Boken “Se och bli sedd” snart i en brevlåda nära dig.

Se och bli sedd - ömsesidig respekt i mötet med barn
Se och bli sedd – ömsesidig respekt i mötet med barn av Maria Klein

Jag har svårt att riktigt förstå att boken är klar. Det är över fyra år sedan jag bestämde mig för att faktiskt göra slag i saken och skriva en bok. Jag tänkte att du kanske vill ha en inblick i bokens innehåll innan du bestämmer om du vill beställa eller inte.

Det fina bokomslaget har Mia Fallby formgivit och med Nina Petterssons hjälp blev baksidestexten så här:

 

”Mamma, du gör min hjärna så liten.”

Jag minns hur de orden fick mig att stanna upp. Jag ville ju möta våra barn utifrån ömsesidig respekt. Jag ville möta dem på det sätt som jag själv ville bli mött, eller ännu hellre på det sätt som de ville bli mötta.

Det kan vara utmanande att möta ett frustrerat barn. Om du utgår från att barnet behöver förändras ligger det nära till hands att locka, hota och ta hjälp av guldstjärnor och timeout-stolar. När du istället utgår från att barnet gör så gott det kan för att tillgodose sina behov finns andra lösningar där båda parter känner sig sedda och tagna på allvar.

I boken delar familjecoachen Maria Klein med sig av sin erfarenhet som föreläsare, kursledare, coach och mamma. Hon berättar med både humor och allvar om egna och andras utmaningar, framgångar och bakslag. Du uppmuntras att utforska och lita på din egen inre kompass.

En liten inblick i vad som tas upp i boken:

Att möta barn utifrån ömsesidig respekt handlar mycket om dig och din förmåga till reflektion, mod, sårbarhet och ansvar. Du kommer att få utforska dig själv, dina tankar, känslor och reaktioner när det gäller vem du är men också ditt föräldraskap (eller ledarskap inom förskola/skola). Du får sedan tips på hur du på ett ärligt sätt kan låta barnet du möter få lära känna dig. När du möter barn är det avgörande hur du väljer att se på barnet och hur du väljer att använda den makt som du som förälder har. För att nå kontakt och samarbete tror jag det är viktigt att du är nyfiken på barnets tankar, känslor, behov och önskemål. En relation som grundar sig i ömsesidig respekt (där båda blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar) berikar alla inblandade. Avslutningsvis knyts säcken ihop när du tillsammans med barnet hittar lösningar på de problem som ni upplever.

Jag hoppas att du upplever detta spännande och väljer att beställa en av mina första böcker.  Det blir en mjuk bok på 272 sidor i storleken 135*210 mm. Cityprint i Norr AB kommer att trycka böckerna här i Umeå.

Kom ihåg att meddela om du vill ha boken signerad och ifall det finns önskemål på vad det ska stå. Gör din beställning av boken här.

 

Resan till färdig bok

Nu har jag äntligen läst igenom inlagan en sista vända och konstaterat att boken är klar trots att det fortfarande finns saker att lägga till och dra ifrån. Jag tar ett djupt andetag och släpper taget. Det är dags att hoppa.

För fyra år sedan tog jag mod till mig och deltog i bloggutmaningen blogg100. Jag lyckades skriva 100 inlägg som avslutades med en träff med andra bloggare. Där pratade jag i speakers corner om “Modet att förändras som förälder och mod att skriva“. Det blev startskottet till att faktiskt skriva den bok som jag planerat men inte vågat skriva sedan vårt år i England 2000.

Jag kan konstatera att bokens innehåll och titel förändrats eller växt enormt sedan första utkastet. 2015 skickade jag manuset till några förlag och testläsare. Då hade boken titeln “Mod att förändras som förälder”. På ett av de större förlagen gick manuset hela vägen till extern läsare men där tog det stopp. Under åren har refuseringar eller erbjudanden om hybridlösningar präglat förlagskontakterna.

