Tro, hopp och kärlek

Det är verkligen både en utmaning och en möjlighet att vara förälder. I medgång är det lätt att vara förälder. Allt flyter på och livet leker. Det mesta i vardagen känns då som en lek. Det kan till och med vara roligt att hänga tvätt och se kläderna blåsa i vinden. Det får mig att tänka på Alfons Åberg och hans spöke som egentligen var ett lakan som hängde ute. Jag ler lite och tänker på hur många böcker jag har läst för barnen trots att jag läst alldeles för få. Att läsa böcker har inte varit något som jag prioriterat trots att jag vet att det är så viktigt för barn att de blir lästa för. Tur att jag har haft större barn som valt att läsa för de mindre. Tur att barnen blivit lästa för när de umgås med mormor och när de är på läsvilan på förskolan.
När det gäller tro, så är jag inte troende utan för mig står tro för tron på människan. Tron på att barnen vill gott. Tron på deras förmåga att klara av att hantera situationer som de möter. Tron på att de kommer att fortsätta vara den dem är. Tron på min egen förmåga att klara av de situationer som jag möter. Tron på mina möjligheter att utvecklas.
bildhoppstenarNär det gäller hopp, så tänker jag att det alltid är skönt att kunna känna hopp även när jag är mitt i en motgång. Känna hopp inför framtiden. Våga följa känslan av lekfullhet. Att försöka fortsätta låta det lekfulla i oss få plats. Att när vi ser ett antal stenar med lite mellanrum så vågar vi lekfullt hoppa mellan dem även om vi skulle kunna gå som vanligt. Låt leken få plats i ditt liv. Genom leken kan vi vara i vilken värld vi vill och vi kan vara karaktärer som vi annars inte låter få så mycket plats i våra liv. Genom leken når vi dessutom ännu mer kontakt med våra barn. När vi leker fram kommer vi att nå ljusare tider. När det gäller hopp tänker jag också på den artikel som igår motbevisade de som säger att Sveriges ungdomar är uppfostrade till att bli monster eftersom de fått för mycket makt. Här kan vi se hur ungdomar väljer att bidra till en tiggare genom att skänka sina flaskor och burkar.
När det gäller kärlek, så tänker jag på betydelsen av att visa vår kärlek både till vår ev partner och våra barn men också till oss själva. Var förlåtande mot dig själv. Ställ inte orimliga krav på dig. Ställ krav som är rimliga att nå men som ändå kräver att du utmanar dig själv. Det är en fantastisk känsla att klara något som man inte trodde att man skulle klara. När du väl klarat dessa utmaningar så se till att fira. Fira tillsammans med de människor som betyder mest för dig. Finns det människor som inte bidrar kärleksfullt till dig så tänk på att du är värd att bli behandlad med respekt. Var ärlig med hur du känner och visa din gräns. Om de gillar dig kommer de att välja att lyssna även om de i första hand kanske försvarar sig. Kom i håg att det betyder mycket att få höra att man är älskad. De tre orden Jag älskar dig! betyder mycket och kom ihåg att säga det även till dig själv. Utan dig skulle du inte vara här. Jag brukar be kursdeltagare och ibland föreläsningsåhörare att tänka på de viktigaste personerna i sina liv. Sedan brukar jag önska att de själv finns med på den listan.
Nu är det verkligen slutspurten på min utmaning. Den utmaningen som jag inte var helt säker på att jag skulle fixa men jag är alldeles snart framme. Jag har snart bloggat ett inlägg per dag i 100 dagar. Om jag skulle räkna ett av mina populäraste inlägg som jag publicerade dagen innan utmaningen så skulle jag vara i mål redan i morgon.
#blogg100

