Boken “Se och bli sedd” snart i en brevlåda nära dig.

Se och bli sedd - ömsesidig respekt i mötet med barn
Se och bli sedd – ömsesidig respekt i mötet med barn av Maria Klein

Jag har svårt att riktigt förstå att boken är klar. Det är över fyra år sedan jag bestämde mig för att faktiskt göra slag i saken och skriva en bok. Jag tänkte att du kanske vill ha en inblick i bokens innehåll innan du bestämmer om du vill beställa eller inte.

Det fina bokomslaget har Mia Fallby formgivit och med Nina Petterssons hjälp blev baksidestexten så här:

 

”Mamma, du gör min hjärna så liten.”

Jag minns hur de orden fick mig att stanna upp. Jag ville ju möta våra barn utifrån ömsesidig respekt. Jag ville möta dem på det sätt som jag själv ville bli mött, eller ännu hellre på det sätt som de ville bli mötta.

Det kan vara utmanande att möta ett frustrerat barn. Om du utgår från att barnet behöver förändras ligger det nära till hands att locka, hota och ta hjälp av guldstjärnor och timeout-stolar. När du istället utgår från att barnet gör så gott det kan för att tillgodose sina behov finns andra lösningar där båda parter känner sig sedda och tagna på allvar.

I boken delar familjecoachen Maria Klein med sig av sin erfarenhet som föreläsare, kursledare, coach och mamma. Hon berättar med både humor och allvar om egna och andras utmaningar, framgångar och bakslag. Du uppmuntras att utforska och lita på din egen inre kompass.

En liten inblick i vad som tas upp i boken:

Att möta barn utifrån ömsesidig respekt handlar mycket om dig och din förmåga till reflektion, mod, sårbarhet och ansvar. Du kommer att få utforska dig själv, dina tankar, känslor och reaktioner när det gäller vem du är men också ditt föräldraskap (eller ledarskap inom förskola/skola). Du får sedan tips på hur du på ett ärligt sätt kan låta barnet du möter få lära känna dig. När du möter barn är det avgörande hur du väljer att se på barnet och hur du väljer att använda den makt som du som förälder har. För att nå kontakt och samarbete tror jag det är viktigt att du är nyfiken på barnets tankar, känslor, behov och önskemål. En relation som grundar sig i ömsesidig respekt (där båda blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar) berikar alla inblandade. Avslutningsvis knyts säcken ihop när du tillsammans med barnet hittar lösningar på de problem som ni upplever.

Jag hoppas att du upplever detta spännande och väljer att beställa en av mina första böcker.  Det blir en mjuk bok på 272 sidor i storleken 135*210 mm. Cityprint i Norr AB kommer att trycka böckerna här i Umeå.

Kom ihåg att meddela om du vill ha boken signerad och ifall det finns önskemål på vad det ska stå. Gör din beställning av boken här.

 

