Det finns inga måsten på julen

Redan i november börjar julen göra sig tillkänna genom julsånger i butikerna och pynt i överflöd. För en del är det startskottet för en stressig tid som håller på i över en månad. Stressen över att pynta i tid, hitta de bästa julklapparna och helst laga jul- och nyårsmaten från grunden fyller våra kalendrar med fler sysslor än vi kanske orkar med. Det som i barns ögon skulle bli en glädjefylld tid tillsammans med familjen. En tid de längtat efter, blir en tid Bild1som de lär sig fasa inför. Vuxna som försöker leva upp till alla måsten. Vi måste resa mycket under julen för att besöka alla släktingar även om det skulle behövts en tidsmaskin för att hinna med. Vi måste fixa all traditionell julmat från grunden även om hälften inte smakar gott. Vi måste uppfylla barnens önskelista även om vi inte har råd utan behöver köpa på kredit. Vi måste pynta mycket inomhus för så gör man på julen. Vi måste sätta upp ljusskapelser utomhus om vi bor i ett område där det är en hög nivå av julstämning även om vi egentligen tycker det är onödigt.

Hur många av dina måsten är krav som du tror att du behöver leva upp till? För vems skull stressar du genom julen?

Med inspiration av Marshall Rosenbergs ”Ett språk för livet” brukar jag göra en lista liknande den jag gjort nedan.

Skriv ner alla ”måsten” och ta reda på anledningen till att du gör dem.

Sätta upp julstjärnor i alla fönster

Hälsa på alla släktingar

Köpa dyra julklappar

Laga mat från grunden

Byta gardiner

Sätta upp ljusskapelser i trädgården

Se på julkalendern

(Fyll i några egna)

Det finns inga måsten utan bara val med olika konsekvenser. Vilka val gör du? Prova att säga ”jag vill…” framför varje måste och avsluta med anledningen.

Till exempel: Jag vill byta gardiner därför att …

Är anledningen något som sjunger till ditt hjärta eller är det något som du gjort bara för att det alltid har varit så eller för att du tror att andra förväntar sig det av dig.

Tycker alla i familjen att det är viktigt eller är det du som tycker att det är viktigt? Kan någon annan i familjen, som hellre vill, göra detta?

Jag tror det är viktigt att ta ledningen i våra liv och det gäller även vid traditionsbundna tillställningar som julen. Gör det du vill göra istället för det du tror att andra förväntar sig av dig. När du gör saker för att du själv vill gör du det med mer glädje, och glädje hör julen till. På samma sätt är det viktigt att lyssna på vad barnet vill. Vill det till exempel inte se på julkalendern så tvinga det inte. För vems skull ska de se?

”Men jag gör alla måsten för barnens skull”, kanske det är någon som svarar. Har du kollat att det verkligen är viktigt för dina barn? Jag tror att barnen nöjer sig med mindre än vad vi tror, om vi själva känner oss bekväma med våra val. Det är dessutom inte roligt att känna att ens föräldrar uppoffrar sig. Det ger en bitter eftersmak.

Sätt er tillsammans i familjen och kom överens om vad som är viktigt för er när det gäller julen. På vilket sätt kan ni tillsammans skapa den jul ni alla vill ha. Vad kan ni välja bort och vad kan ni lägga till? Hur kan ni skapa en jul som passar er?

När du lyssnar på barnen kan du ta fram det som är viktigast med julen i just er familj. Ni skapar tillsammans era barns framtida traditioner. Vill du att de ska vara fyllda med massa måsten eller vill? Hur kan du skapa en jul som handlar mer om att ge än att få? Vilka värderingar vill du ge vidare? Hur kan er familj sprida julglädje inom familjen men också till andra? Jag tror att tid tillsammans i familjen är viktigt för både barnens men också föräldrarnas självkänsla. Vår självkänsla får näring när vi blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar av människor som betyder mycket för oss. Tänk om barnen innerst inne hellre skulle vilja ha tid med dig än dyra julklappar.

 

 

 

 

 

Vi möts på Sinnesrofestivalen!