Varaktig kärlek och känslan av förälskelse

När jag växte upp minns jag än i dag vilka barn som hade skilda föräldrar. De gick att räkna på mindre än en hand. Var alla som fortsatte leva ihop lyckliga? Nä, det vet jag att de inte var eftersom jag själv växte upp i en sådan familj. Jag kunde ibland känna mig avundsjuk på en flicka i min klass som hade skilda föräldrar och som verkade trivas enormt bra hos båda. Hennes mamma och pappa upplevde jag som otroligt lyckliga. Jag önskade då att min mamma och pappa skulle skilja sig och bli lika lyckliga. Helst av allt önskade jag naturligtvis att min mamma och pappa skulle älska varandra och visa det för varandra så att jag förstod att det var så. Nu kan ju jag inte spola tillbaka tiden så det enda jag kan göra är att bestämma mig för att om jag ska bo tillsammans med mina barns pappa så ska jag varje dag visa dem att jag älskar honom. Om jag inte är lycklig i min relation med deras pappa så ska jag ta ansvar för det. Först göra allt jag kan för att förbättra min och hans situation som ett par men om det inte går välja att separera.
Nu är jag ju lycklig i min relation till min man och barnens pappa så då skulle jag vilja skriva om vad jag tror är orsaken till min lycka. Jag skrev lite omkring detta för någon dag sedan men hittade detta inlägg bland utkast ifrån 2012 så jag väljer att publicera även om det blir lite upprepningar.
Jag skulle vilja skriva hur mycket som helst omkring varaktig kärlek och en konstant känsla av förälskelse men ska försöka begränsa mig till sådant som kan vara till  nytta för andra. Nu är det ju så att vi alla är olika och det jag skriver nedan kanske inte alls är till hjälp för just dig men vem vet du kanske lär dig något om andra.
Jag förundras över hur mycket jag saknar min man Peter när han inte är hemma. Jag längtar efter att han ska komma hem och finnas i min närhet. Vad får mig att känna så? Jag tror att det är många faktorer men nedan ska jag lista några framgångsfaktorer i vårt liv tillsammans. Jag tror vi mår bra för att:
Vi gläds åt varandras framgångar. När han kommer hem och har haft en lyckad presentation så är jag nyfiken på att höra hur han upplevde den och är glad för hans skull. När jag kommer hem är han nyfiken på det jag har varit med om.
Stöttar varandra inför olika situationer inom arbetet. Inför en stor presentation hjälper vi varandra att slipa på det som kan förbättras men vi gör det på ett ödmjukt sätt. Vi kommer med tips och idéer men det betyder inte att den andra måste följa dessa tips.
Har någon av oss haft en mindre bra dag, fått ett negativt besked eller liknande finns vi där för varandra utan att analysera och ställa till rätta. Vi lyssnar och stöttar. Råden kommer ifall det är råd som den “deppige” frågar efter.
Pengar som kommer in i hushållet är våra gemensamma. Vid stora inköp kontaktar vi den andra för att bolla om rimligheten med att göra detta inköp men i övrigt är det fritt vad vi gör av våra gemensamma pengar.
Vi delar på det mesta av bidragen till hemmet. Vi städar, diskar, tvättar osv antingen tillsammans eller var för sig när det passar.
Ingen förväntar sig mat på bordet utan vi skapar måltider tillsammans och vi avnjuter måltiderna tillsammans när det är möjligt. På senare tid har jag till exempel, de dagar Peter kommer med sjuplanet, valt att ge barnen ett extra mellanmål så att vi kan äta middag tillsammans.
Vi pratar med varandra om allt mellan himmel och jord. Det finns väldigt lite av rätt/fel tänk.
Vi gillar att göra saker tillsammans som familj.
Vi gillar att göra saker tillsammans utan barn. Att ta en promenad tillsammans på kvällen kan vara ett bra avslut på dagen.
Vi pratar om problem innan problemen har hunnit växa sig stora. Om vi tycker något så säger vi det på en gång istället för att lägga allt på hög och säga det när “bägaren har runnit över”.
Vi ser på TV tillsammans och pratar om det vi ser.
Vi SMS:ar varandra eller ringer dagligen. Små korta SMS med Jag saknar dig osv förgyller vardagen.
Vi berör varandra i vardagen. Om vi passerar varandra i köket så möts vi. Detta är nog mer Peters förtjänst än min om jag ska vara ärlig ;o) Dessa stunder uppskattas i alla fall av mig. Jag ska nog också ta initiativet till vardagsberöringen känner jag nu när jag skriver om det.
Vi äter lunch med varandra på stan ungefär en gång i veckan.
Peter fortfarande visslar efter mig på det där uppvaktande sättet. Känns väldigt bra!
Peter tidigt förstod hur viktigt det var för mig att få vara mycket med våra barn. Jag har fått vara hemma sammanlagt över tio år på heltid.
Peter konstant fortsätter stödja min satsning på mitt företag även om det skulle vara betydligt mer lönsamt om jag arbetade på ett “vanligt” jobb.
Att vi valt att tillsammans utveckla oss som föräldrar. Peter har till exempel gått Aktivt föräldraskap 5-12 år samt tonår. Att vi uppmärksammar varandra på vad varje barn just nu behöver och försöker tillsammans fylla det behovet.
KramAtt vi tillsammans med barnen goas (kramas) varje morgon. Vi “tankar” närhet och kärlek till och med varandra. En dag sa ett av barnen: De här kramarna ger mig energi.
Att vi upplever och uttrycker tacksamhet till varandra.
Upptäcka nya ställen tillsammans. Det kan vara en grotta i norrländska skogen eller en ny stad.
Att när vi har haft en nedgång i vårt förhållande har vi bestämt oss för att göra allt vi kan för att inte fatta för stora beslut i nedgången utan att först ta oss därifrån. Om det betyder att under en tid besöka varsin psykolog, då gör vi det.
Det som konstant påminner mig om hur underbar Peter är, är hans sätt att engagera sig i barnen. Det är något som får mig att bli pirrig i kroppen och alldeles varm inombords. Jag älskar att se min man och mina barn tillsammans. Blir förälskad varje gång i denna underbara man.
Precis som i alla relationer är nyfikenhet och empati för vad den andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar lika viktigt som ärlighet för vad jag själv tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Alla människor vill känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar
 