Ignorering och belöningssystem berikar inte relationer

Psykologen Daniel Kraft har en blogg som heter Det känsliga barnet. Där hittade jag en Recension av Fem gånger mer kärlek. Jag håller med Daniel om att boken i stort är bra. Forster lyfter betydelsen av att etablera varma relationer med våra barn. Att den goda relationen är grunden för att kunna hantera de utmaningar som vi föräldrar möter. Därför är det viktigt att vi hela tiden försöker nå kontakt.
Daniel beskriver lite mer omkring detta i följande inlägg: Varför det är så viktigt att respektera barns känslor, Prata respektfullt till barn och Prata respektfullt till barn II
Då Fem gånger mer kärlek är väldigt lättläst och ständigt visar kopplingar till forskning har jag uppskattat stora delar av boken men för mig är det vissa viktiga delar som inte stämmer överens med hur jag ser på barn och den viktiga varma relationen mellan mig och mitt barn. Jag läser att Daniel har hittat samma brister.
Att rekommendera ignorering och avledning för att hantera barns starka känslor.
Att rekommendera 5-minuters metoden för att “lära barn att somna själva”.
bildkulorAtt ett helt kapitel ägnas åt belöningssystem och precis som Daniel skriver så istället för att förstå och känna med barnet, så hamnar vi i ett bedömande och granskande sinnestillstånd som leder till ökad distans till barnet. Detsamma tycker jag gäller när det gäller ignorering och 5-minuters metoden. Endel av de föreslagna belöningarna tycker jag för övrigt barnet har rätt till när som helst. Tex massage och att sova i föräldrarnas säng.
Här vill jag lägga till att Forsters “borttagande av förmåner” inte heller är något jag skulle rekommendera.
Daniel tar också upp att det kunde ha stått mer om vad som kan göra det svårt för oss att vara närvarande och relatera till våra barn. Vår egen barndom och vad som gör att vi själva har spärrar, rädslor och blockeringar. Jag tror att det är just dessa “hinder” som gör det extra svårt för oss att möta våra barns känslor och beteenden. Här skriver Daniel ett svar till en förälder som alltid försöker tysta barnets gråt. Jag tror precis som Daniel att det många gånger är dessa svårigheter som gör att vi väljer belöningssystem. Det är enkelt och “effektivt” och “problemen” försvinner. I allafall tillfälligt.
Varför tror inte jag på ignorering, 5-minuters metoden och belöningssystem? Jag tror att vi människor gör det vi gör för att försöka tillgodose våra behov. Så mitt fokus ligger på att försöka hitta vilket behov det är som barnet försöker tillgodose. Om barnet har tex behov av kontakt så tror jag att barnet försöker tillgodose det på det sätt som ger kontakt. Även om den kontakt de får är negativ genom tjat, hot och straff så är det kontakt men det berikar ju egentligen varken dem eller oss. Att försöka tillgodose behovet av kontakt på ett mer berikande sätt blir i mitt tänk fokus.
Att inte ge kontakt alls, dvs ignorera är för min del inte ett alternativ. “Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”. Många gånger upplever jag att utbrott är lösningen på problemet att barnet inte upplever att vi ser, hör, bekräftar, respekterar eller tar barnet på allvar. Vi fokuserar mer på att förmedla det vi tycker än att förstå barnets perspektiv. Vi behöver bekräfta barnet. Gärna upprepa det vi tycker oss höra så att vi vet att vi har uppfattat det rätt. Sätta ord på den känsla vi tror att barnet upplever. Fråga om vi uppfattat rätt? Ibland kan det bara handla om att säga vad vi tror att barnet ville och vad det vi sagt betyder för dem. Väldigt ofta kan vi förhindra ett utbrott genom att faktiskt lyssna istället för att prata/övertala/rationalisera.
När vi ignorerar eller avleder finns risk att barnets försök att få oss att förstå ökar. Då kommer tex: Jag hatar dig! Och andra kraftfulla uttryck. “Jag bryr mig inte om hur mycket du vet förrän jag vet hur mycket du bryr dig om mig”. Men barnen kan också sluta försöka förmedla vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar när de upplever att det inte är någon idé. (Det är därför jag tror 5-minuters metoden tillslut fungerar. Barnet lär sig att det inte är någon idé att gråta).
Att ställa frågor som: varför gör du så där? Berätta vad du vill osv kan vara svårt för barnet att svara på när de väl är i utbrottet så det är inte fler frågor som jag skulle ägna mig åt men jag skulle försöka bekräfta barnet och alltid erbjuda barnet min närvaro. Sen finns det barn som vill vara ensamma när de är arga osv och det är viktigt att respektera.
Jag skulle vid ett lugnt tillfälle fråga mitt barn hur det vill ha det när det blir arg osv.
Jag skulle också fundera på hur jag själv uttrycker mina känslor. Om jag inte uttrycker känslor skulle jag fundera på hur jag kan göra det på ett sätt som jag önskar att även andra skulle göra det på. (Ibland är det som om barnet uttrycker de känslor som vi känner men inte väljer att uttrycka :o))
Jag gillar listan på sidan 243 i fem gånger … Att fundera på mönster omkring utbrott. När, var, hur och varför. När det gäller barn och ungdomar brukar jag också fundera på hur många av utbrotten som handlar om sådant som hindrar barnet autonomi. Dvs lägger vi oss i sådant som barnets utveckling skriker efter: det här vill jag ta ansvar för, låt mig få försöka! Lyssna mer och bekräfta barnets perspektiv och barnets känslor och behov istället för att försöka ignorera eller avleda är mitt förslag.
Ta ansvar och be om ursäkt för att du tagit ansvar för sådant som barnet kan göra själv. Allt detta behöver göras innan utbrottet bryter ut. När utbrottet är ett faktum är erbjuden närvaro och inte så mycket frågor och prat som jag tror bäst kan erbjudas.
Jag vill med detta inlägg beskriva varför jag tycker det är synd att ignorering och avledning förespråkas istället för det som jag upplever stärker relationen. Att tänka utifrån känslor och behov. Och tycker man det är svårt att prata utifrån behov kan man ju alltid försöka sätta ord på det man ser och tror. Blev du ledsen eftersom … ? När jag sa … då … Hade du hellre …? Du vill …, jag vill …, har du något förslag på hur vi ska lösa det här?
Vill avslutningsvis skriva att lyssna på barnet betyder inte att barnet får göra det det vill det betyder att det får tycka, tänka, känna, behöva och önska vad det vill.

Sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. När jag skriver det här inser jag varför jag mår så otroligt bra. Jag inser varför jag trivs att vara i mitt hem. Jag inser varför jag trivs med att driva mitt företag. Jag inser varför jag varje gång jag hämtar Benjamin på förskolan säger: Vad glad jag är att se dig.

Jag trivs i min familj därför att de får mig att känna mig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och jag gillar att se, höra, bekräfta, respektera och ta var och en på allvar. Ibland ser jag inte, hör inte, bekräftar inte, respekterar inte och tar inte på allvar men när det händer finns det alltid någon som reagerar och får mig att vakna till. Ibland kan det krävas lite tid men oftast inser jag ganska snart vad jag har missat.

Mitt företag baseras på min önskan om att alla barn ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Både de som är barn just nu men också barnet inom oss. Alla människor har inte fått förmånen att växa upp med föräldrar eller andra vuxna som sett, hört, bekräftat, respekterat och tagit dem på allvar. De har inte med sig detta naturligt. Det krävs mer mod och framförallt tålamod i dessa fall.

Det jag känner starkt är att det är viktigt för oss alla att ha en stark självkänsla. När vi väljer att se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar då är vi med och stärker deras självkänsla. Jag är också övertygad om att vi själva stärks av våra rikare relationer till våra barn och våra närmaste.

Att vara mer nyfiken på våra barn och deras tankar, känslor, behov och önskemål är den bästa gåva vi kan ge våra barn. Vi berikar inte bara deras liv vi berikar även våra egna. Det mår både de och vi bra av.

bildkanin

Ett “problem”- en lösning?

Jag älskar verkligen att möta föräldrar och få äran att vara med på deras resa. Att få se vad som händer när föräldrar utvecklar sig själva och sitt föräldraskap och hur de många gånger även utvecklas i sitt arbetsliv är otroligt tillfredsställande. Att få höra en förälder berätta hur deras morgnar har förändras från kaos till harmoni bara genom att förändra två minuter av morgonrutinerna, det ger mig en otrolig kraft att fortsätta arbeta med familjeutveckling.

Det som jag själv har insett på vägen är att det inte finns en lösning på ett specifikt “problem”. Det finns otroligt många olika lösningar på varje problem och det gäller för varje förälder att hitta just sin lösning. Det ska passa dem själva och det ska passa deras barn.

Det finns några saker som jag tycker är viktiga att tänka på när jag som förälder upplever ett “problem”.

  • Situationen: Hur ser situationen ut? Vilka är delaktiga i situationen? När uppstår det? Var uppstår det? Vilken tid uppstår det? Hur kan jag förändra situationen så att “problemet” inte upplevs.
  • Föräldern: Vad ser jag? Vad hör jag? Vad känner jag?  Hur förmedlar jag mina känslor? Vilka behov har jag? Hur förmedlar jag mina behov? Hur agerar jag? Hur påverkar det situationen, mig själv och mitt barn? Vad önskar jag? Hur förmedlar jag det? Vad kan jag göra som gör att jag får mitt behov tillfredsställt?
  • Barnet: Vad ser barnet? Vad hör barnet? Vad känner barnet? Hur förmedlar barnet känslan? Vilka behov har barnet? Hur förmedlar barnet behovet? Hur agerar barnet? Hur påverkar barnet situationen och mig som förälder? Vad önskar barnet? Hur förmedla barnet önskemålet? Vad kan jag göra för att hjälpa mitt barn att få behovet tillfredsställt?

Jag vill också ha i åtanke tre tankar som hjälpt mig i mitt liv:

  1. Barn har ett egenvärde bara genom att finnas.
  2. Jag vill behandla mitt barn som jag själv vill bli behandlad/som barnet vill bli behandlad. Ömsesidig respekt i fokus.
  3. Jag vill att både jag och mitt barn får behålla värdigheten. Att en metod fungerar betyder inte att den behåller värdigheten så det gäller att tänka till.