Varje gång jag träffar Susanne känns det som om vi aldrig har varit ifrån varandra även om det ibland gått nästan ett år mellan mötena. Förra veckan fick jag äran att träffa både Susanne och hennes dotter. En mor och en dotter som inte bara är lika till utseendet utan även som människor. De är varma. modiga människor som följer sina hjärtan och vill bidra till världen med sina kunskaper och erfarenheter.
SinnesrofestivalenDe berättade för mig om Sinnesrofestivalen i Umeå som ska bidra med vägar till sinnesro och kunskap när det gäller beroendesjukdomar och konsekvenser av att leva nära eller tillsammans med en beroendeperson oavsett om det gäller spel-, alkohol- eller annat beroende. Dagen kommer att vara fylld av intressanta föreläsare och det kommer att finnas människor på plats som kan visa att det finns hjälp och stöd, var den finns och hur den ser ut.
Arrangemanget är gratis för alla besökare.
Jag tror att alla familjer kan drabbas av beroendeproblematik på olika sätt och att det är viktigt att ha modet att prata om beroende men också att både bidra med och ta del av andras erfarenheter som kan leda till lösningar. Familjen är otroligt viktig både för den som är beroende och den som är medberoende men det gäller att hitta ett förhållningssätt som leder till en väg mot välmående för alla inblandade. Små, små steg i taget. Då oro och stress lätt kan ta över är det därför viktigt att hitta stunder av sinnesro för att få ny kraft och ta nästa steg.
Det är viktigt att känna att man inte är ensam, det är fler som lever med beroendeproblematik och som är medberoende.
Jag ser fram emot att möta många människor denna dag och gå därifrån ännu rikare på erfarenheter och kunskap.
#Sinnesrofestivalen

I januari kommer alla barn att få se!

Bild1Ett beslut som jag längtat efter har äntligen kommit. Från och med 1 januari 2016 kommer alla barn oavsett sina föräldrars ekonomiska förutsättningar ha samma möjlighet att se. En stor applåd till Majblomman för 10 års hårt opinionsarbete för kostnadsfria glasögon  till barn oavsett var de bor eller vilken ekonomi deras familj har.
Tack till alla som köper majblommor och därmed ökar möjligheten för barn att få ett bättre liv.
 

Behöver fyraåringar dyra aktiviteter?

Jag minns hur jag reagerade förra året när det kom reklam om aktiviteter för vår då fyraåring och året innan vår då treåring och i år kom dessa igen. Det är organiserade aktiviteter där de ska få testa alla möjliga sporter och det till ett ganska högt pris.
Bild1Just att det är ett ganska högt pris tror jag ökar risken att vi som föräldrar försöker fortsätta få våra barn att delta trots att de kanske inte vill. Följden blir att de får en negativ upplevelse av sådana aktiviteter och det kanske kommer att göra att de inte tar mod till sig att testa igen i framtiden.
Jag minns att jag för några år sedan kontaktades av en förälder som var orolig att dennes barn skulle missa något om det inte deltog. Mitt tips då var att testa olika bollsporter tillsammans med barnet på ett lekfullt sätt på en gräsmatta. Ta gärna med några kompisar och skapa positiva band till både det egna barnet och dess vänner. Det berikar er alla. Om barnet tycker om de olika sporterna kanske det själv visar vilja att delta i mer organiserad aktivitet och då är det dags.
Jag minns också att jag diskuterat med en pappa som hade sina barn i karate. Han var fast övertygad om att de skulle uppnå svart bälte innan de fick sluta. Det skulle lära dem att om man valt en aktivitet så fortsätter man. Vilka konsekvenser får detta tänk?
Det är klart att barn har behov av rörelse, utveckling, samhörighet och så vidare. Det går att tillgodose utan att det behöver kosta mer än inköp av några olika bollar och tid tillsammans. Den tiden tillsammans kommer att vara guld värd för er relation. Förutsatt att du kan hålla dig från att ställa allt för höga krav på ditt barns förmåga. Övning ger färdighet men allt för mycket kritik kan sänka den mest entusiastiska.
Nä, fyraåringar behöver inte dyra aktiviteter för att utvecklas, ta chansen att skutta omkring och spela bollsporter tillsammans med era barn istället för att falla i fällan att barnen behöver dyra aktiviteter. Låt deras egen vilja och lust styra aktiviteterna, då blir det så mycket roligare.
Minns nu att det finns ett bra inlägg skrivet av Petra Krantz Lindgren som du kan finna här. Det handlar om de två vågskålarna vi kan väga mot varandra när det handlar om att få barn att fortsätta med en aktivitet det har påbörjat.
Om mitt inlägg bidrar till dig får du gärna dela det vidare.
 
 

Datorförbud i sex veckor!