Uppmuntranskalender

Vi har under några år köpt legokalendrar till barnen som adventkalendrar. I vårt konsumtionssamhälle känner jag att det inte känns rätt att göra det då barnen faktiskt inte leker med dessa legokonstruktioner sedan.
Alternativ två är ju chokladkalendrar men då känner jag att det bara uppmuntrar till sötsaker i överflöd. Alternativ tre är det vi gjort de senaste åren och som uppskattats av barnen.
Vi har skapat uppmuntranskalendrar till våra barn. I år satte sig MN, elva år ner och började på en kalender till G, åtta år. Hon kom inte riktigt igång men viljan fanns där. Nu har jag kommit på hur vi kan förgylla årets uppmuntranskalender. Vi kan ta med barnen i hela processen. De kan få vara med och skriva ner uppmuntran till varandra. Tidigare år har det varit jag och Peter som skrivit 24 uppmuntran till var och en. Vi har lagt lapparna i en skål åt dem var och sedan har de fått dra en lapp per dag.
I år tror jag den kommer att bli ännu mer uppskattad när de själva får vara med i processen.
På lapparna skriver man saker som:
bilduppmuntranJag gillar att prata med dig om din skoldag. Tänk vad roligt vi hade när vi … Jag tycker om när du säger vad du tycker. Jag uppskattar att du delar med dig av dina känslor. Tack för att jag får lära känna dig. Du betyder mycket för mig. Jag gläds med dig när du … Jag gillar att se på film tillsammans med dig. Jag tycker om att … med dig. Tack för att du är tydlig med dina gränser.
Som ni ser så fokuserar vår uppmuntran mer på barnets varande än deras görande. Självklart skriver jag till exempel Jag gläds med dig när du har kul på fotbollsträningen. Men jag skriver inte Du är så duktig på att spela fotboll. Jag skulle kunna skriva: Du ser ut att ha otroligt roligt på dina fotbollsträningar. Fast hur ni väljer att göra är ju upp till er.
Det här är en kalender som berikar både den som skriver och den som läser.
Inser att vi ska göra en till min man, deras pappa, också. Jag vet att barnen har massor som de gillar att göra med Peter och jag vet ju hur mycket jag och de älskar honom.
Jag gillar att uppdatera denna kalender. Senast kom Linda med förslag på aktiviteter man kan göra med barnet den dagen de öppnar lappen. Det kan vara “Jag ser fram emot att se på Luciafirandet på TV:n tillsammans med dig i morgon”. Det enda som jag behöver förändra för att göra detta är att sätta siffran 12 på just den lappen så att den öppnas rätt dag. Likadant får jag göra på andra specifika dagar. I övrigt kan de ta lapparna ur skålen.
Lycka till!
Gillar du det du läst här får du gärna dela vidare. Då bidrar du till min dröm om att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
………..
Mina föreläsningar inspirerar och bjuder på både allvar och skratt. Varmt välkommen!
Linköping den 23 november boka din plats här.
Göteborg den 24 november boka din plats här.
Stockholm den 9 december boka din plats här.