Som ni ser finns det många frågor att ställa och svaren på frågorna kan därför skifta enormt mycket. Därför finns det inte ett enkelt svar på en komplicerad fråga. För att kunna ge en lösning behöver man ha hela bilden klart för sig. Vi är alla människor och inte maskiner därför går det inte att hitta ett verktyg som löser problemet.

Tro alltid barnet om gott!

Lars H Gustafsson skriver: Utgå ifrån att barnet vill dig väl och gör vad det kan för att samarbeta!

Det här är lätt att skriva och läsa men kanske svårare att tänka när barnet får ett utbrott.

För att skapa reda i olika uttalanden brukar jag försöka söka olika perspektiv för att kunna skapa en klarare bild.

Jesper Juul skriver att Barn alltid samarbetar och att vi ska skilja på vad barn har lust med och vad de har behov av.

Jag tänkte använda mig av Non violent communication för att försöka skapa viss klarhet i detta. NVC förmedlar följande: “Allt vi gör, gör vi för att tillfredsställa ett behov” “Barn försöker tillfredsställa sina behov på det bästa sätt de kan”

Vi har alla samma grundläggande behov vi behöver få tillfredsställda för att må bra. Jag har gett exempel på behov som vi alla har i kommentarerna till ett tidigare inlägg:

En av anledningarna till att vi föräldrar är rädda för att lyssna på vad barn vill är att vi inte förstår skillnaden mellan behov och strategier för att fylla behov. Vi är rädda att om vi lyssnar på barnets lust att få ytterligare en leksak så kommer vi antingen att hamna i en konflikt eller få lov att ge efter och köpa leksaken.

En ny leksak är inget behov utan en strategi för att fylla ett behov. Behovet kan vara lek, samhörighet, inspiration eller liknande.

Varför är det så viktigt att kunna skilja på behov och strategi? Jo, eftersom de flesta konflikter vi har med barn och andra är bråk om strategier och kan lösas eller förebyggas genom att vi fokuserar på behovet bakom strategin. Ett exempel på en strategibaserat bråk:

Barnet spelar hockey på gården.

Föräldern: Nu är det matdags.

Barnet: Jag vill inte äta nu.

Föräldern: Men du måste äta.

Barnet: Men jag är inte hungrig.

Föräldern: Men du kommer att bli hungrig om du inte äter.

Barnet: Nä, det blir jag inte.

Föräldern: Jo, det blir du visst.

Ingens behov blir mött. Varken förälderns eller barnet.

Om föräldern först lyssnar på barnet behov för att sedan uttrycka sitt behov skapas mer kontakt, förståelse och möjligheter för samarbete. Ex.

Föräldern: Matdags.

Barnet: Jag vill inte äta nu.

Föräldern: (försöker gissa barnets känsla och behov) Du har väldigt roligt när du spelar och vill gärna fortsätta, är det så?

Barnet: Ja

Föräldern: Kan jag få berätta varför jag vill att du ska komma och äta nu?

Barnet: Ja

Föräldern: Jag skulle uppskatta gemenskap, att vi äter tillsammans. Jag är också orolig för att du inte får i dig den näring du behöver. Så jag skulle vilja att du äter nu och leker vidare efter maten. Hur låter det för dig?

Barnet: OK, jag kan komma nu och spela vidare sedan.

Det kan ju också vara så att föräldern tycker att det är ok att barnet spelar en stund till och sedan kommer och äter. Framförallt har jag lärt mig att barn behöver tid att avsluta sin lek så att vara proaktiv och förbereda barnet kan ge barnet den möjligheten.

Barn lever i nuet och försöker tillfredsställa sina behov så gott de kan. I det här fallet var det behovet av lek som inte blir uppfyllt när det äter. Men med kontakt och förståelse ökar lusten att samarbeta. Vi vill tillfredsställa varandras behov. Ömsesidig respekt!

Tro alltid barnet om gott!

Vill du läsa mer och få fler exempel om att skilja på behov och strategier? Läs gärna Petras inlägg om detta här.

Vad har barnet för behov?

I dagens samhälle har vi för lite tid. Lite konstigt med tanke på att vi alltid har haft 24 timmar per dygn. Att vi är stressade har blivit vardagsmat för våra barn. Ibland kanske det inte är det ordet som används utan istället säger vi att vi inte har tid, vi måste skynda oss osv. Oavsett vad vi säger så handlar det om att få tiden att räcka till.