För en tid sedan satt jag på en föreläsning om barn och ungdomars trygghet på nätet. En vuxen räckte upp handen och förfärades över hur många timmar barn i genomsnitt ägnar sig åt nätet och kände oro inför eftersatt skolarbete. Jag kunde som vanligt inte vara tyst så jag räckte upp handen och sa: När jag var tolv år ägnade jag flera timmar per dag på stallet och då var det ingen som klagade.
Jag tror att det går att ha ett brinnande intresse för något och samtidigt klara skolgången. Det ena utesluter inte det andra.
För mig var hästar mitt stora intresse och för mina barn är det nu Fifa-15, imagewii-spel och olika youtubefilmer som är deras intresse. Är det rimligt att förbjuda dem att spela under semestern?
Jag funderar på hur jag skulle ha reagerat ifall mina föräldrar hade sagt att jag hade hästförbud under vardagarna och framförallt under sommaren. Jag tror att jag skulle ha blivit väldigt ledsen och undrat varför de hatade mig. De skulle haft svårt att få mig att tro att de gav mig hästförbud för att de älskade mig så mycket. De om någon borde ju vetat att jag älskar hästar och om de älskade mig skulle de väl stödja mitt intresse. Jag tänker tillbaka på vad hästarna betydde för mig. Det var de som fick mig att längta till nästa dag och som motiverade mig att sitta barnvakt, sälja DN och jultidningar. Min dröm var en egen häst och nu ville de ta mina hästar ifrån mig.
Om mina föräldrar hade gett mig hästförbud hade jag upplevt det som ett smärtsamt straff. Det hade känts hela vägen in i hjärtat. Jag hade blivit ledsen, arg och bitter. Jag antar att barnen skulle känna liknande om jag införde datorförbud.
Datorer, mobiler och spelkonsoler är här för att stanna. Det gäller att hitta lösningar som tillgodoser både barnets och våra behov. Det är en utmaning och samtidigt en möjlighet.
Jag får erkänna att vi inte ger barnen fri tillgång till dator, mobiler och tv då det finns fler behov som de behöver få tillgodosedda men de ägnar ändå rätt många timmar om dagen åt detta intresse. Jag förstår att de njuter av dessa stunder och att de gillar detta på samma sätt som jag gillade hästar. Och ska sanningen fram gillar jag själv att sysselsätta mig vid en dator eller mobil så jag kan förstå dem bättre än vad mina föräldrar kanske kunde förstå mitt hästintresse.
Jag förstår hur mycket wii-spel betyder för vår femåring när han blev helt förkrossad när han trodde att han aldrig skulle få spela mer. Han gick och la sig i sängen, drog täcket över huvudet och grät. Det var svårt för mig att få kontakt med honom men när jag väl förstod vad han trodde kunde jag förstå hans reaktion. Jag bekräftade hans känslor och kunde tillslut få kontakt med honom igen. Jag berättade för honom att jag vet att han tycker det är väldigt roligt att spela wii och att jag aldrig skulle ta ifrån honom hans intresse.
Barn anpassar sig till de beslut vi genomdriver som tex datorförbud, men det betyder inte att det inte påverkar vår relation negativt.
Självklart vill jag slå ett slag för tid tillsammans när vi har semester men det ena behöver inte utesluta det andra. Vi kan umgås och berika varandras liv och hinna ägna lite tid åt det som just nu är vårt intresse.
Jag ryser när jag tänker på Dr Phil och hans: “Know your child´s currency” och använd det för att styra barnets beteende. Tänk om vår partner använde sådana styrmedel på oss. Inte trevligt.
Vill du att jag ska komma till er kommun och inspirera föräldrar och pedagoger om likvärdiga relationer där både vuxna och barn blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar? Jag kan komma till förskolor och skolor eller om någon vill arrangera en öppen föreläsning. Jag erbjuder också studiedagar. Skicka en adress till mig så skickar jag min folder med mina aktuella föreläsningar. info@mariaklein.se
Om mitt inlägg bidrar till dig får du gärna dela det vidare, prenumerera på inläggen eller följa mig på Facebook, Familjecoachen, för inspiration när det gäller relationer.
 
