Mod att vara sårbar som förälder

Modet att berätta vem jag är med hela mitt hjärta. Det är en riktig utmaning. En risk att bli sårad. En möjlighet att växa. Att själv växa men också att skapa förutsättningar för mina barn att växa. När de ser att jag vågar så kanske de själva vågar. Våga vara precis den de är.
Bild1Jag har tidigare skrivit om mod här och då länkade jag också till Brené Brown. Nu har jag köpt hennes bok “Mod att vara sårbar”. Då jag läser rätt långsamt har jag inte kommit så långt ännu men jag känner att jag vill läsa vidare. Hon beskriver människor som lever helhjärtat. Deras liv präglas av mod, medkänsla och samhörighet. Dessa personer anser att allt från framgång i yrkeslivet till äktenskapet till de bästa stunderna med barnen hänger samman med deras förmåga att göra sig sårbara.
Hon skriver om otillräcklighet och att när vi gått igenom för mycket blir vi arga, rädda och aggressiva istället för att vi söker oss till varandra och läker tillsammans (vilket förutsätter sårbarhet). Hon beskriver otillräcklighetens tre komponenter; skam, konkurrens och likgiltighet. Motsatsen till otillräcklighet är nog, det helhjärtade sättet att leva som Brené beskriver. Det viktigaste kännetecknen för en sådan livsstil är sårbarhet och egenvärde. Förmågan att hantera ovisshet, nakenhet och känslomässiga risker i vetskap om att man duger som man är.

Brené definierar sårbarhet som en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet. I sårbarheten föds kärleken, tillhörigheten , glädjen , modet, medkänslan och kreativiteten. Från sårbarhetens källa kommer hoppet, medkänslan, ansvarskänslan och äktheten.

Brené skriver om betydelsen av tillit och hur tillit föds ur sårbarhet, växer med tiden och kräver arbete, uppmärksamhet och helhjärtat engagemang.
När jag kom till hennes beskrivning av att modigt visa upp något vi har skapat, att utelämna oss inför någon annan hamnade jag tillbaka i en situation för några år sedan som jag beskrev i detta inlägg om att följa mitt hjärta. Även om den erfarenheten fick mig att stanna upp i mitt företagande tror jag också den har hjälpt mig. Vikten av att skilja på min “konst” och mitt egenvärde. När vårt egenvärde inte är på spel är vi mycket mer benägna att vara modiga och ta risker.
Att vara förälder handlar mycket om mod och sårbarhet. Att våga vara sårbar och våga älska utan att vara säker på att kärleken är besvarad. Att våga öppna mig själv och visa mina barn vem jag är samtidigt som jag vågar vara nyfiken på vem barnet är. Att släppa min bild av hur mitt barn är eller borde vara och vara nyfiken på vem barnet/min man verkligen är. Att våga möta och omfamna barnet oavsett vilka känslor barnet känner. Att våga möta och omfamna barnet oavsett vilka behov barnet försöker få tillgodosedda. Att våga möta mig själv och mina känslor och behov. Att våga vara sårbar. I detta stycke kan man byta ut förälder mot partner och barn mot partner för att illustrera ett förhållande.
Jag kommer säkert att återkomma till denna bok senare.
Jag tror att det är modet att vara sårbar som jag saknar i många metoder som florerar omkring föräldraskap. Att de inte förmedlar vikten att se inåt i sig själv och våga se våra barns inre. Modet att mötas hjärta mot hjärta.
#blogg100

Hota, muta och befalla skapar mod, eller?