I slutet av 2015 hade jag en föreläsning i Göteborg. I publiken satt en ung man som efteråt ville prata med mig om olika böcker. Han erbjöd sig senare att läsa och ge återkoppling på mitt manus. Jag anlitar lektören Ewa Broberg i början av 2016. Den unga mannen från Göteborg återkopplar efter några veckor. Han har spelat in en  tre timmar lång ljudfil samt skrivit en lista med kommentarer. Framförallt skrev han att han ville att det skulle bli en bok.

Bokmanuset förändrades rejält och ändrade titel till “Mod att växa som förälder” och senare fick den samma titel som min föreläsning.  Se och bli sedd” med undertiteln “Ömsesidig respekt i mötet med barn”. I slutet av 2017 anlitade jag Ewa Broberg igen för ett nytt lektörsutlåtande.

Av en erfaren författare får jag tipset att anlita en redaktör som han rekommenderade. I januari 2018 skickar jag manuset till henne. I april får jag ett mail som jag skrev mer om här. Nu förstår jag att manuset är tillräckligt bra för att faktiskt bli en bok. Jag kontaktar Johan Svensson på Cityprint i Umeå. Vi diskuterar olika bokformat.

Jag kontaktar formgivaren Mia Fallby i juni 2018 och i mitten på september har jag slutligen hittat det uttryck jag vill förmedla med mitt bokomslag. Mia sätter även texten i inlagan. Nu väntar vi med spänning på att tryckeriet levererar den första boken.

Tjänster

Ledar- och kommunikationsutveckling för föräldrar och pedagoger

Föreläsningar:

Föreläsningar erbjuds utifrån önskemål. Exempel på föreläsningar:

”Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn”

“Utforska barns behov och ge näring till självkänslan”

“Skapa förutsättningar för barns lust att lära i hemmet och skolan”

“Förstå barnets och tonåringens problem och hitta lösningar”

“Du fattar ju ingenting!-att förstå tonåringen och skapa kontakt”

Kontakta mig för utförligare beskrivning av de olika föreläsningarna och offert. info@mariaklein.se eller 0730402090

Studiedag:

“Att se och bli sedd- om nyfikenhet och ärlighet vid möten”

“Skapa förutsättningar för barns lust att lära”

Kontakta mig för offert. info@mariaklein.se eller 0730402090

Kurser:

Följande kurser erbjuds till privatpersoner och företag:

Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning.

Förstå barnet/tonåringens problem och hitta lösningar

Dina och barnets behov-kommunikation och konflikthantering utifrån ömsesidig respekt

Alla kurser handlar om kommunikation, ledarskap och konflikthantering

Kontakta mig för offert. info(snabel-a)mariaklein.se

Pris för kurserna varierar beroende på om det är privatpersoner eller företag som köper in kursplatser eller hela kurser.

Samtal:

Samtal erbjuds till enskilda, par eller grupper. För att samtalen ska ge största möjliga effekt är det viktigt att de sker kontinuerligt under en period. Tid för reflektion och återkoppling är viktig för utvecklingen. Samtalen kan ske per telefon, skype eller genom fysiska möten.

Vägledande samtal omkring föräldraskap, kommunikation och relationer. Jag har hjälpt föräldrar att kommunicera på ett mer kontaktskapande sätt med sina barn, partners, medarbetare och chefer. Att kunna uttrycka vad de upplever, känner, behöver och önskar. Att kunna lyssna på vad andra upplever, känner, behöver och önskar. Jag utgår från kunskaperna i ”Ett aktivt föräldraskap” och ”Non violent communication”. Oavsett vilket koncept som används bygger de på ömsesidig respekt där alla parter ska få sina behov tillfredsställda. (vinn-vinnlösningar)

Coachande samtal kan gälla vad som helst eftersom det är du som bestämmer vilket mål du vill uppnå oavsett om det gäller privatlivet, arbetslivet eller familjelivet. Jag följer de etiska riktlinjerna enligt International coach federation (ICF).

Priser för coachsamtal under 2017:

Privatpersoner: 800 kr per timme inklusive moms.

Företag: 1000 kr per timme exklusive moms.

