mig bestraffad. Barn vill …
Det är med sorg i hjärtat jag hörde Håkan läsa upp hur ungdomar upplever våra belöningssystem/värderingssystem:
“Det är många ungdomar som säger att deras föräldrars värme och öppenhet gentemot dem är beroende på hur de klarar sig i skolan.
Går det bra är föräldrarna vänliga och stödjande. Går det sämre känner de snarare kyla och avstånd.
Forskning har visat att det här har ett pris. Barn som har föräldrar som reagerar på detta ”betingade” sätt sluter sig och uttrycker mer fientliga attityder till föräldrarna än andra barn.
Den glädje och lycka de känner när de berättar om att de lyckats bra på en skrivning är kortlivad. Lyckas de sämre känner de skuldkänslor.
Ett föräldraskap som bygger på belöningssystem är något som många svenska föräldrar kanske inte ställer sig bakom.
Men detta är något som finns i beteendebaserade program som används i Sverige. Gängse förekommande program bygger på beteendeprinciper (inlärningsteori eller social inlärningsteori i vid bemärkelse).
Det innebär att man arbetar med positiva och negativa förstärkningar som minskar sannolikheten för att barns och ungdomars negativa beteende uppträder eller eskalerar.”
Det jag önskar att beslutsfattare förstår är att “stjärnor” för utförda uppdrag och borttagande av förmåner är precis detsamma som det Håkan beskrev ovan. Låt föräldrar få möjlighet att välja föräldrastödsprogram som inte innefattar belöningar och borttagande av förmåner. Låt också skolpersonal få utbildning i belöningssystemens nackdelar och finna sätt att uppmuntra sina elever utan manipulation. Det är våra barn värda.
Jag är glad att Landstinget i Västerbotten i alla fall valt att satsa på ICDP-vägledande samtal. Ett fantastiskt förhållningssätt som bygger nära och långsiktiga relationer. Det finns hopp för en värld med rika relationer med ömsesidig respekt som grund.

Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Respektera varandras gränser börjar i familjen

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Det är otroligt viktiga behov som vi alla behöver tillgodose för att vi ska uppleva oss hela.
Bild1Jag vill att mina barn ska känna att deras vilja har betydelse. Att deras känsla är rätt. Att deras kropp är deras kropp och att de alltid är de som ska bestämma över sin kropp. Att deras behov är viktiga. Att deras önskningar är betydelsefulla.
Jag vill också att mina barn respekterar andras vilja. Att andras känslor är rätt. Att andras kroppar är andras kroppar och att andras behov och önskemål är viktiga.
Jag behöver som förälder vara ärlig med vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar samtidigt som jag är intresserad av vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Jag tror i grund och botten att vi alla föds med denna inbyggda respekt för varandra. Jag tror att vi alla har ett grundläggande behov av att bidra till andra. Vi vill samarbeta med andra människor. Vi vill behandla varandra med respekt men någonstans på vägen händer något som gör att vissa människor inte längre respekterar andras gränser. De sätter sig inte in i den andras situation utan agerar utifrån sin egen vilja utan att vara nyfiken på den andras vilja.
När det gäller närhet och så småningom sex är det otroligt viktigt att båda partnerna vill dela denna närhet. Jag har här skrivit om att respektera barns vilja att kramas eller inte kramas. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/jag-vill-inte-ar-ocksa-ett-nej/
Sedan tror jag att vi behöver tänka till som föräldrar när det gäller kram som förlåt. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/kram-som-forlat/ vi förmedlar att det är ok att först slå någon och sedan kramas man oavsett om båda parter vill eller inte. Respekten för den andras gräns finns inte i denna konstruktion av oss vuxna.
Vi behöver i familjen fundera på hur vi kan hjälpa våra barn att både förmedla sina egna gränser men också att respektera andras gränser.
Det handlar inte bara om att förmedla betydelsen av att tjejer och killar säger NEJ om de inte vill, det handlar också om att förmedla till både tjejer och killar att vara uppmärksam och respektera andras NEJ. Det är till och med så att vi behöver förmedla att de ska sätter sig in i den andras situation och fundera på om det verkligen är rimligt att den personen vill. Att gå in i ett rum som är låst och mörkt och ha samlag med en 15-årig flicka som inte har möjlighet att lämna rummet och visar att hon inte vill skulle i så fall solklart väljas bort.
Jag tror att när barn blir bemötta med respekt, respekterar de andra. Det är ett samspel som startar i familjen. Sedan har både förskola och skola en viktig uppgift att fortsätta upprätthålla denna respekt.
Minns när vi berättade att för förskolepersonalen att vår dotter hade fått skaftet på en träslev uppstoppad i slidan på förskolan. De svarade att de inte kunde göra något eftersom kompisarna skulle förstå att flickan hade skvallrat. Samma svar fick den förälder vars barn hade blivit utsatt för ett strypgrepp som gjorde det svårt att ropa efter hjälp.
Jag minns också när min dotter älskade att kramas och det skapades en kramlek på skolan. När något barn upplevde denna lek obehaglig förbjöds kramar istället för att de fick lära sig att uttrycka och respektera varandras JA eller NEJ. Kramar är ju mysiga så länge de delas i ömsesidig respekt. Då tänker jag på Stefan Einhorns variant gör mot andra så som de vill att du gör.
Även om att respektera varandras gränser ska börja i familjen är det minst lika viktigt att det fortsätter i förskolan och skolan. Pedagoger, ta barns kroppar och deras gränser på allvar. Sluta tvinga barn att kramas förlåt.