Alla vill vi att våra barn ska få nya upplevelser och tänja på sina gränser för att utvecklas. Men hur ska vi göra för att stödja dem i detta? Fungerar hota, muta och befalla eller får det motsatt effekt. Eller är det så att vi kan definiera mod på olika sätt.
Jag har för några år sedan besökt Busplaneten och sett den rutschkana som många barn har pratat om. Den som går “rakt ner” innan den svänger framåt. Jag klättrade upp dit och tittade ner, jag valde att inte åka. Nu kan det ju bero på att jag har problem med min höft som jag absolut inte vill förvärra. Men jag kan nog konstatera att jag inte skulle ha åkt även om jag hade varit fräsch i min höft. Jag kan logiskt konstatera att de inte skulle ha den där om den var farlig men jag kände ändå inte för att åka. Är det för att jag saknar mod?
När jag klättrat ner stannar jag för att se några barn åka. En pappa står bredvid mig och försöker på alla sätt och vis få sin son att åka denna attraktion. Han börjar lite lätt med uppmuntran men ganska snart låter han verkligen mindre trevlig.
bildgodis-men åk då. (befallning)
Pojken skakade på huvudet och sa: Jag vill inte.
-din syster åkte ju alldeles nyss. (jämförelse med annat syskon)
Pojken skakade på huvudet och sa: Jag vill inte.
-men var inte så feg. (bedömning av hans person)
Pojken skakade på huvudet och sa: Jag vill inte.
-du kan få godis när du kommer ner. (mutor)
Pojken skakade på huvudet och sa: Jag vill inte.
-åk nu annars går jag. (hot om att bli övergiven)
Pojken skakade på huvudet och sa: Jag vill inte.
-om du inte åker så åker vi hem.
Till slut gick jag fram till pappan och sa:
-Gud vad du måste vara stolt som pappa.
Han tittade lite  konstigt och frågande på mig så jag sa:
-Tänk att din son är så modig att han till och med står emot alla dina försök att få honom att åka. Om han är så modig så att han inte gör som hans pappa säger kanske han är modig nog att säga NEJ till hembränt sprit när han blir tonåring.
Många har undrat vad pappan gjorde sedan och det förtäljer inte denna historia. Jag minns helt enkelt inte.
Det jag minns är hur modig jag tyckte den lille killen var. Att stå emot trycket från sin största förebild är stort. Han visade modet att följa sitt hjärta.
För vems skull ska barn upptäcka tjusningen av att åka attraktioner. Själv fick vi vårt uppvaknande i England 2000. Det var en rutschkana som gick som en spiral utanför en fyr på en pir i Brighton. Emelie som då var sex år ville inte åka men jag ville verkligen att hon skulle få uppleva den fantastiska attraktionen. Jag använde mig inte av feg eller jämförelser men väl av mutan att få godis när hon hade åkt. Att få godis utan att det var lördag lockade och hon bestämde sig för att prova denna rutschkana. Jag åkte ner före och stod där nere för att ta emot en lycklig Emelie som garanterat skulle älska denna upplevelse. Så snart hon närmade sig slutet ropade hon: Får jag godiset nu. Jag som trodde att hon skulle älska denna åktur men istället åkte hon hela vägen och tänkte på godiset. Hon var helt ointresserad av att åka denna igen och jag har aldrig mer försökt att muta henne med godis. Emelie har efter denna händelse modigt stått upp mot auktoriteter vid flera tillfällen. Emelie är en fantastisk läromästare!
För mig har det blivit uppenbart att mod går att definiera på så många olika sätt. Visst är det modigt att prova en ny åkattraktion men det är också mod att våga följa sitt eget hjärta och säga nej även när en auktoritet säger ÅK. Jag har även tidigare skrivit om att “jag vill inte, är också ett NEJ

Vad skulle du göra? och vad vill du att ditt barn ska göra?

Visst är det otroligt att de vi behöver kommer till oss. Jag har länge funderat på hur jag tydligt ska kunna beskriva vad jag helst av allt vill ge mina barn som ger dem både rötter och vingar. Ett klipp som jag snart kommer att visa för dig nådde mitt hjärta och fick mig att känna att precis det där vill jag. Jag berättar mer senare.
Jag har börjat min serie av blogginlägg med att fokusera på dig som förälder eftersom du är den viktigaste förebilden för ditt barn. Den du är kommer att påverka ditt barn otroligt mycket. Jag har tidigare tagit hjälp av Barbara Coloroso för att formulera hur jag och min man tänker omkring vår roll som föräldrar och här får du den igen.

Jag vill precis som Barbara Coloroso fostra barn med stark känsla av inre disciplin. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Jag vill att mina barn uppträder på ett ansvarsfullt och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så utan för att de känner inom sig att ”Det är det rätta”.

