Uppmuntranskalender

Vi har under några år köpt legokalendrar till barnen som adventkalendrar. I vårt konsumtionssamhälle känner jag att det inte känns rätt att göra det då barnen faktiskt inte leker med dessa legokonstruktioner sedan.
Alternativ två är ju chokladkalendrar men då känner jag att det bara uppmuntrar till sötsaker i överflöd. Alternativ tre är det vi gjort de senaste åren och som uppskattats av barnen.
Vi har skapat uppmuntranskalendrar till våra barn. I år satte sig MN, elva år ner och började på en kalender till G, åtta år. Hon kom inte riktigt igång men viljan fanns där. Nu har jag kommit på hur vi kan förgylla årets uppmuntranskalender. Vi kan ta med barnen i hela processen. De kan få vara med och skriva ner uppmuntran till varandra. Tidigare år har det varit jag och Peter som skrivit 24 uppmuntran till var och en. Vi har lagt lapparna i en skål åt dem var och sedan har de fått dra en lapp per dag.
I år tror jag den kommer att bli ännu mer uppskattad när de själva får vara med i processen.
På lapparna skriver man saker som:
bilduppmuntranJag gillar att prata med dig om din skoldag. Tänk vad roligt vi hade när vi … Jag tycker om när du säger vad du tycker. Jag uppskattar att du delar med dig av dina känslor. Tack för att jag får lära känna dig. Du betyder mycket för mig. Jag gläds med dig när du … Jag gillar att se på film tillsammans med dig. Jag tycker om att … med dig. Tack för att du är tydlig med dina gränser.
Som ni ser så fokuserar vår uppmuntran mer på barnets varande än deras görande. Självklart skriver jag till exempel Jag gläds med dig när du har kul på fotbollsträningen. Men jag skriver inte Du är så duktig på att spela fotboll. Jag skulle kunna skriva: Du ser ut att ha otroligt roligt på dina fotbollsträningar. Fast hur ni väljer att göra är ju upp till er.
Det här är en kalender som berikar både den som skriver och den som läser.
Inser att vi ska göra en till min man, deras pappa, också. Jag vet att barnen har massor som de gillar att göra med Peter och jag vet ju hur mycket jag och de älskar honom.
Jag gillar att uppdatera denna kalender. Senast kom Linda med förslag på aktiviteter man kan göra med barnet den dagen de öppnar lappen. Det kan vara “Jag ser fram emot att se på Luciafirandet på TV:n tillsammans med dig i morgon”. Det enda som jag behöver förändra för att göra detta är att sätta siffran 12 på just den lappen så att den öppnas rätt dag. Likadant får jag göra på andra specifika dagar. I övrigt kan de ta lapparna ur skålen.
Lycka till!
Gillar du det du läst här får du gärna dela vidare. Då bidrar du till min dröm om att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
………..
Mina föreläsningar inspirerar och bjuder på både allvar och skratt. Varmt välkommen!
Linköping den 23 november boka din plats här.
Göteborg den 24 november boka din plats här.
Stockholm den 9 december boka din plats här.

Följa sitt hjärta utan en hjärna som stör

Jag gillar att betrakta barn och deras förmåga att följa sitt hjärta. De väljer inte alltid den enklaste vägen utan kan gott välja en längre väg bara den tillfredsställer deras behov.

På väg hem från förskolan valde vi skogsvägen. Den är både lite kortare och betydligt vackrare än cykelvägen. Barnen sprang iväg i en otrolig fart. Plötsligt säger G, 7 år, vi springer varsin väg och möts där framme, han springer iväg till en annan stig. B, 2 år fortsätter springa på den stig vi var på i några sekunder sedan lockas han av att hellre springa med G och lämnar stigen för att välja en längre väg. Fast när jag skriver välja en längre väg så är det klart att det är ju inte så han tänker. Han drivs av lusten att hellre springa med G.

Allt för ofta väljer vi vuxna den väg vi känner igen och den väg som vi upplever snabbare tar oss till vårt mål. När jag lyssnar på mig själv som förälder och på andra föräldrar slås jag av hur ofta vi väljer att göra på samma sätt om och om igen även om det sättet faktiskt inte leder till att vi förgyller kontakten med våra barn. Istället för att ändra på vårt sätt att göra saker på försöker vi ändra på barnet. Ju mer vi försöker desto längre ifrån att lära känna vårt barn kommer vi. Vi kommer dessutom längre och längre ifrån att lära känna oss själva. Varför fortsätter vi att bete oss på det sätt som skadar vår kontakt med våra barn och som inte känns rätt i hjärtat? Jag tror bland annat att det beror på följande:

  • *Reptilhjärnan tar över framförallt när vi blir arga. Då är det fly eller fäkta som gäller. Vi agerar utan att vi hinner tänka eller känna så mycket.
  • *Våra hjärnor fungerar så. Det är mycket enklare att göra så som vi alltid har gjort än att tänka nytt. Det kräver mycket mer av oss att stanna upp och tänka annorlunda.
  • *Vi lever upp till förväntningar och omgivningens krav. Vi tänker att vi behöver visa vem som bestämmer och att vi faktiskt vet att vårt barn tex har gjort fel. För om det är hos dem felet ligger då är ju vi oskyldiga.
  • *Vi vill nå vårt mål så snabbt som möjligt, för vi har inte tid. Det kräver för mycket tid och energi att göra på något annat sätt än det vi är vana.

