Boken “Se och bli sedd” snart i en brevlåda nära dig.

Se och bli sedd - ömsesidig respekt i mötet med barn
Se och bli sedd – ömsesidig respekt i mötet med barn av Maria Klein

Jag har svårt att riktigt förstå att boken är klar. Det är över fyra år sedan jag bestämde mig för att faktiskt göra slag i saken och skriva en bok. Jag tänkte att du kanske vill ha en inblick i bokens innehåll innan du bestämmer om du vill beställa eller inte.

Det fina bokomslaget har Mia Fallby formgivit och med Nina Petterssons hjälp blev baksidestexten så här:

 

”Mamma, du gör min hjärna så liten.”

Jag minns hur de orden fick mig att stanna upp. Jag ville ju möta våra barn utifrån ömsesidig respekt. Jag ville möta dem på det sätt som jag själv ville bli mött, eller ännu hellre på det sätt som de ville bli mötta.

Det kan vara utmanande att möta ett frustrerat barn. Om du utgår från att barnet behöver förändras ligger det nära till hands att locka, hota och ta hjälp av guldstjärnor och timeout-stolar. När du istället utgår från att barnet gör så gott det kan för att tillgodose sina behov finns andra lösningar där båda parter känner sig sedda och tagna på allvar.

I boken delar familjecoachen Maria Klein med sig av sin erfarenhet som föreläsare, kursledare, coach och mamma. Hon berättar med både humor och allvar om egna och andras utmaningar, framgångar och bakslag. Du uppmuntras att utforska och lita på din egen inre kompass.

En liten inblick i vad som tas upp i boken:

Att möta barn utifrån ömsesidig respekt handlar mycket om dig och din förmåga till reflektion, mod, sårbarhet och ansvar. Du kommer att få utforska dig själv, dina tankar, känslor och reaktioner när det gäller vem du är men också ditt föräldraskap (eller ledarskap inom förskola/skola). Du får sedan tips på hur du på ett ärligt sätt kan låta barnet du möter få lära känna dig. När du möter barn är det avgörande hur du väljer att se på barnet och hur du väljer att använda den makt som du som förälder har. För att nå kontakt och samarbete tror jag det är viktigt att du är nyfiken på barnets tankar, känslor, behov och önskemål. En relation som grundar sig i ömsesidig respekt (där båda blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar) berikar alla inblandade. Avslutningsvis knyts säcken ihop när du tillsammans med barnet hittar lösningar på de problem som ni upplever.

Jag hoppas att du upplever detta spännande och väljer att beställa en av mina första böcker.  Det blir en mjuk bok på 272 sidor i storleken 135*210 mm. Cityprint i Norr AB kommer att trycka böckerna här i Umeå.

Kom ihåg att meddela om du vill ha boken signerad och ifall det finns önskemål på vad det ska stå. Gör din beställning av boken här.

 

"Behovsdetektiv"-ett sätt att leva #blogg016

Det finns några saker som har betytt mycket för mig när det gäller familjeutveckling. En är betydelsen av att vara en “behovsdetektiv”, både när det gäller mig själv och när det gäller andra. Min önskan är att den ska bli mer och mer integrerad och tillslut vara mitt sätt att leva.
I morse var två av våra barn väldigt aktiva. De busade runt och hittade “bollar” att sparka på och små springtävlingar bytte av varandra. Jag försökte uppmuntra dem att hitta något lugnare att göra. De lugnade sig i en kort stund och sedan var de igång igen. Jag kände att jag började bli irriterad och var nära att tappa humöret. Peter höll på att tömma diskmaskinen när han nog kände av det som höll på att hända. Han tittade på mig och jag nickade. Vi visste båda vad som behövdes. När barnen har ett stort behov av rörelse tillgodoses inte det behovet av att leka lugna lekar.
bildplanenDet som behövs är en match ute på vår “hockeyplan”. Att vara “behovsdetektiv” handlar inte bara om att försöka komma på vilket behov som jag eller någon annan försöker få tillgodosedda det handlar också om att hitta lämplig strategi. Att spela landhockey är en strategi. Att springa runt inomhus är en strategi. Det finns otroligt många olika strategier som alla tillgodoser behovet av rörelse. Att försöka hitta en strategi som passar alla inblandade är den stora utmaningen.
Det får mig att tänka på pappan som jag skrivit om tidigare i min blogg. Han tyckte det var jobbigt när barnen hoppade runt i soffan. Han hade behov av lugn och ro. Han sa åt barnen att sätta sig ner i soffan men lika snabbt var de uppe och hoppade igen. Han identifierade behovet av rörelse och föreslog en strategi som faktiskt tillgodosåg det behovet, vilket inte sitta ner gör. Han tog fram en gammal resårmadrass och placerade den på övervåningen. Där fick barnen hoppa hur mycket de vill och det praktiska var att han samtidigt fick sitt behov av lugn och ro tillgodosett i vardagsrummet. Vinn-vinnlösningar är härliga lösningar.
Vilka behov försöker dina barn få tillgodosedda och vilken strategi tillgodoser både barnets och ditt behov?
#blogg100