Värt att tänka på vid beslut om föräldrastöd

Tänk om de som beslutar om föräldrastöd i landets kommuner kunde vara öppna för det Håkan Stattin sa på Slutkonferensen för projektet Familjepeppen i Umeå den 19/11. Jag kommer presentera det han sa senare i inlägget.
I dag finns belöningssystem i både hem och skola. Många tycker att det är ett enkelt sätt att få barn att göra som vi säger och prestera mera. Vi antar att barnen själva inte har någon motivation utan att de behöver yttre motivation. Jag är väl medveten om att det finns barn som har begränsad inre motivation men problemet är att belöningssystemen som används i hemmen och skolorna inte tar hänsyn till att de flesta barnen faktiskt har en inre motivation. Barn vill lära sig saker utan att få belöningar. Barn vill ställa upp för andra utan att få belöningar. Barn vill ifrågasätta utan att undvika att bli utan belöning. För ni vet väl att baksidan på belöningar är bestraffningar. När jag inte lyckas få en belöning så känner jag mig bestraffad. Barn vill …
Det är med sorg i hjärtat jag hörde Håkan läsa upp hur ungdomar upplever våra belöningssystem/värderingssystem:
“Det är många ungdomar som säger att deras föräldrars värme och öppenhet gentemot dem är beroende på hur de klarar sig i skolan.
Går det bra är föräldrarna vänliga och stödjande. Går det sämre känner de snarare kyla och avstånd.
Forskning har visat att det här har ett pris. Barn som har föräldrar som reagerar på detta ”betingade” sätt sluter sig och uttrycker mer fientliga attityder till föräldrarna än andra barn.
Den glädje och lycka de känner när de berättar om att de lyckats bra på en skrivning är kortlivad. Lyckas de sämre känner de skuldkänslor.
Ett föräldraskap som bygger på belöningssystem är något som många svenska föräldrar kanske inte ställer sig bakom.
Men detta är något som finns i beteendebaserade program som används i Sverige. Gängse förekommande program bygger på beteendeprinciper (inlärningsteori eller social inlärningsteori i vid bemärkelse).
Det innebär att man arbetar med positiva och negativa förstärkningar som minskar sannolikheten för att barns och ungdomars negativa beteende uppträder eller eskalerar.”
Det jag önskar att beslutsfattare förstår är att “stjärnor” för utförda uppdrag och borttagande av förmåner är precis detsamma som det Håkan beskrev ovan. Låt föräldrar få möjlighet att välja föräldrastödsprogram som inte innefattar belöningar och borttagande av förmåner. Låt också skolpersonal få utbildning i belöningssystemens nackdelar och finna sätt att uppmuntra sina elever utan manipulation. Det är våra barn värda.
Jag är glad att Landstinget i Västerbotten i alla fall valt att satsa på ICDP-vägledande samtal. Ett fantastiskt förhållningssätt som bygger nära och långsiktiga relationer. Det finns hopp för en värld med rika relationer med ömsesidig respekt som grund.

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Från ett hjärta till ett annat på "mammas dag".