 

Syskonkärlek-syskonbråk

BildsyskonDet är något alldeles speciellt med syskonkärlek och med syskonbråk. De käraste vi har, våra barn, kommer ena dagen överens med varandra för att nästa dag se varandra som fiender. De har inga problem med att dela på ett par hörlurar (som på bilden) för att i nästa sekund bråka om vems tur det är att ha dem. Ena stunden älskar de varandras närvaro för att i nästa stund önska att de inte bodde under samma tak. Jag tänker att det är lite som i vilka relationer som helst.
I en parrelation kan vi reflektera över hur balansen ser ut mellan det vi ger och det vi får tillbaka. Vi kan välja att vara ärliga med vem vi är och nyfikna på vem den andra är. Vi kan anpassa oss till varandra men också välja att gå undan och få egen tid för reflektion. Om vi inte längre mår bra i vår relation kan vi söka hjälp och i värsta fall välja att avbryta relationen. När det gäller syskon är det inte lika enkelt. Våra barn är fast med sina syskon oavsett om de vill eller inte. De kan ibland känna att de inte har någon väg ut. Ingen möjlighet att ta avstånd och få vara sig själva utan rollen som syskon.
När jag har hållit mina kurser har det här med syskonbråk ofta kommit upp. Många föräldrar vill att syskonen jämt ska vara vänner och inse vilken fantastisk tillgång syskon är. Det är lätt att ta syskonens bråk personligt och att känslorna tar över. Förväntningarna på sina barns syskonskap kan vara svåra för barnen att leva upp till. Jag tror inte det finns något mirakelknep för att få syskon att njuta av varandra mer än att avsky varandra men jag tänkte reflektera lite omkring det här med syskon utifrån mina egna erfarenheter.
Jag tänker att det är en ganska stor sak att bli storasyskon så vi behöver se, höra, bekräfta, respektera och ta storasyskonet på allvar. Sätta ord på det syskonet upplever, känner och behöver. Låta barnet få känna som det känner och finnas där för det. Jag har skrivit om att vänta syskon här. Tänk på att det kan vara skönt för det äldre barnet att få bekräftat att det kan vara jobbigt med småsyskon och att vi kan behöva visa att vi värnar om deras integritet.
Se syskonkonflikter som en fantastisk möjlighet för barnen att träna sig i konflikthantering. Att se saker ur olika perspektiv och försöka hitta lösningar som tillgodoser allas behov. I dessa konflikter kan det vara viktigt att finnas till hands och vägleda vid behov. Jag tycker det är givande att låta var och en få beskriva sin “karta” på verkligheten utan att vi föräldrar väljer sida, värderar eller dömer. När vi lyssnar på varje persons karta blir den också tydligare för de övriga i konflikten.
Låt barnen själva hitta lösningen som passar dem båda efter att de har hört var och ens karta.
Se syskonkonflikter som en fantastisk möjlighet att träna dig själv i att sätta ord på dina känslor och behov och möta dem utan att styra barnen.
Var uppmärksam på om bråken ökar vid tex skoldagar. En del barn utsätter sina egna syskon för samma behandling som de själva får i t ex skolan. Så istället för tillrättavisning kanske nyfikenhet för barnets upplevelser under dagen kan visa vägen.
Värna barnens integritet och låt dem få vara egna individer utan krav på att hela tiden finnas till hands för sina syskon. Låt dem ha sina kompisar och lekar ifred. Självklart kan det finnas tillfällen när de äldre kan “låta” de yngre vara med och tvärtom men låt de vara undantag. Det är klart att syskon blir ledsen och besvikna av att inte få vara med men om vi ska vara ärliga så blir syskon också ledsna och besvikna av att inte få vara ifred också. Det är inte farligt med känslor. Vi kan finnas där för barnet med deras känslor istället för att de ska ansvara för varandras. Att få vara med bara för att föräldrarna sagt så är inte det samma som att faktiskt få vara med. Barnet kommer att känna att det egentligen inte är välkommet. Syskonet som tvingas bjuda in kan känna bitterhet och avsky och det kan visas på alla möjliga subtila sätt.
Det är lätt hänt att vi tycker att det äldre syskonet kan offra sig lite för det yngre. Ni vet, släppa leksaken som småsyskonet vill ha för att behålla lugnet och så vidare. Jag tror inte det här är någon bra idé. När jag läste delar av It´s OK not to share kände jag igen mina tankar. Jag tror det är viktigt att varje barn är lika viktigt oavsett ålder. Om storasyskonet leker med en bil så är det klart att den bilen är mer attraktiv än en bil som står stilla men det betyder inte att storasyskonet ska behöva lämna ifrån sig den. Småsyskonet kan få träna tålamod att vänta eller hitta en annan bil helt enkelt. Genom att vi visar att storasyskonet är värd att ha sin leksak i fred brukar det inte vara helt ovanligt att det lämnar ifrån sig den till småsyskonet eller hittar en annan lika attraktiv att ge istället. När de gör detta är det av ren vilja och inte på grund av tvång.