Skicka in barnet på rummet eller …

Nu har jag haft föräldragrupper under några år och ju fler grupper jag har desto mer fascinerad blir jag över föräldrar som grupp. Människor i sina bästa år går på kurs för att förbättra relationen till sina barn. Efter några timmar är flertalet föräldrar modiga nog att öppna sig för gruppen och berätta om både det som ger dem energi men också det som tar energi. Både föräldraskapets alla möjligheter men också alla utmaningar. Som kursledare har jag en ledarposition och det är viktigt att även jag delar med mig av både utmaningar och möjligheter. Det brukar få deltagarna att se på mig med andra ögon, de ser på mig som en människa precis som de. Jag har mina styrkor men också sidor som jag behöver utveckla vidare. Jag har en tro på mig själv och på andra människor. Att vi vill och kan hitta våra egna lösningar. bilddörrMen jag har också några akilleshälar. Den ena är Anna Wahlgren (som jag under så många år haft svårt för) och det andra är metoden ”Skicka in barnet på rummet”. För mig är människans största rädsla att bli avvisad och det är därför jag tror att dessa metoder fungerar. Det är inte så att barnet inte längre har behov eller känslor men de lär sig hantera dem, inte visa dem, för att slippa bli avvisad från familjen. För ett bra tag sedan hade jag en grupp där denna lösning kom upp och där jag hade svårt att hålla mig neutral. Det gällde en familj som hade en treåring som skrek. Föräldrarna sa vänligt att du får gärna skrika men då får du göra det på ditt rum. Jag har svårt att minnas vad jag sa men jag minns att jag fick lite dåligt samvete efteråt. Jag valde då att skriva ett mail till alla deltagare. Det stod följande: Jag vill börja med att tacka för ikväll. Det är alltid lika givande att träffa er. Era funderingar och ert sätt att bidra med det ni erfarit berikar mig. Jag vill också tydliggöra att jag inte har träffat på ett barn som skrikit så att jag inte kan vara i samma rum så därför ska jag inte uttala mig om hur man ska göra i dessa lägen. Jag upplever att ni bekräftar era barns behov och känslor och finns där för era barn oavsett vilka känslor de visar så ni gör säkert det som är bäst för både er och era barn. Vid nästa träff berättar mamman att hittills hade barnet slutat skrika när de gav hen valet att skrika i sitt rum men hon hade börjat fundera på vad de skulle göra om barnet inte valde att sluta skrika. Tillsammans med sin man hade de funderat på hur de skulle göra. Skulle de bära in hen på rummet om hen inte ville gå själv? Skulle de stänga dörren om hen inte stannade kvar i rummet? De kände att de inte skulle klara av att göra så utan istället valde de att fundera på VARFÖR treåringen skrek? De valde att tillsammans fundera på vid vilka tillfällen detta hände. De valde att titta på sig själv och situationen. De kom fram till att barnet skrek när de som föräldrar inte var så snälla mot varandra. Det var inte så att de skrek till varandra utan det var mer ordval och tonfall som inte var så trevligt. De kom tillsammans överens om att inte låta så mot varandra. På två veckor hade hen inte skrikit en enda gång. Visst är det fantastiskt att när vi inte fokuserar på att förändra barnets beteende genom olika metoder så kan vi hitta roten till problemet. ”Barns beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”. ”Barn gör det de gör för att tillgodose ett behov”. Det här är det jag kalla familjeutveckling. Att fokusera på helheten, vad kan vi göra och hur kan vi förändra situationen, istället för att stirra oss blind på att barnet ska förändras. Genom det förhållningssättet kan vi lära oss mer om barnet men också om oss själva. Den här familjen är ett fantastiskt exempel på vad föräldrar som är öppen för budskap som barnet sänder kan göra för att förbättra klimatet i familjen. Är tacksam att jag med familjens godkännande fått möjlighet att dela denna historia med er. Men vad ska vi göra när vi känner att vi tappar kontrollen över situationen? Ett tips är att göra som Lars H Gustafssons tipsar om i SvD Föräldrar behöver ta en egen time-out. Sedan finns det säkert situationer där “skicka in barnet på rummet” är bra mycket bättre för både förälder och barn än värre alternativ. Om detta inlägg berikat dig får du gärna välja att dela det vidare till dina nära och kära på dela-knappen nedan. Om du vill få uppdateringar när jag skriver nya inlägg klicka på Följ.
Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer. Jag anordnar också kurser i Stockholm vid intresse. info@mariaklein.se