8000 kr för sex månader med ett planerande samtal och sedan samtal var tredje vecka samt mailsupport.

Om du inte är nöjd kan du när som helst avsluta samarbetet och betalar då för utnyttjade tillfällen med 800 kr per samtal samt eventuell mailsupport enligt nedanstående taxa.

Vill du bara maila funderingar så går det också bra. Jag tar då betalt för de minuter det tar för mig att läsa och svara. Timtaxan är 800 kr/timme och lägst kostnad är 250 kr. Men jag tar inte betalt förrän vi är överens om att det är det som är tänkt. min mailadress är: info (snabel a)mariaklein.se

För information om Avbokningsregler

Föreläsningar i Linköping, Göteborg och Stockholm

Föreläsniningar i Linköping, Göteborg och Stockholm.
Föreläsniningar i Linköping, Göteborg och Stockholm.

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn. Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna ”misstag” och insikter.
Linköping den 23 november mellan 18.00-21.00 med paus för fika. Boka här.

Göteborg den 24 november mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka mellan 18.00-18.30. Boka här.

Stockholm den 9 december mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka serveras mellan 18.00-18.30. Boka här.

Då jag själv älskar att dela utmaningar och möjligheter tillsammans med andra vill jag även skapa den förutsättningen för mina deltagare. Om du väljer att ta med din partner ger jag er parrabatt, ni betalar 400 kr för två biljetter. Ni fyller i 2 biljetter och anger rabattkod partner. Om du väljer att ta med dig ett kompisgäng så går ni 4 st för priset av 3. Ni fyller i 4 biljetter och anger rabattkod kompis.

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Hör av dig om du undrar över något eller vill betala via faktura eller swish (fixar en faktura). info@mariaklein.se

Vill du bli inspirerad i ditt föräldraskap och inte kan delta på någon av föreläsningarna? Följ mig gärna på Facebook.com/familjecoachen

Avbokningsregler

Vid kurs betalas en bokningsavgift på 500 kr direkt efter bekräftad plats. Denna summa betalas inte igen vid avbokning.

Hela kursavgiften ska betalas 2 veckor innan kursstart för att behålla platsen.

Vid avbokning mindre än två veckor innan kursstart återbetalas ingen kursavgift.

Vid avbokning mellan 2-4 veckor innan kursstart återbetalas halva kursavgiften om den betalats in annars debiteras halva kursavgiften.

Platsen är inte personlig så den går att överlåta. Meddela gärna vid sådan överlåtelse.

Maria Klein förbehåller sig rätten att avboka en kurs vid för få anmälningar eller annan anledning. Vid sådana fall betalas hela kursavgiften inklusive bokningsavgiften tillbaka.

Missar vi barns känslor med belöningssystem?

Det finns många aspekter av belöningssystem och det finns många blogginlägg om detta. Läs gärna flera inlägg på Petrakrantzlindgren.se och mina http://mariaklein.wordpress.com/2013/03/25/beloningar-for-vems-skull/  och http://mariaklein.wordpress.com/2012/03/16/beloningar-ja-tack/

bild eqdockorNågot som just nu har landat hos mig och vill ta lite plats i mitt medvetande är att vi missar våra barns känslor när vi inför belöningssystem. Om vi tex belönar vårt barn när de inte slår sitt småsyskon kanske vi inte får reda på behovet vårt barn försöker tillgodose eller känslan som det otillgodosedda behovet ger. Vi väljer att blunda för det som barnet känner.

Den frustration barnet känner inför att städa sitt rum eller göra något annat på befallning får inte komma fram. (PS! Sängen som dockorna sitter i är bäddad för att hon själv vill bädda den ;o)) Att ifrågasätta och lära sig mer om hur de själva fungerar och hur de fungerar tillsammans med andra på lika villkor förbises med belöningssystem.

Jag tror att både barnet och vi föräldrar behöver träna oss i att hantera vår egen frustration.

Vår önskan om att ha barn som ständigt är glada och nöjda och gör som vi säger gör att vi missar att se våra barn.