När vi hämtar barnet på förskolan går det fortast att ta dem i vagnen och promenera snabbt. Tror vi. Om barnet vill komma upp använder en del föräldrar selen som numera är standard i flertalet vagnar. Om de ändå försöker komma upp försöker föräldern säga till dem att sitta stilla så att de snabbt kan komma hem. Efter att ha sett en förälder försöka förhindra barnet att ta sig ur vagnen funderar jag: Vilket behov försöker barnet tillfredsställa när det vill upp ur vagnen?

Många gånger har barnet otroligt mycket spring i benen, de har helt enkelt behov av rörelse och kanske även frihet och autonomi. Idag valde jag att lämna kvar vagnen på förskolan och promenera hem.

Jag är imponerad över hur mycket energi som kan finnas i en tvååring. Benen går som trumpinnar. Det går att springa fort även om man har stövlar på sig som inte riktigt är i rätt storlek.

Plötsligt stannar B upp och vill inte gå ett enda steg till. Utan vagn finns två val. Antingen försöker jag uppmuntra B att springa vidare (med lite erfarenhet brukar det bli tjat, gnäll och annat) eller så lyssnar jag på det behov som barnet nu förmedlar. Behovet av att vila. Jag bekräftar att barnet behöver vila en stund. Vi stannar och njuter av stillhet en stund.

Att sitta ner och vila brukar inte vara attraktivt så länge. Lika snabbt som B behöver vila behöver han återigen rörelse. Vi springer vidare. Snart har vi hunnit hela vägen hem och både jag och B har fått våra behov tillfredsställda. Han har fått rörelse och vila, kanske också lite skön känsla av frihet och autonomi. Jag har fått en välbehövlig promenad i raskt tempo och kommer hem glad och nöjd.

För mig har livet blivit så mycket enklare sedan jag började tänka i behov. Att vara en detektiv i att ta reda på vilket behov barnet försöker tillfredsställa. Även fundera på vilka behov jag försöker tillfredsställa.

Belöningar, ja tack?

Det är klart att vi tycker om belöningar. Vi har ju till och med ett belöningssystem i hjärnan.

Frågan är väl snarast när, var och hur ska vi tillfredsställa vårt behov av belöningar. Och vem avgör när vi är förtjänt av en belöning?

Varje gång vi använder vår föräldramakt för att få som vi vill gör vi ett val. Vi väljer att använda vår makt för att barnen ska foga sig till det vi bestämmer. På kortsikt kanske det ”fungerar” men på långsikt spelar vi ett högt spel. Barn är extremt lojala och vill verkligen vara oss till lags så varje gång vi kränker deras integritet blir de lite mindre sig själva. De försöker anpassa sig till den vi vill ha istället för att utveckla sig själva till just den person de är. Jag brukar ibland tänka på följande uttalande som jag inte minns vem som sa men det finns inom mig. ”Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva.”

Belöningar “fungerar” kan någon säga. Då tänker jag att även “Time-out” “fungerar”. Det betyder ju inte att det är det bästa för barnet. Här vill jag hänvisa till följande klipp:

När jag för några år sedan pratade med en kvinna som förespråkade COPE sa hon: “Men Maria en Time-outstol får ju faktiskt en storebror att sluta slå sin lillasyster. Det skulle inte din “metod” lyckas med.” Det är alldeles sant om det gäller att få storebror att sluta slå lillasyster så snabbt som möjligt. Men med Time-outstol eller belöningssystem är det inte säkert att jag får reda på grundorsaken till att storebror slår lillasyster och det är inte heller säkert att han inte väljer att slå henne när jag inte ser på. Vad är det för känsla som får honom att slå henne? Vad är det han försöker förmedla?

Jag vill ju att storebror och lillasyster ska bygga upp en relation som räcker livet ut. En relation där både storebrors och lillasysters behov blir tillgodosedda. Där bådas tankar, tyckande, känslor, behov och önskemål blir respekterade. Där de väljer att samarbeta inte för att de måste utan för att de vill.

Jag brukar ställa mig följande två frågor (hämtade från Marshall Rosenberg) när jag vill att barnet ska göra något:

1. Vad vill jag att barnet ska göra?

2. Vad vill jag att orsaken till att de gör det ska vara?

Vill jag att orsaken ska vara för att jag säger så? För att det då får en belöning, för att det då inte får ett straff eller för att det väljer att göra det? För sin egen skull eller för att bidra till någon annan.

Vad finns det egentligen för risker med belöningar?