Uppmuntranskalender

Vi har under några år köpt legokalendrar till barnen som adventkalendrar. I vårt konsumtionssamhälle känner jag att det inte känns rätt att göra det då barnen faktiskt inte leker med dessa legokonstruktioner sedan.
Alternativ två är ju chokladkalendrar men då känner jag att det bara uppmuntrar till sötsaker i överflöd. Alternativ tre är det vi gjort de senaste åren och som uppskattats av barnen.
Vi har skapat uppmuntranskalendrar till våra barn. I år satte sig MN, elva år ner och började på en kalender till G, åtta år. Hon kom inte riktigt igång men viljan fanns där. Nu har jag kommit på hur vi kan förgylla årets uppmuntranskalender. Vi kan ta med barnen i hela processen. De kan få vara med och skriva ner uppmuntran till varandra. Tidigare år har det varit jag och Peter som skrivit 24 uppmuntran till var och en. Vi har lagt lapparna i en skål åt dem var och sedan har de fått dra en lapp per dag.
I år tror jag den kommer att bli ännu mer uppskattad när de själva får vara med i processen.
På lapparna skriver man saker som:
bilduppmuntranJag gillar att prata med dig om din skoldag. Tänk vad roligt vi hade när vi … Jag tycker om när du säger vad du tycker. Jag uppskattar att du delar med dig av dina känslor. Tack för att jag får lära känna dig. Du betyder mycket för mig. Jag gläds med dig när du … Jag gillar att se på film tillsammans med dig. Jag tycker om att … med dig. Tack för att du är tydlig med dina gränser.
Som ni ser så fokuserar vår uppmuntran mer på barnets varande än deras görande. Självklart skriver jag till exempel Jag gläds med dig när du har kul på fotbollsträningen. Men jag skriver inte Du är så duktig på att spela fotboll. Jag skulle kunna skriva: Du ser ut att ha otroligt roligt på dina fotbollsträningar. Fast hur ni väljer att göra är ju upp till er.
Det här är en kalender som berikar både den som skriver och den som läser.
Inser att vi ska göra en till min man, deras pappa, också. Jag vet att barnen har massor som de gillar att göra med Peter och jag vet ju hur mycket jag och de älskar honom.
Jag gillar att uppdatera denna kalender. Senast kom Linda med förslag på aktiviteter man kan göra med barnet den dagen de öppnar lappen. Det kan vara “Jag ser fram emot att se på Luciafirandet på TV:n tillsammans med dig i morgon”. Det enda som jag behöver förändra för att göra detta är att sätta siffran 12 på just den lappen så att den öppnas rätt dag. Likadant får jag göra på andra specifika dagar. I övrigt kan de ta lapparna ur skålen.
Lycka till!
Gillar du det du läst här får du gärna dela vidare. Då bidrar du till min dröm om att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
………..
Mina föreläsningar inspirerar och bjuder på både allvar och skratt. Varmt välkommen!
Linköping den 23 november boka din plats här.
Göteborg den 24 november boka din plats här.
Stockholm den 9 december boka din plats här.

