Jag kräver en semla!

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i att vi ibland lyckas måla in oss i ett hörn. Ni vet när vi sakta men säkert känner att det blir svårare och svårare att rätta till det som blivit fel.
I dag är det fettisdag och jag drar mig till minnes hur det var för två år sedan.
Jag har själv aldrig varit särskilt förtjust i semlor så det är inte alltid så att jag har köpt hem semlor. Det är alltså inte någon tradition som har varit viktig för mig.
Den här morgonen för två år sedan säger ett av mina barn som vi kallar för X: Jag kräver en semla idag.
Ordet “kräver” får mig att känna mig obekväm och inte så sugen på att köpa semlor. Plötsligt har något som hade kunnat varit ett rimligt önskemål från mitt barn blivit starten på en kamp. Djupt i mig känner jag frågan: Vem ska vinna?
Jag brukar säga att vi ska passa oss för att säga att vi ska “välja våra strider”, just därför att ordet strider faktiskt får oss att tänka på en kamp och där finns oftast två förlorare istället för två vinnare. Att konflikter inte behöver vara en kamp är som bortblåst för mig.
Jag är nu i en kamp.
X tar till det hårda kavalleriet.
-Alla andra får semlor idag. De som går i fritids och de som går hem.
Jag försöker beskriva hur det känns:
-Det känns inte trevligt att du “kräver” en semla.
X fortsätter:
-dessutom fick alla andra gelehjärtan på allahjärtansdag, vi fick bara tre ynkliga godisar.
Nu börjar det kännas riktigt jobbigt att vara jag. Och jag lyckas sjunka ännu lägre i mig själv. Plötsligt är jag den där mamman som skapar mer distans än kontakt. Jag känner det så tydligt och ändå är det så svårt att göra det “rätta”. Hur svårt ska det vara att lyssna? Varför kan jag inte bara möta x där x är? Varför kan jag inte tänka empati och agera utifrån det? Varför funderar jag på att använda X krav som en ursäkt för att slippa införskaffa semlor? Jo, för att jag just då inte var så sugen på att ta ansvar. Ta ansvar för att jag hade missat att köpa semlor trots att jag visste att hen ville ha det. Ta ansvar för det som händer i mig.
Tillägg november 2015: När jag står i en sådan här situation kan jag tydligt se två vägar framför mig. Den ena vägen leder till kontakt eftersom jag där kan välja att möta barnet med empati och nyfikenhet. Jag sätter ord på barnets upplevelse, dess känslor och behov. Sedan berättar jag om min upplevelse, känslor och behov. Vi möts i kärlek och kan tillsammans hitta en lösning. Den andra vägen leder till avstånd men det bryr jag mig inte så mycket om. Mitt ego är i fokus och jag vill försvara mig allt jag kan. För jag älskar att ha “rätt”. Jag har minsann inte gjort något fel. Det är barnet som använder fel ord och kräver saker som det inte har “rätt” att kräva. Jag inser att det är lite så här barnet känner när jag ställer krav eller på något sätt förmedlar att det gjort fel och därmed omedvetet förmedlar att de är fel. Tänk vad mycket vi kan lära oss om våra barn och deras reaktion om vi väljer att lyssna in oss själva och reflektera. Vi människor gillar inte att andra kräver saker av oss, då väcks vårt försvar och vi vill absolut inte “förlora”. I engelskan kallas detta för Counterwill.

“Counterwill” is the name for the natural human resistance to being controlled. Although adults experience this phenomenon, we seem to be surprised when we encounter it in young people. Counterwill is the most misunderstood and misinterpreted dynamic in teacher-student relationships.
This instinctive resistance can take many forms—refusal to do what is asked, resistance when told, disobedience or defiance, and lack of motivation. Counterwill can manifest itself in procrastination or in doing the opposite of what is expected. It can be expressed as passivity, negativity, or argumentativeness and is such a universal phenomenon at certain stages of development that it has given rise to the term “rebellious teens.”