För femton år sedan hände detta: http://mariaklein.wordpress.com/2011/11/26/da-ar-du-nog-inte-min-mamma/ som är bakgrunden till varför min dotter Emelie skriver om den omtalade drottningen i texten nedan.
Till morsdag 2009 fick jag det kort som jag kopierat nedan:
Mamma Maria
bildhjärthalsbandDet är så sant som det sägs: man väljer inte sin familj. Men mig gör det inget, för ni gör ett så strålande jobb. Om den där omtalade drottningen skulle finnas och vilja ta mig till slottet, skulle jag tacka nej. Fina klänningar och tiaror i all ära, med det är min Mamma Maria jag helst vill ha. Förresten är jag inte så säker på att du verkligen inte är en drottning, dör du är lika vis som en välutbildad regent, och du utstrålar sån självsäkerhet att man skulle kunna tro att du ägde hela världen, men med sådan ödmjukhet att det verkar som om du ansåg den tillhöra alla.
Du är vältalig och klok. När jag var liten ville jag att du skulle bli lärare, utan att inse förrän i tonårens dagar att det är vad du alltid varit, inte som yrke, utan som en naturlig begåvning, en livsstil. När jag hör att jag är lik dig så känner jag mig ytterst stol och priviligierad. Du har varit, och är, min lärare och ledstjärna genom livets trassliga vägar. Du är ömsint, hjälpsam, stöttande, empatisk, godhjärtad, målmedveten, cool, rolig, snäll, kärleksfull, tuff och så mycket mer jag önskar att jag kunde beskriva. Hade jag varit någon annan så hade jag avundats mig själv för min fina, goa mamma. Förlåt för de gånger jag inte visar hur mycket du egentligen betyder för mig.
Grattis på Mors dag…
Fast ska det verkligen heta ”mors dag?” Du är ju inte som en ”mor”, du är ju min:
Mamma

Sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. När jag skriver det här inser jag varför jag mår så otroligt bra. Jag inser varför jag trivs att vara i mitt hem. Jag inser varför jag trivs med att driva mitt företag. Jag inser varför jag varje gång jag hämtar Benjamin på förskolan säger: Vad glad jag är att se dig.

Jag trivs i min familj därför att de får mig att känna mig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och jag gillar att se, höra, bekräfta, respektera och ta var och en på allvar. Ibland ser jag inte, hör inte, bekräftar inte, respekterar inte och tar inte på allvar men när det händer finns det alltid någon som reagerar och får mig att vakna till. Ibland kan det krävas lite tid men oftast inser jag ganska snart vad jag har missat.

Mitt företag baseras på min önskan om att alla barn ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Både de som är barn just nu men också barnet inom oss. Alla människor har inte fått förmånen att växa upp med föräldrar eller andra vuxna som sett, hört, bekräftat, respekterat och tagit dem på allvar. De har inte med sig detta naturligt. Det krävs mer mod och framförallt tålamod i dessa fall.

Det jag känner starkt är att det är viktigt för oss alla att ha en stark självkänsla. När vi väljer att se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar då är vi med och stärker deras självkänsla. Jag är också övertygad om att vi själva stärks av våra rikare relationer till våra barn och våra närmaste.

Att vara mer nyfiken på våra barn och deras tankar, känslor, behov och önskemål är den bästa gåva vi kan ge våra barn. Vi berikar inte bara deras liv vi berikar även våra egna. Det mår både de och vi bra av.

bildkanin

Good enough parent

bildvemärjagJag har mer än en gång hört uttrycket “Good enough parent” och känt att det har varit något som tilltalat mig i uttrycket men samtidigt fått mig att rysa lite. Jag har även själv använt uttrycket och känt att det fått föräldrar att känna sig avslappnade. Skönt att det räcker att bara vara och göra så gott vi kan.

Jag gillar att känna att det är skönt att bara vara. Att vara här och nu och inte i vare sig dåtiden eller framtiden. Varje sekund har jag möjlighet att påverka mitt liv. Men samtidigt som det känns befriande att kunna påverka mitt liv känns det också lite belastande. Mitt liv ligger i mina händer och jag kan påverka det. Min potential kan bara blomma om jag väljer att ge den näring.

Vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Något jag brukar ha i åtanke oavsett vem det är som gör något. Var och en gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar. Men det tänker jag faktiskt inte göra. För jag har insett vart jag skulle ha varit och vart mina barn skulle ha varit om jag valt att tänka “Good enough parent” för x antal år sedan. Jag är stolt över att jag vågade se på mig själv och vilka områden jag skulle kunna utvecklas inom. Det här med uppmuntran istället för beröm. Det här med mina och barnet behov och känslor istället för logiska förklaringar utan lyssnandet. Det här med att se misstag som lärtillfällen. Det här med att ta ansvar och säga förlåt har gett mig så otroligt mycket. Det har berikat mitt liv men också min mans och mina barns liv. De viktigaste personerna i mitt liv.