Om jag vill det jag skrivit ovan är det viktigt att jag själv “lever som jag lär”. Att jag står upp för det jag tror på även om det kräver så mycket mod att jag nästan svimmar.
BildutropsteckenEn sak som inte finns med i citatet ovan är betydelsen av att stå upp inte bara för sig själv utan också att stå upp för andra. Att våga vara den enda som säger ifrån. Att våga säga NEJ till alkohol även om alla andra säger JA. Att våga vara den enda som försvarar ett barn som blir utsatt. Att följa sitt hjärta!
Nu till klippet som jag gärna vill dela med mig av. Det visar på ett antal människor som står upp för likvärdighet, respekt och kärlek. Jag tror det är viktigt att vi som föräldrar tar mod till oss och står för det vi tror på och förmedlar just likvärdighet, respekt och kärlek om det är det vi vill att våra barn ska få med sig som rötter och vingar.
Som jag tidigare berättat så kramas vi varje morgon. Och från och med i dag så kommer jag att föra vidare följande ord: H-U-G-S Helping us grow spiritually. Se filmen så kommer du förstå vad jag menar och varför det är så viktigt. Små, små steg framåt tillsammans.
What would you do?
Jag vill som förälder följa mitt hjärta och göra det “rätta” och jag vill att mina barn ska göra detsamma. Då behöver vi tro på oss själva, den vi är och det vi kan och ha modet att stå upp för oss själva och ta ansvar för våra val och de konsekvenser som följer av våra val.
#blogg100

Ditt mod del 9 #018

Att arbeta som coach är en fantastisk möjlighet att få träffa hjältar. Människor som sätter upp mål och sedan väljer att ta sig till de mål som de sätter upp. En sund självkänsla och gott självförtroende underlättar naturligtvis resan mot målet. Men många gånger är just stärkt självkänsla målet och resan dit brukar tydligt visa att personen har både självkänsla och självförtroende fast det legat i vila ett tag. Det avgörande oavsett vilket mål hjälten väljer är det jag tänkte skriva om idag nämligen MOD.
Går det att definiera ordet mod. Jag tycker det känns invecklat och blir inte klokare av att läsa artikeln om filosofen Per Bauhns bok “The Value of Courage”.

“Det är ingen konst att vara modig, om man inte är rädd” skrev Tove Jansson.

Men i artikeln tar de upp varför vi kanske inte kan alltid koppla mod till att övervinna rädsla. Ibland gör människor modiga saker utan att de för den skulle mötte sin egen rädsla.
Jag läste idag en statusuppdatering gjord av Anna Eriksson Skarin som är författare, kommunikationskonsult och journalist på Spokesplace AB

“Jag störs inte av särskrivningar. Blir inte det minsta irriterad när jag ser att var/vart eller de/dem har blivit sammanblandade. Olika människor har olika utmaningar, och jag tycker snarare att det är imponerande att folk väljer att skriva så att andra kan läsa trots att det inte är deras styrka. Riktigt modigt skulle jag till och med säga.”

För endel så krävs det en hel del mod för att skriva medan det för andra är hur lätt som helst. Det är verkligen något vi ska tänka på när vi tycker att saker och ting är så självklara.  För mig personligen kändes det bra att läsa Annas uppdatering och jag valde också att tacka för det den gav mig. Jag skriver ju mycket även om jag inte alltid använder rätt ord eller grammatik. Jag har ju till och med utmanat mig själv att skriva varje dag i 100 dagar. För mig krävs det lite mod. Jag har också utmanat mig själv och skapat min egen folder med de kurser jag ordnar under våren. Jag klappar mig själv på axeln och känner stolthet. Kom ihåg att klappa er själv på axeln när ni gör något som ni kanske skjutit åt sidan för att det inte är er starkaste sida.
För mig handlar mod om att vara mig själv och stå för den jag är men också om att övervinna hinder och faktiskt göra det som jag kanske inte är helt säker på att jag fixar. Att våga prova, misslyckas och försöka igen. Det är en sådan sak som gör att jag inte vill införa bestraffningar eller belöningar i mitt föräldraskap. Jag vill att barnen ska våga vara sig själva men också vågar tänka utanför boxen utan rädslan att det ska bli fel. För att de ska känna att det är ok gäller det att jag vågar visa att jag vågar och framförallt att jag visar min ofullkomlighet och att jag tar ansvar och säger Förlåt när jag gjort något som sårat dem. Att säga förlåt är något som kräver mod från min sida. När vi nu kommer till det här med sårbarhet vill jag dela med mig av ett klipp som jag tycker är värt att se på.
Det är Brene Brown som så inspirerande pratar om sårbarhet. Hon tar upp om betydelsen av connection som är så central i våra relationer. Hon pratar om skammen och  rädslan att inte höra till. Att jag inte är bra nog. Hon har forskat i många år och kommit fram till vad som förenar de hon kallar för “Whole hearted”människor. De har modet att berätta vem de är med hela sitt hjärta. De har modet att vara “imperfect”. De har medkänsla för sig  själva först och sedan för andra. De har connection som ett resultat av att vara autentiska. De var villiga att släppa den de borde vara för att vara den de är. De omfamnade sårbarheten. De var övertygade om att de som gjorde dem sårbara, gjorde dem vackra. De var villiga att säga Jag älskar dig, först, utan några garantier. De var villiga att investera i en relation utan att veta hur det skulle gå.
De hon kom fram till i forskningen gjorde att hon bröt ihop och fick söka sig till en psykolog. Hon berättade för psykologen att hon kommit fram till att sårbarhet är kärnan till skam och rädsla men också födelseplatsen för glädje, kreativitet, tillhörighet och kärlek. Hon gick till psykologen i ett år.
I det här klippet som jag hänvisar till så tar hon upp betydelsen av att tillåta sig känna alla känslor. Det går inte att välja bara några. Hon tar också upp betydelsen av att vi föräldrar tittar på våra barn som de är och att de alltid är värdiga kärlek och tillhörighet.
Hennes tips i slutet kommer jag att skriva på engelska och ibland inte rättstavat är:
Let ourselves be seen, deeply seen, vulnerably seen.
Love with our whole heart even to there are no guarantees.
Practice gratitude and joy. In those moments of kind of terror, When we are wondering can I love you this much, can I believe in this as passionatly. Instead of catastrophising just say that I am so gratefu,l because to feel this vulnerable means that I am alive. The last that she believe is most important is to believe that I am Enough. Then we stop screaming and start listening. We are kinder to the people around us and we are kinder to ourselves.

