God självkänsla eller prestera in absurdum #blogg100

Ska lärare ge avkall på sin viktigaste uppgift, att alla elever lämnar skolan med en god självkänsla för att tillgodose de digra krav på delgivande av kunskaper som finns nedskrivna i läroplanen?
Jag läser ett inlägg gjort av en Anna-Lena Larsson som arbetat trettioåtta år som lärare. Hon beskriver i sin blogg femfemman hur hon de senaste åren fått ge avkall på att ge elever en god självkänsla. Tidigare har hon jobbat med drama, teater, musik, storylines, teman som sedan visats för föräldrar och syskon. De har varit med i tävlingar gällande kreativitet inom flera ämnen och nu hinns det inte med. Att förbereda sexorna för de nationella proven och hinna med allt vad gäller centralt innehåll och kunskapskrav samt bedömningar och betyg tar all tid.
Hon beskriver tidigare i inlägget hur hon tillsammans med sina sexor tittat på Lilla Aktuellt där de säger att det är inte eleverna som testas utan det är för att kolla om de får tillräckligt bra undervisning av sina lärare. Här kan du se ett klipp med en låt om att allt är lärarnas fel som hon länkar till.
Jag förstår hur de som kom på idén med nationella prov tänker. Att de vill säkerställa att alla elever får med sig de kunskaper de behöver men är dessa stora prov verkligen nödvändiga? Är det inte dags att lita på att pedagoger ute i skolorna har koll på vad som hinns med och inte? Är det inte dags att se till att när pedagogerna tycker att något barn ska få extra stöd så får eleven det stödet?
Jag har alltid sagt att jag hellre har en skola till mina barn där de får bevara och underhålla sin självkänsla än en skola med kunskapsinmatning in absurdum som sedan ska testat och testas och testas. Jag vill ha en skola dit mina barn vill gå därför att de är sugna på att öka sina kunskaper men utan den press på prestation som finns idag. Jag tror att när barn mår bra och känner att de är värdefulla precis som de är då blir det enkelt att lära sig massor. Barn har ett stort behov av utveckling och de har lust att lära när förutsättningar är goda. Självkänslan är grunden för utveckling av både mod, självförtroende och ansvarskänsla.
Att bli sedd och känna mig värdefull för den jag är snarare än för det jag presterar tycker jag är viktigare än att jag presterar för att vara värd att bli sedd.
Vi har ingen aning om vad våra barn ska kunna om tio-femton år men vi vet hur viktigt det är att barnen bevarar sin självkänsla genom barndomen. Med god självkänsla kommer de värna om både sig själv och andra. Med god självkänsla vågar de anta utmaningar som livet ger. Med god självkänsla vågar de tänka utanför boxen. Självklart tycker jag att skolan ska vara en plats där våra barn får möjlighet att nå sin fulla potential även när det gäller kunskap men jag tror att grunden, en god självkänsla, är viktig för att kunna göra det.
#blogg100