Vad tycker, tänker, känner, behöver och önskar mitt barn? Min önskan är att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. http://mariaklein.wordpress.com/2013/02/07/sedd-hord-bekraftad-respekterad-och-tagen-pa-allvar/

Vi får ett välstädat hem med barn som gör det vi säger men vi får inte möjlighet att lära känna vårt barn eller oss själva. När barnet inte vill städa, vad kan jag lära mig av det? Är det så att mina krav på städning är onödigt höga? Finns det andra saker i livet som är mer viktiga? Kan jag lära mig något av barnets gränser? Har mitt barn stort behov av samhörighet och kanske hellre vill städa tillsammans med mig?

Jag tror att vi missar våra barns känslor med hjälp av belöningssystem. Vi missar också att utveckla vårt eget känsloregister. Vissa känslor har vi svårt för och vi gör nästan vad som helst för att inte behöva möta dem hos våra barn eller hos oss själva. Genom att belöna bort denna känsloyttring, slipper vi möta den.

Jag vill lära känna mina barn och mig själv. Och jag vill främja deras inre motivation istället för yttre motivation http://mariaklein.wordpress.com/2010/04/09/inre-motivation-yttre-motivation/

Jag tror att vi i vårt stressade samhälle försöker hitta genvägar men kommer att inse att det är senvägar. Att lära känna våra barn och tillsammans med dem hitta lösningar som tillgodoser både deras och våra behov tror jag är något vi vinner på i längden. Att välja belöningssystem för att lösa allt som behöver göras och för att motivera våra barn tror jag är en senväg.

Belöningar, för vems skull?

Förverkliga dina drömmarJag är säker på att mina barn ibland skulle ha uppskattat belöningar och då framförallt pengar. De skulle ha kunnat köpt vad de vill för de pengar som de “tjänat”. Jag minns när sonen kom och berättade för mig att en kille i klassen fick 200 kr per MVG. Han hade nog räknat ut att han skulle kunnat samla ihop en rejäl summa eftersom han hade MVG i alla ämnen och haft det i några år med undantag för ett visst fysikbetyg. Jag tycker nog personligen att hans eget mål att få MVG för att komma in på sin drömutbildning var en betydligt bättre motivationsfaktor samt att han stolt kunde tänka att det här hade han gjort på egen hand och inte pga att han fick pengar. Att ha gjort något för sig själv är värt så mycket mer. Lusten att lära kommer inifrån.

Jag använder belöning, i form av godis, när min tre åring ska ta medicin som smakar illa. Jag inser vilken kraft en muta kan ha. Framförallt om det är något som de verkligen tycker om. Tänk att de stoppar i sig illaluktande, otäck medicin för lite godis. Klart att belöningar kan få ett barn att göra sådant som de inte gör annars. Men det här har naturligtvis ett pris.

Jag funderar också på för vems skull dessa belöningar ska ges. Väldigt ofta tror jag att det är för föräldrarnas skull. De vill ha saker gjorda och att barnet ska uppträda på visst sätt för förälderns skull.

Jag har tidigare skrivit om belöningar här:

Belöningar, ja tack?

Och Petra Krantz Lindgren har idag publicerat följande i ämnet: http://petrakrantzlindgren.se/2013/03/25/darfor-ar-jag-kritisk-mot-beloningssystem-for-barn/

Det jag skulle vilja tillägga är att vi behöver tänka på barnets självkänsla och vad som får den att stärkas. Barn har precis som vuxna behov av att känna sig kompetent, att den känner samhörighet och en stark känsla av autonomi. Dessa behov behöver inte stärkas med hjälp av belöningar.

Jag tycker också att vi verkligen ska tänka oss för innan vi använder manipulation oavsett vilken relation vi pratar om.

Att ge oss själva belöningar, har jag inget emot. När jag har jobbat riktigt hårt brukar jag belöna mig själv med en hel dag med yngsta sonen. Det är jag väl värd! Självklart får han välja själv om han vill vara med mig den dagen eller om han hellre vill vara på förskolan. Hittills har han alltid valt att vara med mig.