Värt att tänka på vid beslut om föräldrastöd

Tänk om de som beslutar om föräldrastöd i landets kommuner kunde vara öppna för det Håkan Stattin sa på Slutkonferensen för projektet Familjepeppen i Umeå den 19/11. Jag kommer presentera det han sa senare i inlägget.
I dag finns belöningssystem i både hem och skola. Många tycker att det är ett enkelt sätt att få barn att göra som vi säger och prestera mera. Vi antar att barnen själva inte har någon motivation utan att de behöver yttre motivation. Jag är väl medveten om att det finns barn som har begränsad inre motivation men problemet är att belöningssystemen som används i hemmen och skolorna inte tar hänsyn till att de flesta barnen faktiskt har en inre motivation. Barn vill lära sig saker utan att få belöningar. Barn vill ställa upp för andra utan att få belöningar. Barn vill ifrågasätta utan att undvika att bli utan belöning. För ni vet väl att baksidan på belöningar är bestraffningar. När jag inte lyckas få en belöning så känner jag mig bestraffad. Barn vill …
Det är med sorg i hjärtat jag hörde Håkan läsa upp hur ungdomar upplever våra belöningssystem/värderingssystem:
“Det är många ungdomar som säger att deras föräldrars värme och öppenhet gentemot dem är beroende på hur de klarar sig i skolan.
Går det bra är föräldrarna vänliga och stödjande. Går det sämre känner de snarare kyla och avstånd.
Forskning har visat att det här har ett pris. Barn som har föräldrar som reagerar på detta ”betingade” sätt sluter sig och uttrycker mer fientliga attityder till föräldrarna än andra barn.
Den glädje och lycka de känner när de berättar om att de lyckats bra på en skrivning är kortlivad. Lyckas de sämre känner de skuldkänslor.
Ett föräldraskap som bygger på belöningssystem är något som många svenska föräldrar kanske inte ställer sig bakom.
Men detta är något som finns i beteendebaserade program som används i Sverige. Gängse förekommande program bygger på beteendeprinciper (inlärningsteori eller social inlärningsteori i vid bemärkelse).
Det innebär att man arbetar med positiva och negativa förstärkningar som minskar sannolikheten för att barns och ungdomars negativa beteende uppträder eller eskalerar.”
Det jag önskar att beslutsfattare förstår är att “stjärnor” för utförda uppdrag och borttagande av förmåner är precis detsamma som det Håkan beskrev ovan. Låt föräldrar få möjlighet att välja föräldrastödsprogram som inte innefattar belöningar och borttagande av förmåner. Låt också skolpersonal få utbildning i belöningssystemens nackdelar och finna sätt att uppmuntra sina elever utan manipulation. Det är våra barn värda.
Jag är glad att Landstinget i Västerbotten i alla fall valt att satsa på ICDP-vägledande samtal. Ett fantastiskt förhållningssätt som bygger nära och långsiktiga relationer. Det finns hopp för en värld med rika relationer med ömsesidig respekt som grund.

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Respektera varandras gränser börjar i familjen