Mål med föräldraskapet del 7 Ditt självförtroende 14/100

När det gäller föräldraskap och utveckling är det viktigt att se sig själv och sitt personliga ledarskap. När vi kan leda oss själva kan vi leda andra.
Bild1Jag har tidigare skrivit lite kort om självkänsla och nu är det dags att skriva om självförtroende. Väldigt ofta brukar man dela upp självkänsla och självförtroende utifrån att självkänsla handlar om vårt varande medan självförtroende handlar om vårt görande. Självkänslan är kärnan och självförtroendet är något som ligger utanpå kärnan. Om jag har en sund självkänsla kan jag misslyckas med något jag tar mig för utan att jag känner att jag är misslyckad.
Om vi konstant blir bekräftade för det vi gör finns en risk att vi inte känner att det når vår kärna. Jag har uppmärksammat att endel som under sin uppväxt blivit väldigt mycket bekräftade utifrån vad de kan och gör blir känsliga för när det de kan och gör inte uppskattas eller när de hindras tex pga sjukdom att göra det som de är så otroligt duktiga på.
Jag drar mig till minnes att jag i en bok läste om en boxare som var helt suverän som boxare. Han hade många vänner och njöt av livet som boxare. När han blev skadad kunde han inte längre utöva sin sport. Helt plötsligt kände han att han inte var värd något. Att han inte var någon. Han tappade sina kompisar som var kopplade till honom via boxningen. I hans fall valde han att ta till flaskan för att döva sin smärta. Jag har tyvärr också sett det här hos en ung kille som identifierade sig med att vara duktig inom en sport. Han umgicks endast med de som också utövade denna sport. När han inte längre kunde utöva sin sport slutade han gå till skolan. Det blev för jobbigt för honom. Jag har sett det här när det gäller människor som blir av med sina jobb. Jobb som de har varit identifierade med. När de inte har det jobbet är det som om de inte längre är värd något.
Självförtroende är något som är väldigt kopplade till just görande och det kan skilja sig inom olika områden. Jag kan ha väldigt gott självförtroende när det gäller att föreläsa om föräldraskap men om jag skulle föreläsa om datorer skulle mitt självförtroende inte vara lika gott.
Inom vilka områden har du gott självförtroende?
Finns de några områden som du skulle vilja öka ditt självförtroende inom? Hur och när kan du göra det?
Hur hanterar du nya utmaningar? Är du villig att prova sådant som du inte vet om du kan? Låter du andra lära dig nya saker eller vill du lära dig själv?
Känner du att det är viktigt att andra bedömer dina prestationer? Kanske med en kula i en burk? (OK, nu var jag lite väl provocerande men jag tycker det är viktigt att fundera på vad vi håller på med när vi kör med belöningssystem.)
Hur vill du ha feedback när det gäller förbättringsmöjligheter inom något område?
Jag tycker det är viktigt att tänka på att det nog inte går att skilja på självförtroende och självkänsla utan att dessa hör ihop.
Jag kommer säkert att återkomma även till detta område i framtida inlägg.
Skilja på att misslyckas-att vara misslyckad.
#blogg100

Mål med föräldraskapet del 6 Din självkänsla10/100

Jag fortsätter att fylla på med inlägg om rötter kopplade till Mål med föräldraskapet. För att kunna ge våra barn rötter som skapar trygghet behöver vi välja att titta på oss själva och se hur vi kan stärka upp våra egna rötter.
I några inlägg har jag skrivit om betydelsen av att vi tar ansvar. Något jag skulle ha tagit upp innan jag skrev om ansvar är självkänsla. Det är grunden till allt. Jag brukar ta fram en vippdocka när jag pratar om självkänsla.
bildsjälvkänsla
Vad händer om jag puttar till denna leksak?
Jo, den kommer i gungning.
Den gungar en liten stund för att så småningom hamnar i utgångsläget igen. Det är tyngden i botten som gör att den ganska så snart stabiliserar sig och hamnar i utgångsläget igen. Självkänslan är på samma sätt den trygga botten i oss som gör att trots att vi utsätts för påfrestningar slutligen hamnar i upprätt läge igen.
Självkänsla är att vara trygg i mig själv och mina behov men också att kunna låta andra vara sig själva. Att kunna glädja mig med andra utan att fastna i jämförelser.
Självkänsla är att känna att det jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar har betydelse. Att jag är värdefull för att jag är jag. När jag kan stå för den jag är vill jag också att andra respekterar mig och jag vill respekterar andra (ömsesidig respekt) . Med en trygg självkänsla vågar jag utmana mig själva och jag vet att även om jag misslyckas är jag inte misslyckad. Jag vågar också vara annorlunda och fatta beslut som inte följer normen. Jag vågar framförallt bjuda på mig själv.
Fråga dig själv:

Vem är jag? Vad vill jag? Vad tycker jag? Vad känner jag?  Vågar jag visa alla känslor? Vilka känslor behöver jag träna mer på att känna och uttrycka? Vilka behov har jag?  Ser jag till att tillgodose mina behov? Vilka behov behöver jag tillgodose bättre? Vad önskar jag? Vilken dröm har jag och vad längtar jag efter?