Läs gärna mer om detta här.
bildhjärtanihopTillägg november 2015: Jag uppskattar att det finns möjlighet att genom “reflektionstid” ta hand om mina val. Ta ansvar för mina handlingar och välja att gå den väg som leder till mer kontakt. Jag kan i efterhand berätta för mitt barn om mina tankar, känslor och handlingar. Här är utmaningen att inte ge barnet skulden för mitt handlade utan att ta ansvar. Nu har jag också möjlighet att fullt ut lyssna på barnet och dennes upplevelse, känslor och handlingar. Då kan vi mötas i ömsesidig respekt. 
Det gäller att se att små, små steg också kommer att ge ringar på vattnet. Vi kommer att mötas mer och mer hjärta till hjärta genom att vi föräldrar visar att vi är mänskliga och att vi alla kan lära oss mer genom våra misstag. 
Bidrog mitt inlägg till dig får du gärna dela det vidare.
Jag föreläser i Stockholm den 6 december 2017. Hör av dig om du är intresserad att inspireras i ditt föräldraskap. info@mariaklein.se eller pm till Familjecoachen på Facebook.
 

Gör det lätt att göra "rätt"! Inlägg 4/100

Att planera ett kök kräver mycket kunskap och erfarenhet. Köket ska användas dagligen och behöver vara väl genomtänkt. När vi planerade vårt kök för snart åtta år sedan tänkte vi på allt. Det skulle vara nära kyl och frys och spisen. När jag står och lagar mat och kommer på att jag vill hälla i lite mer grädde ska det vara enkelt. I lådorna som är närmast spisen ville vi ha kastruller och kökredskap samt torrvaror som behövs vid matlagning. Diskmaskinen ville vi ha i en höjd som gör det enkelt att lasta i och ur. Därför hamnade på en sockel. Vi ville också ha den närmast köksbordet eftersom bestick och tallrikar oftast går direkt från maskin till bordet och tvärtom. Diskbänken skulle ha en kant så att det inte skulle rinna ner från diskbänken till golvet. Minst en diskho skulle vara tillräckligt stor för att kunna diska av en plåt. Närmast spisen skulle det också finnas en diskho så att vi inte skulle behöva gå med pastavatten över golvet med risk att krocka med ett springande barn.
Ni ser hur genomtänkt vårt kök är. På samma sätt tänker jag att vi behöver tänka igenom ställen som kan underlätta för barn att göra “rätt”. När jag upplever ett problem i familjen brukar jag fundera på om det är lätt för mina familjemedlemmar att göra “rätt” dvs på mitt sätt ;o) Om jackor ständigt hamnar på golvet i hallen. Varför hamnar de där? Är det för svårt att göra som jag skulle vilja önska? Hur kan jag underlätta? Att sätta upp krokar i lämplig höjd och att dessa inte är fyllda med alla möjliga kläder som inte frekvent används. Det ska vara enkelt att hänga upp jackan.
Bild1Vi har tvättstugan i vårt badrum så jag kan varje gång jag går på toaletten se alla kläder som ligger slängda på golvet. Jag frågade sonen varför han inte lägger dem i tvättkorgarna och han svarar: Jag är rädd att det ska hamna i fel korg, jag minns inte vart de ska. Kan du inte sätta en skylt på varje korg? Klart jag kan. Varför har jag inte tänkt på det? Jag konstruerade en skylt med både text och bild så nu kan även minstingen lägga sina smutsiga kläder i rätt korg.
Vill du att ditt barn ska städa sitt rum? Fundera på hur enkel den uppgiften är? Finns det för mycket leksaker? Finns det tydligt markerade platser för vart leksakerna ska vara? Är det lätt för barnet att tillgodose sitt behov av kompetens? Finns möjlighet att tillgodose barnet behov av autonomi? Fylls barns behov av samhörighet vid städningen?
Sätt dig med barnet och kom fram till vad som ska finnas i rummet? Vilken plats ska de olika sakerna ha? Markera lådor med små lappar som visar vad som ska vara i dem. Låt barnet vara med och bestämma. Erbjud barnet sällskap vid städningen. Jag brukar fråga vill du städa själv eller ha sällskap? Många gånger erbjuder sig syskon att hjälpa till för att sedan få hjälp i sitt eget rum eller så städar jag eller min man med dem. Vi städar endast en gång i veckan. Om det finns lego eller annat som man kan råka trampa på under natten plockar vi naturligtvis bort dessa. Låt städningen bli något som görs i sällskap och är möjligt att klara på en relativ kort stund. Vill ni ha roligt samtidigt kan jag rekommendera “Städdisco”. Sätt på bra musik och dansa medan ni städar. Ett annat tips är att byta “bidrag” med varandra. Min dotter hatade att städa sitt rum och jag hatar att rengöra diskhon från disk och rester så vi bytte. Nu har dotterns lust att städa sitt eget rum kommit tillbaka 😉 “Bidrag” är vårt ord för syssla eller arbetsuppgift. Jag gillar: vad vill du bidra med? Det väcker lust att bidra till familjen.
Så när du upplever att barnen inte gör som du önskar, fundera på hur du kan göra det lätt för dem att göra på ditt sätt eller fundera på om du kanske ska ändra på ditt sätt.
Vi ses i morgon.
Om det här berikat dig får du gärna dela det vidare.
#blogg100