Vara den förälder jag vill, inte som jag tror att andra vill.

hockeyspelandeG, 8 år har gillat att spela hockey/innebandy sedan han kröp. På öppna förskolan brukade han krypa runt med en innebandyklubba i högsta hugg. Han älskade att spela då och han älskar att spela nu.

Efter att ha gått i skridskoskola och senaste åren i hockeyskola har han verkligen längtat efter att få spela match på riktigt och gärna emot Björklöven eftersom han själv spelar i Teg.

Tillslut var det dags. Det skulle bli flera matcher på en och samma dag och mest på lek utan några höga ambitioner. Fast för G så finns inget på lek. Det ska vara på riktigt och det ska vara med riktiga regler.

Dagen innan matchdagen har han svårt att somna eftersom han har längtat så efter denna dag. På morgonen är han uppe långt före klockan ringt. Det är en hel del fjärilar i magen då han både ska få stå i mål och spela ute.

I första matchen ser jag hur han får tacklingar och hamnar på isen. Jag ser hur han ligger kvar, som för att visa domaren att han faktiskt blivit tacklad, men inget händer. Min enda tanke är “res dig upp” och hjälp ditt lag. Om inte domaren har blåst när det sker kommer han troligen inte att blåsa. Det kan jag som vuxen förstå men en åttaåring kan inte förstå hur det kommer sig att motståndarna får tacklas och fällas med klubborna.

När han under andra matchen ska stå i mål blockerar han pucken och domaren blåser för blockering. Sekunden efter kommer en motståndare och slår pucken ur plocken och gör mål. Domaren åker till tränarna för att se om han kan få döma mål. Tränarna som inte vill verka småsint visar att de inte vet hur han ska göra genom att rycka på axlarna. Domaren som är från samma lag som han som gjorde mål dömer mål.

Efter matcherna möter jag min son som gråter och gråter och gråter. Det som skulle ha blivit bästa dagen i hans liv hade blivit en besvikelse. När han gråter kommer vuxna förbi och berättar för honom hur duktig han har varit men det hjälper föga. Han är så otroligt ledsen och besviken.

Hela jag känner hur jag vill omfamna honom och visa att jag förstår hur besviken han är. Säga att jag såg att han blev tacklad och fälld. Berätta att jag såg att han hade pucken blockerad när det sedan blev dömt mål. Jag hade velat visa honom min empati och varit den han behövt istället ville jag inte göra någon stor sak av det hela. Jag ville visa omgivningen att jag inte daltar med min son. Jag ville inte kritisera domarna, för det ska man ju inte göra. Jag försökte istället få honom att fika lite eftersom jag vet att han är känsligare när han är tom i magen. Medan jag lugnt hjälper honom av med utrustningen och tar fram en festis säger G: Du bara retas mamma. Jag säger att det inte är meningen att jag ska retas, att jag bara vill hjälpa honom. Men jag förstår vad han menar. Jag är inte äkta. Jag följer inte min egen känsla. Jag beter mig på ett sätt som jag tror att omgivningen förväntar sig av mig. Jag gör det jag vet att jag egentligen inte vill. Jag vill vara äkta och i varje givet tillfälle göra det jag kan för att nå kontakt med mina barn.

Jag brukar tänka på att det bästa jag kan göra är att reflektera och det kan jag alltid göra. Nu vet jag att nästa gång detta händer så ska jag göra allt jag kan för att vara äkta och vara det stöd som min son behöver. Jag behöver träna mer på att kunna hantera när mina barn är ledsna. Våga vara där i empati och ärlighet.

 

Barn och begravning

När jag tänker på barn och begravning hamnar jag tillbaka i mig själv som barn. Den där gången när Edla skulle begravas. En släkting som jag var lite rädd för. Min mormor och morfar bodde högt upp på ett berg och när jag skulle gå ner till byn passerade jag Edlas hus. Hon hade någon gång skrikit åt oss barn så jag var lite rädd för henne. När hon dog var jag ledsen och jag kunde se att många omkring mig var ledsna. En person som alltid funnits där fanns inte där längre. När de vuxna skulle åka på begravningen ville jag följa med. Jag ville höra ihop med de som uttryckte samma känsla, sorg, som jag. Jag tyckte att jag var stor nog men det tyckte inte de vuxna. Jag föreställde mig begravningen som väldigt farlig eftersom de vuxna försökte “skydda” mig ifrån den samtidigt kände jag en sorg över att inte få vara med i gemenskapen. Jag kände sorg över att inte få vara delaktig i möjligheten att säga Farväl.