Jag har en coachkollega som skrivit en e-bok “Mod och sårbarhet går hand i hand” som jag gärna rekommenderar.

Förverkliga dina drömmarMånga av oss har drömmar och det är när vi ska förverkliga dessa drömmar som vi verkligen behöver vårt mod. När drömmar ska bli verklighet finns så många hinder. Vi kan nog alla rabbla upp massor av anledningar till varför det inte går. Bolla dessa med någon du har förtroende för, kanske har du målat upp större hinder än vad som verkligen finns.
Som du säkert inser har jag skrivit om både modet att vara jag men också modet att testa nya vägar. Mod är verkligen mer komplicerat än jag trodde.
#blogg100

Mål med föräldraskapet, del 1 5/100

Jag gav min vän och kollega uppdrag att skriva om mål och när jag läste hennes inlägg blev jag inspirerad att också skriva ett inlägg om mål men kopplat till föräldraskapet, såklart.
När min man och jag förberedde en av mina första föreläsningar inom föräldraskap diskuterade vi betydelsen av att ha ett mål men också om hur svårt det är att veta vilka råd man ska ta till sig från alla böcker som finns om föräldraskap. Min man sa: Om vi inte vet vart vi ska, hur ska vi då kunna fråga om vägen?
Det finns en uppsjö av böcker om föräldraskap och med varje bok följer en hel del råd om hur vi ska göra. Om jag inte vet vart jag vill då är det lätt att försöka använda alla råd utan att jag reflekterar om de passar mig eller inte.
När jag tänker på mål när det gäller föräldraskap tänker jag på två saker och utgår ifrån ett citat:

“Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Den ena är rötter, den andra vingar” Hodding Carter

BildträdNär det gäller rötter tänker jag på att rötter gör att trädet står stadigt och ger näring till alla grenar. I en familj handlar det om att ha en trygg grund att stå på. Att vi som föräldrar är en trygg hamn att komma till och som genom vårt varande ger barnet det de behöver. Rötter får mig att tänka på värderingar.

Vad har jag med mig från min barndom? Vad vill jag förmedla vidare?

Det vi har med oss sitter rätt djupt i oss och kan vara svårt att hantera och det märks speciellt i pressade situationer. Jag delar med mig av ett sådant här. Betydelsen av rötter får mig att tänka på vikten av att faktiskt utveckla mig själv både som person och förälder. För mig har det gjort att mina rötter är starkare nu än tidigare. Att ge barnet tillgång till en trygg grund handlar mycket om att jag blir trygg som person och förälder.
Det handlar om personligt ledarskap.

Vem är jag? Vad vill jag? Vad tycker jag? Vad känner jag? Vad behöver jag? Vad önskar jag? Vilken dröm har jag och vad längtar jag efter?
Hur är det med min självkänsla, mitt självförtroende, mitt mod och mitt ansvarstagande?

Jag har känt att tre satser från Barbara Colorosos bok Växa med ansvar (som inte finns i handeln men går att köpa från activeparenting.se) har hjälpt både mig och Peter i vårt föräldraskap.

