HÄR ÄR JAG, MAMMA!

En av föräldraskapets utmaningar är det här med gränssättning. Hur sätter vi gränser? När ska vi sätta gränser? Vilka gränser är det som ska gälla? Måste jag alltid vara konsekvent när det gäller gränser? Behöver jag och min man ha samma gränser?

För mig har det här med gränser i högre grad blivit vikten av att visa andra vem jag är, vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag behöver, vad jag känner och vad jag önskar. Det har mer och mer blivit en fråga om nuet än något som är konstant hela tiden. Vissa dagar vill jag inte att mina barn hoppar i sängen och vissa dagar kan jag tycka att det är helt ok. Det beror alldeles på min egen dagsform och vilka behov jag just då har. Om jag har stort behov av lugn och ro, kanske inte hoppa i sängen är det första jag ropar YES! till. Men det här med att visa mina barn mina gränser börjar kännas ganska tryggt för mig.

Det som är en mycket större utmaning för mig är att kunna leva upp till det jag skrev om i mitt förra inlägg om att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och det svåra tycker jag är att få mitt barn att känna så.

I vissa åldrar eller perioder i barnets liv är de mer tydliga än någonsin med vad det tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är som om hela deras person skriker ut DET HÄR ÄR JAG!

Bildutropstecken

Hon/han tycker till om allt mellan himmel och jord, tänker så det knakar, känner sig stundom glad och stundom rosenrasande, behoven skiftar i en väldigt fart och önskningarna är allt ifrån ett husdjur till nyaste och dyraste mobilen. Hon/han skiftar från att vara liten och behöva få vara liten till att vara “vuxen”.

Det är verkligen inte lätt att alltid se, höra, bekräfta, respektera och ta på allvar när HÄR ÄR JAG visar sig med stora bokstäver. Men de gånger jag lyckas då berikas mitt liv och alldeles säkert mitt barns.

Föräldraskapet är verkligen fyllt av både utmaningar och möjligheter ;o)

Möt monster med hörselkåpor.

Idag har jag blivit inspirerad av någon annans blogg igen. Tur att jag har vänner som skriver blogginlägg som inspirerar mig att skriva. Den här gången är det Petra Liuski som inspirerat mig genom att skriva om det monster med stort M som tog över hennes kropp. Hon berättar hur hon försöker tysta monstret och tänker vara mer förberedd nästa gång det kommer.  Monstret i Petras inlägg är inte alls ett barn som hon beskriver utan snarare tankar, men jag kan som vanligt inte låta bli att dra paralleller till föräldraskap, vore väl konstigt annars med tanke på min passion ;o)

Ibland får jag tillfälle att möta föräldrar som har barn som skriker så högt att de behöver införskaffa hörselkåpor till alla i familjen för att överleva.

Vad har hänt kan man stilla undra.

Väldigt ofta är det så att barnen från början försökt uttrycka sig med mindre skrik men det är ingen som förstår eller lyssnar. Så för att öka chansen att bli hörd skriker de högre. Det är samma sak när det gäller utbrott. De första utbrotten är ganska harmlösa men när barnet inte blir bekräftat och lyssnat på så ökar utbrottens styrka.

Ibland försöker vi bara säga till barnet att sluta. Fungerar en stund sedan börjar de igen. Ibland försöker vi svara utan att ha lyssnat på vad de egentligen försöker säga och då brukar de försöka igen. Varpå vi blir väldigt irriterade. I andra fall kan vi föräldrar välja att hantera skriken och utbrotten med att ignorera. Om vi inte låtsas om att de skriker eller får utbrott då finns de inte. När vi ignorerar barnet är det budskap vi skickar att dem inte finns. Vilket naturligtvis inte är en behaglig känsla för någon. En del barn upphör att försöka uttrycka sig när de bli ignorerade men de flesta försöker att tydligare uttrycka sig för att bryta isoleringen och faktiskt bli hörda. Alla människor vill bli sedda, hörda och respekterade.

Så även om hörselkåpor gör att vi inte får ont i öronen försvinner inte det behov som barnet försöker tillfredsställa.

”Barns beteende är inte problemet. Det är lösningen på ett problem som barnet upplever.” Aktivt föräldraskap

På samma sätt tänker jag på “monster”, tankar i våra huvuden som vi inte vill ha. Ju mer beväpnade vi är för att möta dessa monster desto fler monster kommer vi att möta. De kommer bara att komma mer kraftfulla för varje gång, för att vi ska lyssna. Istället kan jag tänka att vi behöver lyssna på monstret innan de hinner bli så kraftfulla att vi vill bli av med dem så snabbt som möjligt. Vad har “monstret” för budskap? Vad vill “monstret” hjälpa oss med? Vad vill “monstret” uppmärksamma oss på? Vilket behov är det “monstret” försöker tillfredsställa? Vilket behov känner jag att jag inte får tillfredsställt? Hur kan jag uttrycka till min omgivning de känslor, behov och önskningar jag har?