Trender i både företagsvärlden och föräldravärlden

Jag följer Marie Svedbergs Hjälp andra lyckas och i senaste nyhetsbrevet skrev hon ett inlägg där hon frågade Är vi för okritiska i Sverige? Hon berättar att de i tidningen Chef Nr 1 2014 beskriver att svenska medarbetarinflytandet halkar efter övriga Norden. Att allt fler företag inför ledningsmodeller som bygger på standardiserade arbetssätt och individuella belöningssystem beskrivs i en doktorsavhandling som heter “Chef i en högpresterande kultur. Implementering av ett globalt managementkoncept i lokala organisationskulturella kontexter”. Hon beskriver vidare hur dessa högpresterande kulturer bygger på mer individualisering och intern konkurrens.
Bild1Känner ni precis som jag att det här liknar det som tyvärr om och om igen även försöker få fotfäste när det gäller föräldraskap. Att vi ska få våra barn att prestera mer med hjälp av belöningssystem som ökar konkurrens istället för att gynna samarbete. Jag har skrivit om belöningssystem tidigare. Bland annat här och här.  
TV4 har också bidragit till denna engelska stil genom att sända “Tre dygn med Nanny” som bland annat Lars H Gustafsson skriver om här och här. Jag undrar varför vi inte kan lita på att det vi har är något värt att bevara. Vi behöver inte ta andra länders ledarskapskoncept. För mig handlar föräldraskapet om så mycket mer än ledarskap. Det handlar om en relation som ska byggas upp utifrån ömsesidig respekt. En relation som ska hålla livet ut. En relation där både förälder och barn känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar men där vi som föräldrar har fullständiga ansvaret för kvalitén i vår relation.
I morgon blir det en avstickare från den påbörjade banan i dessa inlägg. Det blir ett inlägg som jag valt att kalla “Gör det lätt att göra “rätt””.
Vi ses i morgon.
Gillar du det du läst och vill sprida det vidare kan du dela det på knappen nedan. Om du vill följa min bloggresa kan du prenumerera längre ner på sidan precis efter knappen “Äldre inlägg”
#blogg100

Ledarskap-föräldraskap (inlägg 2/100)