Om barnen väljer att leka med varandra låt dem tillsammans komma fram till vilken lek de ska leka. Kräv inte att den ena ska spela intresserad av en lek som hen inte gillar.
Tänk på att varje syskon upplever sin uppväxt på sitt unika sätt. En av anledningarna kan vara vilken roll de får i familjen och det ansvar som följer med den rollen. En annan anledning kan vara att vi behandlar våra barn olika. En tredje kan helt enkelt ha att göra med att de är just olika personer och därför upplever situationer olika.
När barn har konflikter är det viktigt att fundera på hur vi får dem att sluta. Ibland kanske vi föräldrar väljer en väg som skapar mer avstånd än kontakt mellan våra barn. Jag vet att bestraffningsmetoderna jag skriver om i inlägget Vidriga konsekvenser vid syskonbråk hör till undantagen men det kanske ändå kan bidra till någon.
Självklart är det lika viktigt att behandla sina syskon med respekt som det är att behandla andra med respekt. (Edit: Det är fruktansvärt att vissa växer upp med syskonmisshandel och det ämnen är det viktigt att vi pratar om. Helén tar upp syskonmisshandel på sin sida med samma namn.)
Ja, det är otroligt skönt när syskon är sams och älskar varandra men vill vi verkligen att de ska hålla inne sina egna tankar, känslor, behov och önskemål för att tillfredsställa oss och våra känslor? Är det inte bättre att de vågar vara sig själva i familjen och värna om sin integritet även om det innebär att det blir känslor av besvikelse hos ett syskon och lite mer “jobb” för oss föräldrar?
När jag har berättat för människor att vi har fem barn och sagt deras ålder har jag ofta mötts av.
-Då har ni haft hjälp av de stora barnen med de små.
Nä, vi bestämde oss väldigt tidigt för att våra barn inte skulle behöva ta ansvar för vårt val att ha fem barn. Vi har inte valt att utnyttja deras släktskap för att underlätta vår vardag. Vi får ta fullt ut ansvar för vårt val att ha många barn. Självklart frågar vi ibland om ett äldre barn vill passa ett yngre barn men det är ett önskemål och inte ett krav. Då vi inte frågar så ofta upplever jag att de få gånger vi frågar brukar barnen välja att svara ja.
Jag har upplevt att ju mer vi värnar varje barns integritet desto mer bjuder de frivilligt in sina syskon i diverse lekar och de delar gärna med sig av sina hörlurar bara för att de vill. När det är ok att säga nej blir viljan större att säga ja.
Glömde en viktig sak. Ibland är syskonbråk fjärrkontroll till föräldrarna. Vi springer aldrig så snabbt som när våra barn bråkar. Om det är vår kontakt de vill ha så behöver vi fundera på hur vi kan tillgodose denna kontakt i större utsträckning. Kanske tillsammans med barnen komma fram till andra “strategier” för att berätta att de vill umgås med oss.
Nu när det är semestertider och det blir mycket tid tillsammans med familjen kan det vara extra viktigt att låta barnen hålla på med sin hobby för att få tillgodose så många behov som möjligt. Det som barn tycker är roligt att göra fyller dem med positiv energi som de kan behöva i alla möten med människor som de kanske inte alltid kommer överens med. Oavsett om hobbyn är att spela fotboll, hänga med kompisar, spela tv-spel, spela datorspel och så vidare. Läs gärna mitt inlägg om Datorförbud i sex veckor.
Vi kommer att ladda för fullt med sysselsättning för varje barns behov när vi åker iväg på bilsemester. Om det ändå uppkommer konflikter i bilen under resans gång brukar jag parkera bilen och låta barnen lösa sin konflikt innan jag kör vidare. Det är ju trots allt svårt att inte bli påverkad och just när jag kör bil (och månar om allas säkerhet) är det inte bästa tillfället att öva. För öva det behöver jag och det börjar med att jag skriver detta inlägg. För som alltid så skriver jag lika mycket till mig själv som till andra.
Höll på att glömma bort en otroligt viktigt sak som jag gärna delar med mig av. Låt syskon vara syskon och inte föräldrar till varandra. När något av barnen börjar agera “förälder” till sitt syskon brukar vi frigöra dem från den uppgiften genom att säga att de har glädjen att vara varandras syskon och att vi tar ansvaret att vara förälder.
Om du gillar mitt inlägg får du gärna prenumerera på mina inlägg och för kontinuerliga inspirationsinlägg rekommenderar jag min Facebookssida Familjecoachen.
 