De tre satserna som jag presenterade förut passar också in här fast nu med fokus på dig själv. Du har ett egenvärde. Du har värdighet och egenvärde helt enkelt därför att du finns. Behandla dig själv så som du behandlar andra dvs ta hand om dig så som du tar hand om andra. Om det du väljer att göra behåller både din och andras värdighet fortsätt göra så.
När vi uttrycker till vår omgivning vem vi är och vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar är det viktigt att påminna oss om att:

Ingen i vår omgivning är varken tankeläsare eller minnesmästare så vi kan behöva upprepa våra önskemål.

Det finns hur mycket som helst att skriva om självkänsla så jag kommer att återkomma till detta ämne i senare inlägg.
Om du gillar det du läst får du gärna dela med dig av inlägget i din omgivning. Som du ser har jag gjort inläggen i en serie så du kan gå tillbaka och läsa början genom att välja “Mål med föräldraskapet del 1 och så vidare.
“blogg100
 

Mål med föräldraskapet, del 1 5/100

Jag gav min vän och kollega uppdrag att skriva om mål och när jag läste hennes inlägg blev jag inspirerad att också skriva ett inlägg om mål men kopplat till föräldraskapet, såklart.
När min man och jag förberedde en av mina första föreläsningar inom föräldraskap diskuterade vi betydelsen av att ha ett mål men också om hur svårt det är att veta vilka råd man ska ta till sig från alla böcker som finns om föräldraskap. Min man sa: Om vi inte vet vart vi ska, hur ska vi då kunna fråga om vägen?
Det finns en uppsjö av böcker om föräldraskap och med varje bok följer en hel del råd om hur vi ska göra. Om jag inte vet vart jag vill då är det lätt att försöka använda alla råd utan att jag reflekterar om de passar mig eller inte.
När jag tänker på mål när det gäller föräldraskap tänker jag på två saker och utgår ifrån ett citat:

“Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Den ena är rötter, den andra vingar” Hodding Carter

BildträdNär det gäller rötter tänker jag på att rötter gör att trädet står stadigt och ger näring till alla grenar. I en familj handlar det om att ha en trygg grund att stå på. Att vi som föräldrar är en trygg hamn att komma till och som genom vårt varande ger barnet det de behöver. Rötter får mig att tänka på värderingar.

Vad har jag med mig från min barndom? Vad vill jag förmedla vidare?

Det vi har med oss sitter rätt djupt i oss och kan vara svårt att hantera och det märks speciellt i pressade situationer. Jag delar med mig av ett sådant här. Betydelsen av rötter får mig att tänka på vikten av att faktiskt utveckla mig själv både som person och förälder. För mig har det gjort att mina rötter är starkare nu än tidigare. Att ge barnet tillgång till en trygg grund handlar mycket om att jag blir trygg som person och förälder.
Det handlar om personligt ledarskap.

Vem är jag? Vad vill jag? Vad tycker jag? Vad känner jag? Vad behöver jag? Vad önskar jag? Vilken dröm har jag och vad längtar jag efter?
Hur är det med min självkänsla, mitt självförtroende, mitt mod och mitt ansvarstagande?

Jag har känt att tre satser från Barbara Colorosos bok Växa med ansvar (som inte finns i handeln men går att köpa från activeparenting.se) har hjälpt både mig och Peter i vårt föräldraskap.

  1. Barn har ett egenvärde. De har värdighet och egenvärde helt enkelt därför att de finns till.

  2. Jag tänker inte behandla barn som jag inte vill bli behandlad själv.

  3. Om det fungerar och inte kränker barnets och min egen värdighet, så gör jag det. Att något fungerar betyder inte att det är bra och är det inte bra så väljer jag bort det.