Jag ska skriva 100 inlägg under 100 dagar och funderar på hur jag ska lyckas fylla dessa inlägg. När jag gick Service Management på Handelshögskolan i Umeå gillade jag speciellt de kurser som handlade om ledarskap, organisation och psykologi. Jag kände hur jag mer och mer började använda kunskaper jag fick till mig där i mitt familjeliv. När min man var hemma med vårt tredje barn 2007 fick jag möjlighet att börja skriva på en bok. Jag ville jämföra föräldraskap med ledarskap i företag med hjälp av en favorit ledarskapsbok som hette “Leadership-enhancing the lessons of experience” av Hughes/Ginnett/Curphy. Det blev ingen bok men jag har kvar en hel del texter från denna tid så jag tänker varva med dessa texter och texter direkt från min vardag. Hoppas att dessa inlägg kommer att kunna bidra till ditt föräldraskap.
För att ett företag ska kunna vara konkurrenskraftigt i dagens marknad av nya och etablerade företag behöver de aktörer i företaget som strävar efter förbättringar i både produktion och den färdiga produkterna och tjänsterna. Ett företag som stannar upp och lutar sig tillbaka för att de tror att de gör allt rätt kommer att bli utslagna i den hårda konkurrensen. Jag tänker på företaget Facit, kommer ni ihåg det företaget? De var ledande när det gäller räknemaskiner. De var trygga i sin roll och var helt oförberedda fpå datorernas frammarsch. De blev fullständigt tagna på sängen. Om de hade varit proaktiva och alerta hade de säkert funnits en dator som hette Facit i dag.
Vad vill jag har sagt med det här? Jo, att det gäller att hålla sig informerade om hur det ser ut idag men också vara proaktiv så att vi är förberedda på morgondagen. Om jag lutar mig tillbaka och tror att jag har mitt på det torra kan vad som helst hända och innan jag vet ordet av har jag fullständigt tappat fotfästet. Jag tror det är viktigt att vi som föräldrar försöker hålla oss uppdaterade när det gäller barn och ungdomars tillvaro. Det är inte som när vi var barn, hur unga vi än tror att vi är. Men hur ska vi kunna hänga med i utvecklingen? Det allra bästa är ju att försöka ha en god kontakt med våra barn och ungdomar. Var öppen för det de berättar och försök för allt i världen att hålla tillbaka med dina reaktioner. Om du visar obehag eller liknande av det de berättar så kan du räkna med att du inte kommer att få reda på mer. Det är genom denna kontakt du kan hålla dig uppdaterad av hur deras värld ser ut, var rädd om det förtroende du får när de kommer till dig.
Bild1Det finns många skillnader mellan ledarskap i företag och föräldraskapet. En av dem är att jag som ledare i min familj inte har målet att mina barn ska producera varor och tjänster så effektivt som möjligt. Men min roll som ledare är väldigt betydelsefull för huruvida mina barn kommer att känna sig värdefulla precis som de är och om de kommer att känna stöd för att utvecklas åt det håll de själva vill. Precis som Stefan Söderfjell tar upp betydelsen av “behovsanpassat ledarskap” i företag i sin bok med samma titel tänker jag att våra barn också har behov av ett behovsanpassat ledarskap där vi precis som i boken möjliggör för våra barn att tillgodose deras behov av kompetens, autonomi och samhörighet. Jag kommer att skriva mer om det senare. Något som skiljer företagsledning från familjeledning är att en medarbetare som inte gillar sin ledares ledarskap kan söka sig ett nytt jobb men ett barn som inte gillar sin förälders föräldraskap har bara två alternativ. Försöka kämpa allt hen kan för att inte bli ledd på det sättet eller att ge upp och låta sig ledas. Inget av dessa alternativ är speciellt berikande varken för föräldern eller barnet.
Jag kommer i morgondagens inlägg att skriva mer om likheter mellan att leda företag och att leda en familj. Vi ses. #blogg100
Om du gillar det du läst får du gärna dela detta inlägg vidare med hjälp av dela knappen nedan. Vill du följa mina 100 inlägg kan du välja att följa mig längre ner på sidan i närheten av knappen “Äldre inlägg”.