 
 
 

Att säga Hej till den som är ensam

Genom åren har jag uppskattat de samtal jag har och har haft med mina barn. De är guldstunder som jag kommer att bära med mig hela livet. De öppnar sitt hjärta för mig och jag får äran att besöka deras inre för en stund. De delar med sig av sina utmaningar och jag får träna i att inte göra deras utmaningar till mina. De delar med sig av sina känslor och jag får träna i att inte göra deras känslor till mina. Jag vill inte att de ska känna att det de berättar blir en börda för mig för då tror jag de vill skydda mig och slutar berätta. Det här är en riktig utmaning eftersom det är så lätt att tänka tillbaka till egna erfarenheter och plötsligt är jag i dessa erfarenheter istället för i nuet. Jag andas och tänker nyfikenhet och intresse för barnets upplevelse.
Bild1Samtalen brukar ibland handla om klassen barnet går i och hur det ser ut med olika konstellationer. Vid ett samtal kom det fram att ett barn, X  inte hade någon att vara med. Mitt barn, Y, berättar att de bjudit in hen ett antal gånger men att hen inte vill vara med. Y funderar på vad hen kan göra mer och kommer fram till att hen kan säga hej när de möts. Hen säger hej under flera månaders tid men får aldrig något svar av X. Vi funderar tillsammans vad det kan bero på och kommer fram till att X kanske inte förstår att det är den som Y hälsar på. Det kan ju upplevas pinsamt att svara om det inte var till den man sa hej (En obehagskänsla som ett av våra barn delat med sig av tidigare) . Y börjar lägga till namnet i sin hälsning. Inom några dagar börjar X hälsa tillbaka. Det är till och med så att X kan hälsa och säga hej då först.
Det kan ta tid att få kontakt men det är helt klart värt det. Jag tror att det är viktigt att vi vuxna förstår att det inte alltid är så lätt, varken att vara den som är “ensam” eller de som vill öppna upp för att personen ska få komma in i en grupp. Det är inte lätt det här med ensamhet men jag tror att det är viktigt att skilja på ensamhet som är självvald och ensamhet som inte är självvald.
PS! För min del är det självklart att jag kan vara både förälder och vän med mina barn. Jag skriver mer om det i detta inlägg.
Om mitt inlägg bidrar till dig får du gärna dela det vidare.
 
 