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Det är otroligt viktiga behov som vi alla behöver tillgodose för att vi ska uppleva oss hela.
Bild1Jag vill att mina barn ska känna att deras vilja har betydelse. Att deras känsla är rätt. Att deras kropp är deras kropp och att de alltid är de som ska bestämma över sin kropp. Att deras behov är viktiga. Att deras önskningar är betydelsefulla.
Jag vill också att mina barn respekterar andras vilja. Att andras känslor är rätt. Att andras kroppar är andras kroppar och att andras behov och önskemål är viktiga.
Jag behöver som förälder vara ärlig med vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar samtidigt som jag är intresserad av vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Jag tror i grund och botten att vi alla föds med denna inbyggda respekt för varandra. Jag tror att vi alla har ett grundläggande behov av att bidra till andra. Vi vill samarbeta med andra människor. Vi vill behandla varandra med respekt men någonstans på vägen händer något som gör att vissa människor inte längre respekterar andras gränser. De sätter sig inte in i den andras situation utan agerar utifrån sin egen vilja utan att vara nyfiken på den andras vilja.
När det gäller närhet och så småningom sex är det otroligt viktigt att båda partnerna vill dela denna närhet. Jag har här skrivit om att respektera barns vilja att kramas eller inte kramas. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/jag-vill-inte-ar-ocksa-ett-nej/
Sedan tror jag att vi behöver tänka till som föräldrar när det gäller kram som förlåt. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/kram-som-forlat/ vi förmedlar att det är ok att först slå någon och sedan kramas man oavsett om båda parter vill eller inte. Respekten för den andras gräns finns inte i denna konstruktion av oss vuxna.
Vi behöver i familjen fundera på hur vi kan hjälpa våra barn att både förmedla sina egna gränser men också att respektera andras gränser.
Det handlar inte bara om att förmedla betydelsen av att tjejer och killar säger NEJ om de inte vill, det handlar också om att förmedla till både tjejer och killar att vara uppmärksam och respektera andras NEJ. Det är till och med så att vi behöver förmedla att de ska sätter sig in i den andras situation och fundera på om det verkligen är rimligt att den personen vill. Att gå in i ett rum som är låst och mörkt och ha samlag med en 15-årig flicka som inte har möjlighet att lämna rummet och visar att hon inte vill skulle i så fall solklart väljas bort.
Jag tror att när barn blir bemötta med respekt, respekterar de andra. Det är ett samspel som startar i familjen. Sedan har både förskola och skola en viktig uppgift att fortsätta upprätthålla denna respekt.
Minns när vi berättade att för förskolepersonalen att vår dotter hade fått skaftet på en träslev uppstoppad i slidan på förskolan. De svarade att de inte kunde göra något eftersom kompisarna skulle förstå att flickan hade skvallrat. Samma svar fick den förälder vars barn hade blivit utsatt för ett strypgrepp som gjorde det svårt att ropa efter hjälp.
Jag minns också när min dotter älskade att kramas och det skapades en kramlek på skolan. När något barn upplevde denna lek obehaglig förbjöds kramar istället för att de fick lära sig att uttrycka och respektera varandras JA eller NEJ. Kramar är ju mysiga så länge de delas i ömsesidig respekt. Då tänker jag på Stefan Einhorns variant gör mot andra så som de vill att du gör.
Även om att respektera varandras gränser ska börja i familjen är det minst lika viktigt att det fortsätter i förskolan och skolan. Pedagoger, ta barns kroppar och deras gränser på allvar. Sluta tvinga barn att kramas förlåt.

Kolla mig pappa!

Min man Peter är på planen och kollar på sönerna G, 8 år och S 21 år när de skottränar. Jag sitter och jobbar i köket när jag hör B, 3 år, ropa “Kolla pappa!” om och om igen från studsmattan. Jag går ut och säger: Jag kan kolla när du hoppar! som en bekräftelse på att jag ser honom. Jag säger till Peter att han ropat “Kolla pappa” och han går direkt till studsmattan och säger: Nu ser jag dig, nu hör jag dig! Han står där och tittar tills B, 3 år säger: Nu kan du kolla dom.
bildstudsmattaB tittar på mig och säger med glädje: Pappa kolla mig,
Jag sitter och myser. Han har blivit sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar utan att ha blivit bedömd huruvida han hoppar bra på studsmattan eller inte.
Peter kommer tillbaka efter en stund och hoppar med B. När de hoppat klart följer B efter Peter in i huset. Någon minut senare hör jag hur han söker rätt på en klubba och kommer ut igen. Han ropar: Nu kommer jag killarna! Han är redo att tillsammans med sina bröder spela lite hockey 😉
När MN, 10 år vaknat är jag säker på att även hon vill vara med och spela lite. Det är glädjen med sommarlov! När storebror är hemma vill alla gärna vara med i gemensamma aktiviteter. Alla vill vi njuta av att ha honom hemma, av att hela familjen är samlad. E, 19 år sommarjobbar men lyckades få skjuts av S på morgonen. Tänk att storebror går upp vid sjutiden för att äta frukost och sedan skjutsa mig, kan jag tänka mig att hon tänkte i morse. Alternativet hade varit att cykla i väg vid sjutiden för att börja jobba vid 8.15.

Good enough parent

bildvemärjagJag har mer än en gång hört uttrycket “Good enough parent” och känt att det har varit något som tilltalat mig i uttrycket men samtidigt fått mig att rysa lite. Jag har även själv använt uttrycket och känt att det fått föräldrar att känna sig avslappnade. Skönt att det räcker att bara vara och göra så gott vi kan.