Jag antar utmaningen #blogg100

Min blogg har undertiteln “Föräldraskapets utmaningar och möjligheter” och det är precis det här som gör att jag älskar föräldraskapet. Att föräldraskapet precis som ledarskap generellt är en process. Det är en ständig interaktion mellan föräldern, barnet och situationen. Varje barn är unik, varje förälder är unik och varje relation är unik. Vardagen fylls av både knepiga utmaningar och fantastiska möjligheter.
Under den senaste veckan har mycket av mina inlägg handlat om skrik. Varför skriker barnet och vad kan jag göra? Det är lätt att vi gör allt vi kan för att de inte ska skrika med hjälp av olika metoder tex låta dem skrika på sina rum, eller ignorering och belöningssystem istället för att faktiskt fundera på varför barnet skriker. Vad är det barnet försöker förmedla till mig? Hur kan jag se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar? Hur kan jag förmedla det jag vill på ett sätt som barnet är mottaglig att ta emot?
Hur skulle vi göra ifall det varit en vuxen som skrek? Ömsesidig respekt handlar om att behandla andra så som vi själva vill bli behandlade men ibland missar vi detta med våra barn. Jag minns en förälder som sa: Varför är jag mer respektfull med mina medarbetare än mina barn? Det blev en härlig diskussion omkring detta på den föreläsningen.
Alldeles för ofta pratas det om barn som om de är ute efter makt och vår uppgift är att minsann visa dem vem det är som har makten. Sist ut har det varit Eberhard som totalt missar nyanser i sin bok När barnen tog makten.
Min vision är att alla barn ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att de ska få uppnå sin fulla potential och nå sina drömmar.
När jag träffar föräldrar på mina kurser och föreläsningar så känner jag att det finns stora möjligheter att barn kommer att uppleva denna vision. Föräldrar är fantastiska.
Bild1Jag kommer under 100 dagar att anta en utmaning som jag tror kommer att utveckla mig som förälder men också som person och företagare. Jag ska skriva ett inlägg per dag i 100 dagar. Har ni tips på vad ni vill att jag ska skriva om får ni gärna mejla mig på info@mariaklein.se
#blogg100
 

Skicka in barnet på rummet eller …

Nu har jag haft föräldragrupper under några år och ju fler grupper jag har desto mer fascinerad blir jag över föräldrar som grupp. Människor i sina bästa år går på kurs för att förbättra relationen till sina barn. Efter några timmar är flertalet föräldrar modiga nog att öppna sig för gruppen och berätta om både det som ger dem energi men också det som tar energi. Både föräldraskapets alla möjligheter men också alla utmaningar. Som kursledare har jag en ledarposition och det är viktigt att även jag delar med mig av både utmaningar och möjligheter. Det brukar få deltagarna att se på mig med andra ögon, de ser på mig som en människa precis som de. Jag har mina styrkor men också sidor som jag behöver utveckla vidare. Jag har en tro på mig själv och på andra människor. Att vi vill och kan hitta våra egna lösningar. bilddörrMen jag har också några akilleshälar. Den ena är Anna Wahlgren (som jag under så många år haft svårt för) och det andra är metoden ”Skicka in barnet på rummet”. För mig är människans största rädsla att bli avvisad och det är därför jag tror att dessa metoder fungerar. Det är inte så att barnet inte längre har behov eller känslor men de lär sig hantera