Att "prata" med barn om svåra ämnen

För många ökar hjärtfrekvensen bara av att själv tänka på döden, ondska, orättvisor och ovisshet. Känslor som rädd, oro, olust, ängslan, ledsenhet och sorg upplevs och det är lätt att välja att stänga av istället för att utforska och omfamna. Om våra barn kommer med dessa stora livsfrågor är det lätt hänt att vi inte vill prata om det med risk att även våra barn ska behöva hantera dessa svåra frågor. Vår oro och osäkerhet tar överhand och lamslår oss. Det gäller att inse hur viktigt det är för våra barn att de har någon som är villig att prata med dem om dessa frågor och ta mod till oss och faktiskt göra det. Om vi själva tycker det här är väldigt jobbigt kanske vi behöver möta oss själva och utforska våra känslor och behov innan vi möter barnet men vi kan också utforska dem tillsammans med våra barn då det inte finns några givna svar. Om vi känner oss väldigt osäkra tror jag det kan vara bra att berätta detta för barnet då det annars kanske känner att det känns konstigt och fokus blir att ta reda på vad som känns konstigt. Att vara ärlig är ofta A och O för kontakt.
Bild1Det är otroligt viktigt att vi försöker lyssna mer än prata, då kan vi få reda på vad barnet funderar omkring istället för att vi utgår ifrån att de vill veta det vi tror att de vill veta. Barnet känner sig också mer sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar när deras tankar, känslor och behov får vara centrala. Tänk på att andas och fokusera på vad barnet säger, försök skapa dig en bild av dennes “karta”. Lämna din egen “karta” åt sidan ett tag om det inte är så att barnet frågar efter din bild. Om det blir känslosamt, låt känslorna komma och omfamna dem. Det är okej att vara ledsen, sorgsen och så vidare, Sätt gärna ord på känslorna och kanske kan ni även koppla dem till ett behov som de försöker få tillgodosett. Det skulle kunna vara behov som trygghet, skydd, klarhet, mening, harmoni, förutsägbarhet, att sörja, förståelse, bekräftelse och så vidare.
När barnet har blivit sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. När deras karta har fått ta plats och visa vägen då tänker jag att det finns möjlighet att dela med sig av vår “karta”. Vilka känslor vi upplever och vilka behov vi försöker få tillgodosedda. Barnet kan då känna att de inte är ensamma. Vi känner lika och har liknande behov.
Tänk på att det inte finns några givna svar och att det är okej att vi inte har svar på alla barnets frågor. Ibland kan det till och med vara en fördel då barnet kan få möjlighet att hitta sina egna svar eller förlika sig med att det inte finns något svar.
Berätta gärna för barnet att du också tänkte på sådant här som barn. Att det är naturligt och att de inte är ensamma.
Läs gärna vad skolkuratorn och Bris-medarbetaren Petter Iwarsson säger i artikeln “Vuxna vågar inte tala med barn” i SvD.
*karta=vår bild på “verkligheten”.
Jag har tidigare skrivit om vikten av att inte visa sin oro när barnet berättar om något som hänt dem i inlägget “En förälders mardröm“, där finns fler referenser.
Jag vill också lyfta betydelsen av att följa sitt hjärta och inte blint lyssna på experter. När ett av våra barn var med om ett trauma så kontaktade jag en psykolog efter tre veckor och frågade om råd. Hon tyckte att det var dags för mitt barn att släppa händelsen och gå vidare och att jag hindrade denna utveckling genom att kontinuerligt fråga hur barnet mådde. När jag berättade för barnet sa det: Jag kan fylla ett helt hangarfartyg av all okunskap som hon besitter, jag vill att du fortsätter fråga mig.
 

Hjärtat i halsgropen

Fick hjärtat i halsgropen när jag läste min dotters inlägg idag: “Hur fantastisk en relation än må vara i början, så är den ibland dömd att blekna. Egentligen är det ingens fel i det här fallet–det handlar om vilka vi är. Ibland inbillar man sig att det måste vara för evigt, och lär sig leva med saker som egentligen bara bygger upp till bitterhet och irritation. Man tänker kanske också att jo, visst går det att bryta upp och leta nytt, men man skjuter liksom upp det för det har blivit en del av vardagen, med alla sina skavanker. Det är svårare än man tror att släppa taget, gå vidare och börja om annorstädes, och när man väl tar steget så får man ändå tankar som att “jamen min förra kunde ju det här och funkade sådär”, men djupt innerst inne vet man att nej, den förra kunde inte vara evig. Det betyder inte att det vi hade var obetydligt, bara att ett kapitel är slut och ett nytt börjar. När den nya sedan faktiskt klarar av att ansluta till lokalbussens trådlösa nätverk, det är först då man på riktigt vet att man gjorde ett bra val, att man faktiskt kan bli minst lika förälskad en andra gång. Att den andra kärleken är lika legitim som den första. Så jag säger “hej” till min nya acer aspire, och “glad pension” till min gamla HP-trotjänare. In other news, idag åker jag till min älskling i Framnäs för lite kärlek människor emellan.” Jag är glad att Emelie ska hjälpa mig med min bok. Hon har ett fantastiskt språk och kan verkligen dra in läsaren i historien. Jag är också glad att jag umgicks med Emelie på morgonen och visste hur mycket hon längtade efter sin älskling därför visste jag att det inte handlade om honom. Samtidigt hann jag fundera över hur jag kunde missa att hon hade en relation med någon som skulle brytas. Får inse att datorerna är en stor del av våra liv 😉
Historien publiceras med Emelies godkännande.

Kan du rita en häst?

Jag minns när jag satt på en föreläsning och föreläsaren frågade hur många som kunde rita en häst. Några få räckte upp handen. Om frågan ställts till mindre barn så tror jag att de flesta skulle säga att de kan rita en häst. Frågar du ett barn om det kan engelska svarar de ett rungande JA om de kan några ord. Sonen som är fem år sa igår att han kan prata franska. Han kan räkna till fem. Men vad händer om du frågar en tonåring som läst franska i sex år om hen kan franska?
Hur tänker du omkring detta? Vad är det som händer på vägen?