Jag tror det var vanligt att barn inte deltog i begravningar så det var inget konstigt med att jag inte fick men jag minns ändå hur ledsen jag var att jag inte fick delta.

ljusNär min morfar efter en hjärtoperation aldrig vaknade upp igen utan hamnade i koma minns jag att jag ville att mina barn skulle få se honom både när han låg i koma men också när han väl somnat in för gott. Han somnade in sent på kvällen och rådfrågade en doktor Isberg hur han tycket vi skulle göra med barnen. Hans råd var att hämta dem och låta dem vara delaktiga. Han sa att barnens fantasi oftast är mycket värre än verkligheten. Jag åkte hem och hämtade dem så att de fick känna på en relativ varm morfar och säga farväl.

När det var dags för begravning var det självklart att de skulle få följa med. Jag hade sedan dödsfallet lagt fram kritor och pennor på bordet i vardagsrummet för att de skulle kunna få måla om de ville. De hade målat ett rött täcke som skulle värma morfar. De målade också en bild på skog eftersom morfar älskade att gå i skogen men framförallt hade de målat en bild på mormor så att han skulle hitta henne i himlen.

Begravning med barn blev en positiv upplevelse och jag tror att barnen uppskattade att de fick vara en del i gemenskapen. Att de fick se att även vuxna kan vara ledsna och sörja öppet. Att de fick möjlighet att dela den sorgen. När min pappa gick bort i december 2005 var det självklart för mig att barnen skulle få träffa honom när han precis somnat in men också se honom i kistan och lägga i sina teckningar och julklappar.

Barn precis som vuxna vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.

HÄR ÄR JAG, MAMMA!

En av föräldraskapets utmaningar är det här med gränssättning. Hur sätter vi gränser? När ska vi sätta gränser? Vilka gränser är det som ska gälla? Måste jag alltid vara konsekvent när det gäller gränser? Behöver jag och min man ha samma gränser?

För mig har det här med gränser i högre grad blivit vikten av att visa andra vem jag är, vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag behöver, vad jag känner och vad jag önskar. Det har mer och mer blivit en fråga om nuet än något som är konstant hela tiden. Vissa dagar vill jag inte att mina barn hoppar i sängen och vissa dagar kan jag tycka att det är helt ok. Det beror alldeles på min egen dagsform och vilka behov jag just då har. Om jag har stort behov av lugn och ro, kanske inte hoppa i sängen är det första jag ropar YES! till. Men det här med att visa mina barn mina gränser börjar kännas ganska tryggt för mig.

Det som är en mycket större utmaning för mig är att kunna leva upp till det jag skrev om i mitt förra inlägg om att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och det svåra tycker jag är att få mitt barn att känna så.

I vissa åldrar eller perioder i barnets liv är de mer tydliga än någonsin med vad det tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är som om hela deras person skriker ut DET HÄR ÄR JAG!

Bildutropstecken

Hon/han tycker till om allt mellan himmel och jord, tänker så det knakar, känner sig stundom glad och stundom rosenrasande, behoven skiftar i en väldigt fart och önskningarna är allt ifrån ett husdjur till nyaste och dyraste mobilen. Hon/han skiftar från att vara liten och behöva få vara liten till att vara “vuxen”.

Det är verkligen inte lätt att alltid se, höra, bekräfta, respektera och ta på allvar när HÄR ÄR JAG visar sig med stora bokstäver. Men de gånger jag lyckas då berikas mitt liv och alldeles säkert mitt barns.

Föräldraskapet är verkligen fyllt av både utmaningar och möjligheter ;o)