Att våga ta emot det budskap som “monstret” kommer med kräver mycket mod men ger så otroligt mycket tillbaka.

Som ni säkert märker kan vi byta ut “monstret” mot barnet och lära oss något även i vårt föräldraskap.

Vill verkligen vara tydlig med att jag inte ser barn som monster, utan använder endast liknelsen för att koppla tillbaka till det inlägget som inspirerade mig att skriva.

Vad händer i mig vid trots?

Jag är tacksam över att Petra inspirerar mig att skriva blogginlägg. Nu senast är det detta inlägg som satt fart på mig. Där skriver Petra så inspirerande om vad trots är och fem tips till dig som har trotsiga barn.

Vad är trots? (Läs gärna Petras beskrivning, sedan fyller jag på lite nedan) Vad väcker det hos dig?

Jag brukar uppmuntra föräldrar att ställa sig mitt emot varandra. Sätta upp sina händer mot den andras händer. Bestämma vem som är 1 och vem som är 2. 1:an pressar på lite och väntar in en reaktion från 2:an. I 99 % av fallen brukar 2:an hålla emot. 1:an får nu pressa lite mer och då brukar 2:an ta spjärn med ena foten (dvs sätta bak en fot för att orka hålla emot). Sedan får de slappna av och jag brukar säga: Nu har ni upplevt mitt första möte med trots.

Trots är ett ord som väcker många känslor i oss, jag tror det är delvis vad ordet betyder för oss men jag tror också det handlar om vilka behov vi inte får tillfredsställda när våra barn är “trotsiga”

Jag börjar med ordets betydelse. När barnet kommer in i en period av “jag vill inte”, “jag vill” och “kan själv” är det så lätt att vi hamnar i kamp. Precis på samma sätt som vi säger: “Det gäller att välja våra strider” utgår vi ifrån att det handlar om en kamp även om det faktiskt inte är det. Det här är vad “trots” var för mig när jag först mötte detta “fenomen”.

Nu till vilka behov jag inte får tillfredsställda när mitt barn “trotsar”. Vad händer i mig som förälder när barnet uttrycker sina tankar, känslor, behov och önskningar?

Jag minns en enorm frustration över att inte kunna bestämma på samma sätt som tidigare. Allt var så mycket enklare när jag bestämde. Mitt behov av att känna mig betydelsefull fick sig också en törn precis som mitt behov av förtroende. Att mitt barn kunde lita på att jag hade svaren. Tidigare var allt så självklart och det fanns en ordning som jag gillade. Jag kände också att mitt behov av att bli lyssnad och respekt inte blev tillfredsställt som tidigare. Ja, jag vet att det kan låta lite egoistiskt men det är ju så skönt när allt blir precis som jag vill. När alla dessa behov inte blir tillfredsställda väcktes dessa känslor hos mig: arg, besviken, upprörd, sur, orolig, ilsken, irriterad och ledsen. För andra kan det vara andra behov och känslor.

Jag är otroligt tacksam över att jag fick “Ditt kompetenta barn” av min svärmor i rätt tid (1995). Den fick mig att se på ordet trots på ett nytt sätt. Att det handlade om “självständighetsprocess”. En ny värld öppnade sig. Nu kunde jag på ett mer positivt sätt möta mina barns “trots”. När Jesper Juul skrev att om jag mötte självständighetsprocessen på ett konstruktivt sätt kunde jag få en mer harmonisk tonårstid blev det som en utmaning för mig själv. Tänk att få vara tonårsförälder utan tonårsrevolt.

Vad är då självständighetsprocess? Barnet växer och försöker lära känna sig själv och sin omgivning. Det här är jag, vem är du? (En till läsvärd bok av Jesper Juul, jag vill poängtera att jag inte håller med om allt han skriver). Det är barnets väg att sakta men säkert bli självständiga. Att vara en unik person som klarar sig alldeles utmärkt utan en förälder.

När jag ser på mitt barn med tanken om “självständighetsprocess” väcks en större nyfikenhet hos mig. Jag blir nyfiken på hur mitt barn tänker och känner. Vad mitt barn har för behov och önskningar. Jag får möjlighet att lära känna mitt barns unika “jag”. Efter att ha fått följa fem barns självständighetsprocess kan jag lugnt säga att de har gjort mig till en bättre “jag”. De är så fantastiskt olika varandra och varje barn har gett mig flera gåvor. När jag nu pratar om “gåvor” menar jag ovärderliga lärdomar om både dem men också om mig själv.

Fortfarande kan “självständighetsprocessen” väcka känslor hos mig som inte är så trevliga, då vet jag att det finns ytterligare lärdomar att lära mig. Vilket behov är det nu jag inte får tillfredsställt? Men framförallt vilket behov är det barnet försöker få tillfredsställt? Det är det verkligt intressanta detektivjobbet.