dem, inte visa dem, för att slippa bli avvisad från familjen. Om de har förmågan att hålla inne sina tankar och känslor. En del barn kan inte så de blir straffade om och om igen. För ett bra tag sedan hade jag en grupp där denna lösning kom upp och där jag hade svårt att hålla mig neutral. Det gällde en familj som hade en treåring som skrek. Föräldrarna sa vänligt att du får gärna skrika men då får du göra det på ditt rum. Jag har svårt att minnas vad jag sa men jag minns att jag fick lite dåligt samvete efteråt. Jag valde då att skriva ett mail till alla deltagare. Det stod följande: Jag vill börja med att tacka för ikväll. Det är alltid lika givande att träffa er. Era funderingar och ert sätt att bidra med det ni erfarit berikar mig. Jag vill också tydliggöra att jag inte har träffat på ett barn som skrikit så att jag inte kan vara i samma rum så därför ska jag inte uttala mig om hur man ska göra i dessa lägen. Jag upplever att ni bekräftar era barns behov och känslor och finns där för era barn oavsett vilka känslor de visar så ni gör säkert det som är bäst för både er och era barn. Vid nästa träff berättar mamman att hittills hade barnet slutat skrika när de gav hen valet att skrika i sitt rum men hon hade börjat fundera på vad de skulle göra om barnet inte valde att sluta skrika. Tillsammans med sin man hade de funderat på hur de skulle göra. Skulle de bära in hen på rummet om hen inte ville gå själv? Skulle de stänga dörren om hen inte stannade kvar i rummet? De kände att de inte skulle klara av att göra så utan istället valde de att fundera på VARFÖR treåringen skrek? De valde att tillsammans fundera på vid vilka tillfällen detta hände. De valde att titta på sig själv och situationen. De kom fram till att barnet skrek när de som föräldrar inte var så snälla mot varandra. Det var inte så att de skrek till varandra utan det var mer ordval och tonfall som inte var så trevligt. De kom tillsammans överens om att inte låta så mot varandra. På två veckor hade hen inte skrikit en enda gång. Visst är det fantastiskt att när vi inte fokuserar på att förändra barnets beteende genom olika metoder så kan vi hitta roten till problemet. ”Barns beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”. ”Barn gör det de gör för att tillgodose ett behov”. Det här är det jag kalla familjeutveckling. Att fokusera på helheten, vad kan vi göra och hur kan vi förändra situationen, istället för att stirra oss blind på att barnet ska förändras. Genom det förhållningssättet kan vi lära oss mer om barnet men också om oss själva. Den här familjen är ett fantastiskt exempel på vad föräldrar som är öppen för budskap som barnet sänder kan göra för att förbättra klimatet i familjen. Är tacksam att jag med familjens godkännande fått möjlighet att dela denna historia med er. Men vad ska vi göra när vi känner att vi tappar kontrollen över situationen? Ett tips är att göra som Lars H Gustafssons tipsar om i SvD Föräldrar behöver ta en egen time-out. Sedan finns det säkert situationer där “skicka in barnet på rummet” är bra mycket bättre för både förälder och barn än värre alternativ. Om detta inlägg berikat dig får du gärna välja att dela det vidare till dina nära och kära på dela-knappen nedan. Om du vill få uppdateringar när jag skriver nya inlägg klicka på Följ.
Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer. info@mariaklein.se