Men vad kan vi då göra? Här kommer några förslag, det finns säkert fler som ni gärna får lägga till i en kommentar:

  • *Reptilhjärnan har benägenhet att ta över framförallt när vi är arga. Ilska känner vi när vi har ett behov som vi inte upplever blir tillgodosett. Det första vi behöver göra är att bestämma oss för att lära känna oss själva bättre. Vad är det för behov vi inte får tillgodosett och hur kan vi uttrycka för oss själva och vår omgivning att vi behöver fylla dessa behov? Och hur kan de fyllas? Under tiden vi lär känna oss själva bättre behöver vi hjälp med att “pausa” innan vi agerar.  Vi behöver ta en “time-in”, ge oss själv tid att reflektera och lyssna efter våra behov.
  • *Våra hjärnor kopplar gärna de kopplingar som de alltid har gjort. Alltså behöver vi skapa nya kopplingar. Det kan vi göra genom att välja att utveckla oss. Fylla på vårt förråd av sätt att tänka och agera. Det finns flertalet böcker som kan inspirera oss och sedan finns det kurser som förmedlar förhållningssätt baserade på ömsesidig respekt. Där skapa kontakt står i fokus framför att få barn att lyda. Det tar tid att skapa de nya kopplingarna men med tiden kommer det vara dessa som blivit automatiserade.
  • *Är det verkligen viktigare hur omgivningen ser oss än hur våra barn ser oss? Jag älskar när föräldrar säger till mig att numera skiter jag i vad mina vänner och släktingar tycker. Nu gör jag som jag vill med mina barn. Det går inte att leva upp till alla andras krav, då blir vi aldrig bra nog. Det är bättre att vi själva avgör vad vi vill med vårt liv och med vår familj och framförallt med vår kontakt med våra barn. Barn känner när vi inte agerar utifrån vårt hjärta, när vi inte är autentiska.
  • *Vi behöver se över våra mål. Om vi vill ha rätt och få lydiga barn då kanske vi kan fortsätta bestämma och så snabbt som möjligt få våra barn dit vi vill, men om vi vill skapa kontakt, ömsesidigt förtroende, ömsesidig förståelse och uppleva genuint samarbete då kanske vi får sätta det som mål. Den tid vi lägger ner för att uppnå kontakt med våra barn kommer vi tjäna igen om och om igen. Som min då sjuttonåriga son sa när en mamma avbokade en föräldrakurs pga brist på tid “Tänk om hon visste vad mycket tid hon kan tjäna” Att fördjupa kontakten med våra barn är ju dessutom värt så otroligt mycket.

Jag är övertygad om att det är viktigare än någonsin att tänka “outside the box”. Se bara på hur vårt samhälle har utvecklas de senaste åren. Om människor inte hade tänkt utanför boxen hade jag inte skrivit denna blogg.

Att visa våra barn att vi är intresserade av oss själva, av dem och av att ständigt utvecklas skapar enorma förutsättningar både för oss själv men framförallt för våra barn och deras framtid. Att följa våra hjärtan öppnar porten för ännu mer kontakt och kärlek.

Hjärnan kommer alltid att påverka oss så därför är det ju så mycket skönare när hjärnan stödjer det våra hjärtan känner. När de fungerar tillsammans istället för var för sig.

Jag ska aldrig göra som min x gjorde!

Är det fler som känner igen sig i det löftet? Jag ska aldrig göra som min mamma gjorde när vi bråkade, det var mitt löfte.

Tänk vad djupt förankrat vår uppväxt är i oss. De mönster som vi fick hemifrån lever kvar i oss. Jag skulle kunna säga att vi trots att vi flyttat hemifrån fortsätter att “samarbeta” med våra föräldrar. När jag läser Jesper Juuls bok “Ditt kompetenta barn” så beskriver han en konflikt mellan integritet och samarbete. För mig blir ordet samarbete lite missvisande men jag tänker att det handlar om att kopiera eller synliggöra. Så i mitt exempel väljer jag att kopiera min egen mamma även om jag lovat att inte göra det.

Det där löftet som jag gav till mig själv för att skydda mina barn från min egen upplevelse var tänkt att efterlevas men vad var det som hände?

Jo, jag tror att när jag är trött, stressad eller på annat sätt urbalans då kommer de mest primitiva lösningarna. Det handlar helt plötsligt om att fly eller fäkta, det finns inget annat. När jag blir utmanad väljer jag att utmana. Min egen pappa valde att alltid fly men min mamma valde att “fäkta”. När jag som barn trotsade henne valde hon att trotsa tillbaka. Det blev en maktkamp. Som ni alla vet finns det ingen vinnare när det blir maktkamp. Båda vill ha igenom sin vilja och kämpar för att uppnå detta. Som förälder har vi dock ett överläge bara genom att vara förälder.

Att välja att göra som jag lovat att inte göra är det lättaste. I alla fall om jag inte har något bra alternativ. Det är därför det är så viktigt att hitta alternativa lösningar på “gamla” mönster. För mig handlade det om att ändra mitt förhållningssätt till barn men även till andra människor. Att skapa nya spår att gå i som med tiden kändes mer och mer bekväma. Tidigare hade jag ett välanvänt spår men det ledde inte riktigt till mitt mål som förälder.

Mitt mål är ,liknande det som Barabara Coloroso skriver i “Växa med ansvar”, att “fostra” barn med stark känsla av inre motivation – som inte bara agerar för att behaga någon eller för att undgå straff. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter och få sina behov tillgodosedda samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Med det innefattar jag att barnen respekterar att vi föräldrar också har behov. Jag vill att mina barn är ansvarsfulla och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så eller utdömer straff eller tillhandahåller belöningar utan för att de känner inom sig att “det känns rätt”.  som blir sina egna ledare i sina liv.