Den största risken är att barnet inte lär känna sig själv, vad det vill, tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Den inre motivationen att göra på ett sätt som känns bra för dem själva och som kommer utifrån egna viljan blir åsidosatt. Det har ju visat sig i studier på vuxna att den bästa motivationen uppnås när medarbetare känner självständighet, att de känner att de utvecklas (mästerskap) och de känner att det de gör är meningsfullt. Morot och piska (yttre motivation)  är för länge sedan förkastat som bra motivationsfaktorer. Detta hörde jag senast när jag lyssnade på Janne Paulsson. Jag tänkte dela med mig av hans tips lite senare i inlägget.

En annan risk är att barnet tränas i att bli styrd av andra. Den som har makten och har möjlighet att belöna eller bestraffa bestämmer. Vad händer när de bildas gäng i skolan och ledaren avgör vad som krävs för att få vara med. Ledaren kan erbjuda belöningar och ta bort förmåner precis som barnet  har lärt sig att ledare gör.

En tredje risk är att barnet blir beroende av bekräftelser av andra. Att andra bestämmer vad som är värt något och inte. Barnet vill få höra att det är duktigt och gör “rätt”. Om barnet gör något som det tycker ska belönas för och belöningen utgår kanske barnet väljer att inte göra det igen. Det kan vara att barnet gör något för någon annan men inte får den bekräftelse som den förväntat sig. Att bara känna själv att de gjort något bra duger liksom inte.

En fjärde risk är att barnet börjar tänka på handlingar som något som alltid ska ersättas. Frågan: Vad får jag för det? blir vardagsmat. Om du ska börja “avlöna” dina barn får du räkna med tuffa “löneförhandlingar”. Smartare “medarbetare” får du söka efter. Jag minns när jag tänkte vara smart och slå två flugor i en smäll. Vi hade pappersinsamling och drack otroligt mycket läsk under en period, vilket resulterade i ett stort antal 1,5 liters flaskor. Jag sa till min tolvåring att om han tog med en påse pappersinsamling och en påse flaskor till affären 250 meter bort så fick han panten. Han gick iväg och kom tillbaka efter en stund. -Jag har räknat på det där och det lönar sig inte. Efter det har vi aldrig använt belöningar men fått väldigt mycket hjälp med diverse saker i hemmet.

När jag var på föreläsning med Janne Paulsson rekommenderade han följande för ledare:

Lyssna

Uppskatta

Vilja att ta fram det bästa hos medarbetarna

Mod att lita på medarbetarna

Avstå från att värdera och kontrollera

Skapa positiva miljöer

Jag tycker att detsamma gäller för oss föräldrar. Att värdera och kontrollera genom belöningssystem skapar inte självständiga barn som stärker sin självkänsla.

Men ska man aldrig tillfredsställa sitt belöningssystem? Jo, det är jag övertygad om att vi gör när vi känner oss tillfreds med något. Jag tror att vi känner av belöningar när vi lär oss något nytt, när vi bidrar till andra osv. Jag tror att vår inre motivation ger oss ständiga belöningar. Jag tänker också på det  Lars H Gustafssons skriver i Växa- inte lyda. Att det är viktigt att ibland FIRA.

Jag gillar Petra Krantz Lindgrens beskrivning angående “rätt” eller “fel”: ” … tror inte att det finns ett “rätt” tillvägagångssätt och ett “fel”.  Det finns alltid olika handlingsalternativ som ger olika konsekvenser. När man väljer alternativ handlar det också om att väga konsekvenser – både positiva och negativa.”

Jag vill förtydliga att det finns tillfällen när föräldrar väljer att använda belöningssystem för att barnet ska få bästa möjliga utveckling utifrån barnets förutsättningar. Orsaken kan vara en diagnos som gör att inre motivationen inte fungerar som det gör hos de flesta barnen.

Jag vill också lägga till att jag inte använder belöningssystem men och andra sidan har jag inte så höga krav på mina barn. Det finns inte en hel lista med saker som de ska göra varje dag. Om jag hade krav på att de varje dag skulle ha välstädat rum, ordning i garderoben, inte låta för mycket, klä på sig det jag vill, städa mer än sitt rum, gå ut med soporna, tömma och fylla diskmaskinen, tömma och fylla tvättmaskinen, passa sina syskon, klippa gräset, skotta snö, laga mat osv. kanske jag skulle få lov att använda ett belöningssystem för att få allt gjort. Men idag är jag väldigt nöjd med att om jag säger: Jag skulle vilja/önska … så får jag oftast ett OK. De samarbetar för att de vill och inte för att de måste.