  1. Barn har ett egenvärde. De har värdighet och egenvärde helt enkelt därför att de finns till.

  2. Jag tänker inte behandla barn som jag inte vill bli behandlad själv.

  3. Om det fungerar och inte kränker barnets och min egen värdighet, så gör jag det. Att något fungerar betyder inte att det är bra och är det inte bra så väljer jag bort det.

Mitt mål som förälder är att mina barn ska lära sig leda sig själva inte att jag styr och de lyder.
Vi ses imorgon!
Om mitt inlägg bidragit till dig uppskattar jag om du vill dela vidare inlägget i ditt nätverk.
#blogg100

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Han är säkert kär i dig!

När våra döttrar kommer hem och berättar att någon kille är besvärlig med dem är det allt för vanligt att vi säger saker som: Han är säkert kär i dig, kärlek börjar alltid med bråk eller något annat som vi fick höra när vi själva växte upp.

Det är rätt tragiskt att vi möter dessa berättelser med sådana uttalanden eftersom slåss, puttas, retas, dra i håret eller liknande inte nödvändigtvis behöver ha någonting med kärlek att göra. Visst kan det vara så att pojken vill kommunicera och inte vet hur han ska uttrycka det men att vi vuxna försöker försvara dessa strategier är helt klart onödigt. 

Jag minns när E gick i ettan och en kille som alltid stod bakom henne i kön i början av skoldagen och på väg till matsalen puttades i ryggen. Det var på den tiden då jag inte lät barnen ta hand om sina egna konflikter men jag hade ändå en insikt om att barn som puttades inte gjorde det för att vara elaka utan för att de försökte kommunicera. Jag följde med E till kön på morgonen, gick ner på huk och vände mig till den nya killen i klassen. Hej x, välkommen till klassen! Jag förstår att du vill lära känna E men jag vill att du pratar istället för att puttas. Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Ett år senare gick E i tvåan och kom hem och berättade om en kille som puttade henne ute på rasten. Jag svarade: Han är säkert kär i dig! E gick tillbaka till skolan och nästa gång han puttade henne reste hon sig upp och sa: Det verkar nästan som om du är kär i mig! Han svarade: Inte i dig, du är så ful! E svarade snabbt: Och jag stinker också, så håll dig på avstånd! Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Förutom att jag lärde mig att min dotter E är en tjej med självkänsla så lärde jag mig att tänka mig för när jag möter flickor som blir retade av pojkar. Att lyssna på dem och finnas där för dem när de kommer fram till hur de ska hantera situationen. Ta deras upplevelser på allvar helt enkelt. Jag lärde mig också att det som vi tycker är praktiskt (att barnen alltid står på samma plats i en kö) kan bli till ett onödigt lidande för våra barn. Vi behöver se till att ändra i ordningen då och då. 

Good enough parent

bildvemärjagJag har mer än en gång hört uttrycket “Good enough parent” och känt att det har varit något som tilltalat mig i uttrycket men samtidigt fått mig att rysa lite. Jag har även själv använt uttrycket och känt att det fått föräldrar att känna sig avslappnade. Skönt att det räcker att bara vara och göra så gott vi kan.

Jag gillar att känna att det är skönt att bara vara. Att vara här och nu och inte i vare sig dåtiden eller framtiden. Varje sekund har jag möjlighet att påverka mitt liv. Men samtidigt som det känns befriande att kunna påverka mitt liv känns det också lite belastande. Mitt liv ligger i mina händer och jag kan påverka det. Min potential kan bara blomma om jag väljer att ge den näring.

Vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Något jag brukar ha i åtanke oavsett vem det är som gör något. Var och en gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar. Men det tänker jag faktiskt inte göra. För jag har insett vart jag skulle ha varit och vart mina barn skulle ha varit om jag valt att tänka “Good enough parent” för x antal år sedan. Jag är stolt över att jag vågade se på mig själv och vilka områden jag skulle kunna utvecklas inom. Det här med uppmuntran istället för beröm. Det här med mina och barnet behov och känslor istället för logiska förklaringar utan lyssnandet. Det här med att se misstag som lärtillfällen. Det här med att ta ansvar och säga förlåt har gett mig så otroligt mycket. Det har berikat mitt liv men också min mans och mina barns liv. De viktigaste personerna i mitt liv.

Jag kan känna större kärlek till min mamma när jag tänker att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Det betyder inte att jag inte önskat att hon gjort vissa saker annorlunda. Jag önskar verkligen att hon haft mod att möta mina känslor även när känslorna var sorgsen, ledsen, arg och besviken. Jag förstår att hon inte själv haft möjlighet att leva ut dessa känslor och därför inte riktigt visste hur hon skulle möta dem. Jag önskar att hon för min skull men också för sin egen skull hade vågat möta dessa känslor även om hon inte hade förutsättningarna för dem. Tänk vilken rik värld som hade kunnat öppna sig för henne och för mig.