Varför leker du inte med någon?

Varför leker du inte med någon?

En fråga som jag tror vi är många som ställer till våra barn när de inte leker med någon under tex ledighet.

Varför ställer vi den frågan?

Är vi rädd att vårt barn är utan kompis?

Om barnet har kompisar i skolan/förskolangaidjupsno2 men väljer att inte vara med någon på fritiden kanske det finns någon anledning till deras val.

Har ni tänkt på att barn faktiskt kan ha behov av vila och återhämtning? Att efter flera veckor med ständig kontakt med klasskompisar och pedagoger så är deras umgängeskvot rätt välfylld.

Att ständigt vara trevlig och relatera till flera olika personligheter kan vara arbetsamt. Under skolveckor har barnet inget val, det är bara att anpassa sig till alla dessa kontakter.

När det blir helg eller långledigt kanske de känner ett behov av vila från relationer.

Men när de följer sina behov reagerar vi med att signalera att de känner fel eller till och med att barnet är fel. Det gör vi genom att upprepade gånger fråga: Varför leker du inte med någon? Ska du inte gå och fråga om x vill leka med dig?

Vi vuxna är själva ganska dåliga på att vila från relationer. Vi är verkligen inte tydliga med våra behov av lugn och ro. Vårt behov av att få vara med oss själva. Undrar om det beror på att vi hade föräldrar som signalerade att det var något fel på oss när vi inte lekte med andra under olika perioder av ledighet.

Personligen har jag mer och mer börja uppskatta perioder av att vara helt själv. Det har tagit tid att uppskatta tystnaden och ensamheten. Ensamhet är inget hemskt så länge den är självvald.

Låt barnet få vara i lugn och ro när de är lediga. Det är ett behov som är bra att ha med sig redan från barnsben.

Jag ska aldrig göra som min x gjorde!

Är det fler som känner igen sig i det löftet? Jag ska aldrig göra som min mamma gjorde när vi bråkade, det var mitt löfte.

Tänk vad djupt förankrat vår uppväxt är i oss. De mönster som vi fick hemifrån lever kvar i oss. Jag skulle kunna säga att vi trots att vi flyttat hemifrån fortsätter att “samarbeta” med våra föräldrar. När jag läser Jesper Juuls bok “Ditt kompetenta barn” så beskriver han en konflikt mellan integritet och samarbete. För mig blir ordet samarbete lite missvisande men jag tänker att det handlar om att kopiera eller synliggöra. Så i mitt exempel väljer jag att kopiera min egen mamma även om jag lovat att inte göra det.

Det där löftet som jag gav till mig själv för att skydda mina barn från min egen upplevelse var tänkt att efterlevas men vad var det som hände?

Jo, jag tror att när jag är trött, stressad eller på annat sätt urbalans då kommer de mest primitiva lösningarna. Det handlar helt plötsligt om att fly eller fäkta, det finns inget annat. När jag blir utmanad väljer jag att utmana. Min egen pappa valde att alltid fly men min mamma valde att “fäkta”. När jag som barn trotsade henne valde hon att trotsa tillbaka. Det blev en maktkamp. Som ni alla vet finns det ingen vinnare när det blir maktkamp. Båda vill ha igenom sin vilja och kämpar för att uppnå detta. Som förälder har vi dock ett överläge bara genom att vara förälder.

Att välja att göra som jag lovat att inte göra är det lättaste. I alla fall om jag inte har något bra alternativ. Det är därför det är så viktigt att hitta alternativa lösningar på “gamla” mönster. För mig handlade det om att ändra mitt förhållningssätt till barn men även till andra människor. Att skapa nya spår att gå i som med tiden kändes mer och mer bekväma. Tidigare hade jag ett välanvänt spår men det ledde inte riktigt till mitt mål som förälder.

Mitt mål är ,liknande det som Barabara Coloroso skriver i “Växa med ansvar”, att “fostra” barn med stark känsla av inre motivation – som inte bara agerar för att behaga någon eller för att undgå straff. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter och få sina behov tillgodosedda samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Med det innefattar jag att barnen respekterar att vi föräldrar också har behov. Jag vill att mina barn är ansvarsfulla och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så eller utdömer straff eller tillhandahåller belöningar utan för att de känner inom sig att “det känns rätt”.  som blir sina egna ledare i sina liv.