Jag kan känna större kärlek till min mamma när jag tänker att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Det betyder inte att jag inte önskat att hon gjort vissa saker annorlunda. Jag önskar verkligen att hon haft mod att möta mina känslor även när känslorna var sorgsen, ledsen, arg och besviken. Jag förstår att hon inte själv haft möjlighet att leva ut dessa känslor och därför inte riktigt visste hur hon skulle möta dem. Jag önskar att hon för min skull men också för sin egen skull hade vågat möta dessa känslor även om hon inte hade förutsättningarna för dem. Tänk vilken rik värld som hade kunnat öppna sig för henne och för mig.

Jag skulle kunna välja att fortsätta i dessa hjulspår. Jag skulle kunna välja att möta dessa känslor och mina barns vilja på samma sätt som min mamma och pappa gjorde men jag väljer att ta mod till mig och våga möta det okända. Inte bara för mina barns skull utan också för min egen. Genom att utforska det okända kan jag utvecklas och skapa möjlighet för min hela potential att blomstra.

Det som är mest intressant när vi pratar om “Good enough parent” är något som jag tidigare skrivit om. Det faktum att många av oss har rätt höga krav på hur vi vill att våra barn ska vara och hur våra barn ska agera. Om vi ska fortsätta luta oss tillbaka mot “Good enough parent” ska vi också låta våra barn luta sig tillbaka och tänka “Good enough kid”. Sluta förvänta dig att barnet alltid ska vara rätt och göra rätt! Sluta förvänta dig att barnet aldrig ska göra fel!

Jag tycker nog att våra barn ska få känna “Good enough kid” men det betyder inte att de ska sluta utvecklas. Utvecklas är något som är berikande och som får vår potential att växa.

Jag tycker att vi inte ska underskatta vare sig oss själva eller våra barn. Att utvecklas är fantastiskt berikande och ett av våra grundläggande behov. Så tänk gärna “Good enough parent” och “Good enough kid” men luta dig inte tillbaka och nöj dig där du är. Att utvecklas är en del av livet och kan tillföra både dig själv och dina närmaste en fantastisk möjlighet att frigöra just er potential.

“Det finns ingen annan som är precis som du” “Du är unik”

Att våga se mig själv i spegeln och fundera på mitt föräldraskap kräver en hel del mod. Jag hittar saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Den enda som kan se till att jag möter nästa liknande situation annorlunda är jag själv. Det ligger på mitt ansvar. Så nästa gång min son inser att matchen han har sett fram emot inte blev som han hade tänkt tänker jag bekräfta honom ännu mer. Jag tänker inte tänka på vad andra föräldrar tänker om jag faktiskt bekräftar att han blev fälld och att när domaren har blåst spelar det ingen roll om någon slår pucken ur plocken och gör mål så blir det inte mål. Barnen är inte så stora än så alla kan inte alla regler men de som kan reglerna blir förstås frustrerade när domaren inte dömer utifrån reglerna. Den frustrationen tänker jag bekräfta nästa gång. Det kan jag titta mig i spegeln och lova.

Följa sitt hjärta utan en hjärna som stör

Jag gillar att betrakta barn och deras förmåga att följa sitt hjärta. De väljer inte alltid den enklaste vägen utan kan gott välja en längre väg bara den tillfredsställer deras behov.

På väg hem från förskolan valde vi skogsvägen. Den är både lite kortare och betydligt vackrare än cykelvägen. Barnen sprang iväg i en otrolig fart. Plötsligt säger G, 7 år, vi springer varsin väg och möts där framme, han springer iväg till en annan stig. B, 2 år fortsätter springa på den stig vi var på i några sekunder sedan lockas han av att hellre springa med G och lämnar stigen för att välja en längre väg. Fast när jag skriver välja en längre väg så är det klart att det är ju inte så han tänker. Han drivs av lusten att hellre springa med G.