Jag gillar att känna att det är skönt att bara vara. Att vara här och nu och inte i vare sig dåtiden eller framtiden. Varje sekund har jag möjlighet att påverka mitt liv. Men samtidigt som det känns befriande att kunna påverka mitt liv känns det också lite belastande. Mitt liv ligger i mina händer och jag kan påverka det. Min potential kan bara blomma om jag väljer att ge den näring.

Vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Något jag brukar ha i åtanke oavsett vem det är som gör något. Var och en gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar. Men det tänker jag faktiskt inte göra. För jag har insett vart jag skulle ha varit och vart mina barn skulle ha varit om jag valt att tänka “Good enough parent” för x antal år sedan. Jag är stolt över att jag vågade se på mig själv och vilka områden jag skulle kunna utvecklas inom. Det här med uppmuntran istället för beröm. Det här med mina och barnet behov och känslor istället för logiska förklaringar utan lyssnandet. Det här med att se misstag som lärtillfällen. Det här med att ta ansvar och säga förlåt har gett mig så otroligt mycket. Det har berikat mitt liv men också min mans och mina barns liv. De viktigaste personerna i mitt liv.

Jag kan känna större kärlek till min mamma när jag tänker att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Det betyder inte att jag inte önskat att hon gjort vissa saker annorlunda. Jag önskar verkligen att hon haft mod att möta mina känslor även när känslorna var sorgsen, ledsen, arg och besviken. Jag förstår att hon inte själv haft möjlighet att leva ut dessa känslor och därför inte riktigt visste hur hon skulle möta dem. Jag önskar att hon för min skull men också för sin egen skull hade vågat möta dessa känslor även om hon inte hade förutsättningarna för dem. Tänk vilken rik värld som hade kunnat öppna sig för henne och för mig.

Jag skulle kunna välja att fortsätta i dessa hjulspår. Jag skulle kunna välja att möta dessa känslor och mina barns vilja på samma sätt som min mamma och pappa gjorde men jag väljer att ta mod till mig och våga möta det okända. Inte bara för mina barns skull utan också för min egen. Genom att utforska det okända kan jag utvecklas och skapa möjlighet för min hela potential att blomstra.

Det som är mest intressant när vi pratar om “Good enough parent” är något som jag tidigare skrivit om. Det faktum att många av oss har rätt höga krav på hur vi vill att våra barn ska vara och hur våra barn ska agera. Om vi ska fortsätta luta oss tillbaka mot “Good enough parent” ska vi också låta våra barn luta sig tillbaka och tänka “Good enough kid”. Sluta förvänta dig att barnet alltid ska vara rätt och göra rätt! Sluta förvänta dig att barnet aldrig ska göra fel!

Jag tycker nog att våra barn ska få känna “Good enough kid” men det betyder inte att de ska sluta utvecklas. Utvecklas är något som är berikande och som får vår potential att växa.

Jag tycker att vi inte ska underskatta vare sig oss själva eller våra barn. Att utvecklas är fantastiskt berikande och ett av våra grundläggande behov. Så tänk gärna “Good enough parent” och “Good enough kid” men luta dig inte tillbaka och nöj dig där du är. Att utvecklas är en del av livet och kan tillföra både dig själv och dina närmaste en fantastisk möjlighet att frigöra just er potential.

“Det finns ingen annan som är precis som du” “Du är unik”

Att våga se mig själv i spegeln och fundera på mitt föräldraskap kräver en hel del mod. Jag hittar saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Den enda som kan se till att jag möter nästa liknande situation annorlunda är jag själv. Det ligger på mitt ansvar. Så nästa gång min son inser att matchen han har sett fram emot inte blev som han hade tänkt tänker jag bekräfta honom ännu mer. Jag tänker inte tänka på vad andra föräldrar tänker om jag faktiskt bekräftar att han blev fälld och att när domaren har blåst spelar det ingen roll om någon slår pucken ur plocken och gör mål så blir det inte mål. Barnen är inte så stora än så alla kan inte alla regler men de som kan reglerna blir förstås frustrerade när domaren inte dömer utifrån reglerna. Den frustrationen tänker jag bekräfta nästa gång. Det kan jag titta mig i spegeln och lova.