Mitt ego delar inte lika! #blogg100

Vi måste lära våra barn att dela med sig för annars blir de egoistiska. Eller? Jag har funderat på det här framförallt sedan jag hittade boken “It´s OK not to share”. Kan det verkligen vara ok att inte dela?
bildäppleJag har inte läst hela boken då den är skriven på engelska och jag har nog med att ta mig igenom böcker på svenska. Men den har väckt till liv en tanke jag haft länge. En tanke att när vi möts av generositet så blir vi generösa. När vi möts med respekt så visar vi respekt. Men barn är barn och allt är inte självklart som vi tycker är självklart. När de är små så förstår de inte varför vi tvingar dem att ge hälften av det de har i handen. De upplever bara att vi tar det de har. Jag minns så väl hur en förälder tvingade sin ettåring att ge halva sin frukt till sin tvillingsyster och hur ettåringen skrek när detta gjordes. För ettåringen så handlade det om vad någon tog ifrån honom och för föräldern handlade de om att dela med sig. Jag är helt övertygad om att barn lär sig att dela med sig utan att vi behöver lära dem. Det är något som faller sig naturligt när de är mogna för det. När barn ger för att de vill och inte för att de måste. Den tanken inspirerar mig. Jag tror att vi vill bidra till varandra.
Många barn kommer också in i en period där rättvis blir så otroligt viktigt. Att alla får lika mycket. Ibland när barnen ska dela på något brukar vi säga att den ena delar och den andra får välja. Allt för att det ska bli så rättvist som möjligt men för någon dag sedan hörda jag en vers som gick ungefär så här:

Det här är ett bröd, det kan vi dela. Idag får jag inget och du får hela. Det var rättvisa idag. Du var hungrig, inte jag.

Ja, det här med rättvisa är inte så enkelt. När jag gör kladdkaka brukar barnen få dela på att äta smet ur kastrullen. Vid ett tillfälle delade ett barn det hela på tre och sedan när nästa barn kom så tyckte barnet att det hade blivit ojämnt uppdelat. Nästa gång det var dags att dela upp kommer det första barnet till mig och säger: Kan du hjälpa mig att dela, det finns risk för att mitt ego tar över och gör ojämna delar.
Tänk om vi vuxna kunde ha sådan självinsikt att vi kunde ta hjälp av andra när vårt ego riskerar att ta över.
#blogg100

Barn gör som vi säger och inte som vi tänker

Jag är så otroligt tacksam över att ständigt bli påmind om olika situationer som inte blir som det är tänkt. Kan inte få nog av Petras blogg, hoppas att även du har hittat dit. Nu senast skrev hon ett inlägg om Vad menar du egentligen?

Den fick mig att tänka på en händelse för några veckor sedan.

Jag och de två mellanbarnen skulle städa det gemensamma allrummet där de för det mesta vistas med sina kompisar. Jag har för flera år sedan bestämt att barnen alltid har möjlighet att få städkompis i form av en av oss föräldrar. Tanken är att det ska bli lite lättare att städa när man är flera och samtidigt får vi tid tillsammans.

Självklart är jag inte alltid på det bästa humöret när detta ska göras framförallt inte om jag behöver påminna barnen om att fortsätta städa. Den här gången var det inte bara det som var problemet. Problemet var också att nioåringen tyckte att det var orättvist. Att hon fick städa mer än sjuåringen som inte var lika “på” under städningen. Det blev en massa diskussion omkring det här med städning men också omkring rättvisa.

Även om jag inte tycker när vi föräldrar använder oss av skuld och skam händer det att även jag tar till dessa otäcka hjälpmedel. I det här fallet säger jag tillslut till min nioåring: -ja men sätt dig du i soffan och se på när jag och G städar om det är det du vill. (I min tanke skulle hon aldrig gå med på det eftersom hennes dåliga samvete skulle få henne att välja att städa igen efter ett tag). Men min nioåring valde att sätta sig i soffan och se på när vi städade. Precis som jag sagt åt henne.

Hon gjorde som jag sa och inte som jag tänkte. Hon kunde ju omöjligt veta att jag försökte räkna ut hur slutet skulle se ut. På ett sätt kändes det bra att hon faktiskt inte gick på mitt dåliga knep. Det får mig att tro att hon inte allt för ofta hamnat i sådana situationer med min hjälp.

Om jag ska vara riktigt ärlig så kan jag berätta att min dåliga stil slutade inte där. Dum som jag var berättade jag dessutom för henne att jag aldrig trodde att hon skulle sätta sig och se på när jag och G städade. Så nu skapade jag inte bara dåligt samvete genom skuldkänslor utan en känsla av skam. Usch! Ibland är jag verkligen inte den mamma jag önskar vara.