Allt för ofta väljer vi vuxna den väg vi känner igen och den väg som vi upplever snabbare tar oss till vårt mål. När jag lyssnar på mig själv som förälder och på andra föräldrar slås jag av hur ofta vi väljer att göra på samma sätt om och om igen även om det sättet faktiskt inte leder till att vi förgyller kontakten med våra barn. Istället för att ändra på vårt sätt att göra saker på försöker vi ändra på barnet. Ju mer vi försöker desto längre ifrån att lära känna vårt barn kommer vi. Vi kommer dessutom längre och längre ifrån att lära känna oss själva. Varför fortsätter vi att bete oss på det sätt som skadar vår kontakt med våra barn och som inte känns rätt i hjärtat? Jag tror bland annat att det beror på följande:

  • *Reptilhjärnan tar över framförallt när vi blir arga. Då är det fly eller fäkta som gäller. Vi agerar utan att vi hinner tänka eller känna så mycket.
  • *Våra hjärnor fungerar så. Det är mycket enklare att göra så som vi alltid har gjort än att tänka nytt. Det kräver mycket mer av oss att stanna upp och tänka annorlunda.
  • *Vi lever upp till förväntningar och omgivningens krav. Vi tänker att vi behöver visa vem som bestämmer och att vi faktiskt vet att vårt barn tex har gjort fel. För om det är hos dem felet ligger då är ju vi oskyldiga.
  • *Vi vill nå vårt mål så snabbt som möjligt, för vi har inte tid. Det kräver för mycket tid och energi att göra på något annat sätt än det vi är vana.

Men vad kan vi då göra? Här kommer några förslag, det finns säkert fler som ni gärna får lägga till i en kommentar:

  • *Reptilhjärnan har benägenhet att ta över framförallt när vi är arga. Ilska känner vi när vi har ett behov som vi inte upplever blir tillgodosett. Det första vi behöver göra är att bestämma oss för att lära känna oss själva bättre. Vad är det för behov vi inte får tillgodosett och hur kan vi uttrycka för oss själva och vår omgivning att vi behöver fylla dessa behov? Och hur kan de fyllas? Under tiden vi lär känna oss själva bättre behöver vi hjälp med att “pausa” innan vi agerar.  Vi behöver ta en “time-in”, ge oss själv tid att reflektera och lyssna efter våra behov.
  • *Våra hjärnor kopplar gärna de kopplingar som de alltid har gjort. Alltså behöver vi skapa nya kopplingar. Det kan vi göra genom att välja att utveckla oss. Fylla på vårt förråd av sätt att tänka och agera. Det finns flertalet böcker som kan inspirera oss och sedan finns det kurser som förmedlar förhållningssätt baserade på ömsesidig respekt. Där skapa kontakt står i fokus framför att få barn att lyda. Det tar tid att skapa de nya kopplingarna men med tiden kommer det vara dessa som blivit automatiserade.
  • *Är det verkligen viktigare hur omgivningen ser oss än hur våra barn ser oss? Jag älskar när föräldrar säger till mig att numera skiter jag i vad mina vänner och släktingar tycker. Nu gör jag som jag vill med mina barn. Det går inte att leva upp till alla andras krav, då blir vi aldrig bra nog. Det är bättre att vi själva avgör vad vi vill med vårt liv och med vår familj och framförallt med vår kontakt med våra barn. Barn känner när vi inte agerar utifrån vårt hjärta, när vi inte är autentiska.
  • *Vi behöver se över våra mål. Om vi vill ha rätt och få lydiga barn då kanske vi kan fortsätta bestämma och så snabbt som möjligt få våra barn dit vi vill, men om vi vill skapa kontakt, ömsesidigt förtroende, ömsesidig förståelse och uppleva genuint samarbete då kanske vi får sätta det som mål. Den tid vi lägger ner för att uppnå kontakt med våra barn kommer vi tjäna igen om och om igen. Som min då sjuttonåriga son sa när en mamma avbokade en föräldrakurs pga brist på tid “Tänk om hon visste vad mycket tid hon kan tjäna” Att fördjupa kontakten med våra barn är ju dessutom värt så otroligt mycket.

Jag är övertygad om att det är viktigare än någonsin att tänka “outside the box”. Se bara på hur vårt samhälle har utvecklas de senaste åren. Om människor inte hade tänkt utanför boxen hade jag inte skrivit denna blogg.

Att visa våra barn att vi är intresserade av oss själva, av dem och av att ständigt utvecklas skapar enorma förutsättningar både för oss själv men framförallt för våra barn och deras framtid. Att följa våra hjärtan öppnar porten för ännu mer kontakt och kärlek.

Hjärnan kommer alltid att påverka oss så därför är det ju så mycket skönare när hjärnan stödjer det våra hjärtan känner. När de fungerar tillsammans istället för var för sig.