Jag kommer under hösten 2019 föreläsa på följande orter:

  • Lidingö den 23 september
  • Sollentuna den 24 september
  • Mölnlycke den 8 oktober
  • Falkenberg den 9 oktober
  • Lund den 10 oktober
  • Piteå den 22 oktober
  • Gällivare den 23 oktober
  • Nyköping den 12 november
  • Norrköping den 13 november
  • Jönköping den 14 november
  • Falun den 26 november
  • Kristinehamn den 27 november
  • Västerås den 28 november

Biljetter kan du boka här: https://www.mariaklein.se/om-du-inte-kommer-nu-sa-lamnar-jag-dig/

Hoppas vi ses

Hur hanterar jag min frus gallskrikande?

Jag och min man har pratat om ett inlägg (Hur hanterar jag hennes gallskrikande?) som jag läste på familjelivs hemsida. Tidigare i veckan läste jag ett svar från en psykolog angående ett barn som skriker i affären. Denna förälder fick tipset att träna barnets otränade muskel (skrikandet) genom att viska till barnet och muta med guldstjärnor som barnet skulle få när det inte skrek. Vi brukar ofta när det gäller föräldraskapet fundera på hur vi skulle göra om det var vuxna personer vi hade att göra med. Att handlar utifrån ömsesidig respekt är något som vi försöker eftersträva, vilket utgår ifrån att vi alla är likvärdiga. Föräldern i familjeliv frågade psykologen hur hon skulle hantera sin skrikande treåring och vi funderade omkring detta ifall det hade gällt en fru eller man. Då min man är starkare än mig tänker jag att det mest realistiska är att tänka att det är han som frågar efter hjälp att hantera mig. Så här kommer mitt vuxenexempel. Jag har en fru som är världens mest charmiga, sociala och underbara kvinna, men samtidigt världens mest arga och temperamentsfulla varelse. Hon får ofta hemska vredesutbrott och bara illvrålar och bankar på dörrar och väggar. När man frågar henne varför hon skriker säger hon själv att hon tycker om det. Jag har vädjat till henne att sluta upp med det här beteendet och även försökt att låta henne vara ifred och skrika klart. Men ingenting fungerar. Hon kan skrika i säkert en timme om hon lämnas ifred på sitt rum. Vilket inte är så populärt hos grannarna då vi bor i lägenhet. Det händer att jag tappar humöret och skriker tillbaka på henne, vilket inte alls känns bra. Jag har försökt att hålla om henne, men det fungerar inte, då slåss hon för att komma loss. Hon är väldigt verbal och duktig, jag får ofta höra vilken fantastisk fru jag har. Folk förstår inte hur vi har det hemma. Henne beteende började någonstans i fyrtioårsåldern och nu börjar vi nästan fundera på någon form av terapi för hela familjen. Vad ska vi göra rent konkret när hon beter sig såhär? Svar: Er fru har svårt att hantera och få stopp på sitt skrikande. Självklart behöver kvinnor få skrika för att få utlopp för sin frustration. I all synnerhet om de inte kan prata och uttrycka den på annat sätt. Men det låter som om er fru faktiskt kan uttrycka sig, hon säger att hon gillar att skrika, men hon kanske inte förstår den fulla innebörden av detta. Fruar som skriker gränslöst behöver hjälp att få stopp på det. Enligt min erfarenhet är det bästa sättet att hålla om och hålla i henne. Du säger att det inte funkar, men jag är säker på att det gör det om du väger in att du är klokare och starkare än hon är. Dessutom måste du visa henne att du inte ger upp. Ett bra sätt brukar vara att ta henne i knät. Ta hennes högerarm med din vänstra hand och hennes vänsterarm med din högra och håll ihop hennes ben med dina. Sitt så och prata med henne fast hon skriker så kommer det så småningom att hjälpa. Första gångerna är det ganska tufft, men när hon förstår att du står ut så kommer hon att slappna av fortare. Fruars ilska sitter mycket i kroppen och när de får hjälp att hålla ihop den hjälper det också mot yttringarna. Kämpa på så ska du se att förändringen kommer ganska snabbt. Visst är det lite skrämmande att de ger sådana här råd utan att känna till familjen bättre. Föräldern som i ursprungsexemplet faktiskt avslutade med att själv föreslå terapi för hela familjen vilket vore ett självklart svar för att gå till botten med problemet. Jag och min man funderade också på om det fanns någon gång som vi skulle hålla fast våra barn. Ja, om ett av våra barn skulle få ett hysteriskt utbrott och risken fanns att hon/han skulle kunna utsätta sig själv eller andra för fara. Dvs tex om hon/han skulle kunna riskera att bli överkörd av en bil. Vi konstaterade också att min man nog skulle hålla fast mig också ifall jag fick ett psykbryt och riskerade att bli överkörd av en bil. 579661_465592443457760_100000210255175_87867924_867908756_nVi är alla likvärdiga och behöver bli behandlade med respekt. Ta reda på varför barnet/frun/mannen väljer att skrika istället för att kommunicera på annat sätt. Allt vi människor gör, gör vi för att vi vill tillgodose något behov. Det gäller att ta reda på vilket behov det är som barnet försöker tillgodose och tillsammans hitta en annan strategi för att tillgodose det behovet. Vad kan vi som familj förändra? Vad gör jag själv som kan påverka denna situation? När? Var? Hur? Varför? Analysera hela situationen och framförallt din egen roll. Många gånger har jag upplevt att barn skriker som en sista utväg för att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Hur kan jag i större utsträckning möjliggöra för mitt barn att de ska få dessa behov tillgodosedda? När vi vuxna inte blir lyssnade på i arbetslivet går vi till facket. När vi inte blir lyssnade på i vår parrelation går vi till familjerådgivare eller skiljer oss. När barn inte bli lyssnade på, vad ska de då göra? Om någon du älskar tvångs håller fast dig, hur skulle du uppleva det?