Jag skulle kunna välja att fortsätta i dessa hjulspår. Jag skulle kunna välja att möta dessa känslor och mina barns vilja på samma sätt som min mamma och pappa gjorde men jag väljer att ta mod till mig och våga möta det okända. Inte bara för mina barns skull utan också för min egen. Genom att utforska det okända kan jag utvecklas och skapa möjlighet för min hela potential att blomstra.

Det som är mest intressant när vi pratar om “Good enough parent” är något som jag tidigare skrivit om. Det faktum att många av oss har rätt höga krav på hur vi vill att våra barn ska vara och hur våra barn ska agera. Om vi ska fortsätta luta oss tillbaka mot “Good enough parent” ska vi också låta våra barn luta sig tillbaka och tänka “Good enough kid”. Sluta förvänta dig att barnet alltid ska vara rätt och göra rätt! Sluta förvänta dig att barnet aldrig ska göra fel!

Jag tycker nog att våra barn ska få känna “Good enough kid” men det betyder inte att de ska sluta utvecklas. Utvecklas är något som är berikande och som får vår potential att växa.

Jag tycker att vi inte ska underskatta vare sig oss själva eller våra barn. Att utvecklas är fantastiskt berikande och ett av våra grundläggande behov. Så tänk gärna “Good enough parent” och “Good enough kid” men luta dig inte tillbaka och nöj dig där du är. Att utvecklas är en del av livet och kan tillföra både dig själv och dina närmaste en fantastisk möjlighet att frigöra just er potential.

“Det finns ingen annan som är precis som du” “Du är unik”

Att våga se mig själv i spegeln och fundera på mitt föräldraskap kräver en hel del mod. Jag hittar saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Den enda som kan se till att jag möter nästa liknande situation annorlunda är jag själv. Det ligger på mitt ansvar. Så nästa gång min son inser att matchen han har sett fram emot inte blev som han hade tänkt tänker jag bekräfta honom ännu mer. Jag tänker inte tänka på vad andra föräldrar tänker om jag faktiskt bekräftar att han blev fälld och att när domaren har blåst spelar det ingen roll om någon slår pucken ur plocken och gör mål så blir det inte mål. Barnen är inte så stora än så alla kan inte alla regler men de som kan reglerna blir förstås frustrerade när domaren inte dömer utifrån reglerna. Den frustrationen tänker jag bekräfta nästa gång. Det kan jag titta mig i spegeln och lova.

Utmaning framför lätthet!

Jag får ständigt nya insikter när det gäller barn. Jag gillar hur barn är fullständigt oförstörda när det gäller om de ska anta en utmaning eller inte. Jag kan koppla tillbaka till mitt tidigare inlägg om att följa sitt hjärta.

Idag på väg hem från förskolan var det kallt och jag ville hem snabbt. B, två år springer alltid hem så jag brukar lämna vagnen på förskolan. Det är härligt att se vilken energi han har klockan ett med tanke på att han valt att inte sova något under dagen. Han springer och springer. Ibland behöver jag ropa STANNA, vilket han har lärt sig är ett viktigt ord. Han stannar för att vänta in mig strax innan vi kommer fram till en väg. Jag ropar alltid i god tid så att jag kan hinna ikapp honom ifall han får för sig att inte lyssna på ordet. Idag sprang han dock in på fel väg och valde att inte stanna så det blev att jaga ikapp och vända om.

Men det jag egentligen ville dela med mig av idag är hur han väljer lekfullhet och utmaning framför vanligt och lätt. Han klättrar upp i snön på sidan av vägen och envisas med att ta sig fram där istället för på vägen där det är plogat och betydligt lättare att springa.

Han springer, faller och reser sig igen. Och det här gör han om och om igen. Det tar tid och energi men han bryr sig mer om hur roligt det är att anta utmaningen. Att gå där han inte vet vad som händer näst. Tillslut har han snö överallt inklusive i sitt ansikte men för honom är det de mest naturliga. Att följa hjärtat (modet) istället för hjärnan. Att aldrig ge upp! Jag har mycket kvar att lära av mina barn. Som Ingemar Stenmark sa: “Det är bara att bryta ihop och komma igen”.

Gaidjupsno1gaidjupsno2gaidjupsno3