Mitt mål som förälder är att mina barn ska lära sig leda sig själva inte att jag styr och de lyder.
Vi ses imorgon!
Om mitt inlägg bidragit till dig uppskattar jag om du vill dela vidare inlägget i ditt nätverk.
#blogg100

Uppmuntranskalender

Vi har under några år köpt legokalendrar till barnen som adventkalendrar. I vårt konsumtionssamhälle känner jag att det inte känns rätt att göra det då barnen faktiskt inte leker med dessa legokonstruktioner sedan.
Alternativ två är ju chokladkalendrar men då känner jag att det bara uppmuntrar till sötsaker i överflöd. Alternativ tre är det vi gjort de senaste åren och som uppskattats av barnen.
Vi har skapat uppmuntranskalendrar till våra barn. I år satte sig MN, elva år ner och började på en kalender till G, åtta år. Hon kom inte riktigt igång men viljan fanns där. Nu har jag kommit på hur vi kan förgylla årets uppmuntranskalender. Vi kan ta med barnen i hela processen. De kan få vara med och skriva ner uppmuntran till varandra. Tidigare år har det varit jag och Peter som skrivit 24 uppmuntran till var och en. Vi har lagt lapparna i en skål åt dem var och sedan har de fått dra en lapp per dag.
I år tror jag den kommer att bli ännu mer uppskattad när de själva får vara med i processen.
På lapparna skriver man saker som:
bilduppmuntranJag gillar att prata med dig om din skoldag. Tänk vad roligt vi hade när vi … Jag tycker om när du säger vad du tycker. Jag uppskattar att du delar med dig av dina känslor. Tack för att jag får lära känna dig. Du betyder mycket för mig. Jag gläds med dig när du … Jag gillar att se på film tillsammans med dig. Jag tycker om att … med dig. Tack för att du är tydlig med dina gränser.
Som ni ser så fokuserar vår uppmuntran mer på barnets varande än deras görande. Självklart skriver jag till exempel Jag gläds med dig när du har kul på fotbollsträningen. Men jag skriver inte Du är så duktig på att spela fotboll. Jag skulle kunna skriva: Du ser ut att ha otroligt roligt på dina fotbollsträningar. Fast hur ni väljer att göra är ju upp till er.
Det här är en kalender som berikar både den som skriver och den som läser.
Inser att vi ska göra en till min man, deras pappa, också. Jag vet att barnen har massor som de gillar att göra med Peter och jag vet ju hur mycket jag och de älskar honom.
Jag gillar att uppdatera denna kalender. Senast kom Linda med förslag på aktiviteter man kan göra med barnet den dagen de öppnar lappen. Det kan vara “Jag ser fram emot att se på Luciafirandet på TV:n tillsammans med dig i morgon”. Det enda som jag behöver förändra för att göra detta är att sätta siffran 12 på just den lappen så att den öppnas rätt dag. Likadant får jag göra på andra specifika dagar. I övrigt kan de ta lapparna ur skålen.
Lycka till!
Gillar du det du läst här får du gärna dela vidare. Då bidrar du till min dröm om att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
………..
Mina föreläsningar inspirerar och bjuder på både allvar och skratt. Varmt välkommen!
Linköping den 23 november boka din plats här.
Göteborg den 24 november boka din plats här.
Stockholm den 9 december boka din plats här.

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Han är säkert kär i dig!

När våra döttrar kommer hem och berättar att någon kille är besvärlig med dem är det allt för vanligt att vi säger saker som: Han är säkert kär i dig, kärlek börjar alltid med bråk eller något annat som vi fick höra när vi själva växte upp.

Det är rätt tragiskt att vi möter dessa berättelser med sådana uttalanden eftersom slåss, puttas, retas, dra i håret eller liknande inte nödvändigtvis behöver ha någonting med kärlek att göra. Visst kan det vara så att pojken vill kommunicera och inte vet hur han ska uttrycka det men att vi vuxna försöker försvara dessa strategier är helt klart onödigt. 

Jag minns när E gick i ettan och en kille som alltid stod bakom henne i kön i början av skoldagen och på väg till matsalen puttades i ryggen. Det var på den tiden då jag inte lät barnen ta hand om sina egna konflikter men jag hade ändå en insikt om att barn som puttades inte gjorde det för att vara elaka utan för att de försökte kommunicera. Jag följde med E till kön på morgonen, gick ner på huk och vände mig till den nya killen i klassen. Hej x, välkommen till klassen! Jag förstår att du vill lära känna E men jag vill att du pratar istället för att puttas. Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Ett år senare gick E i tvåan och kom hem och berättade om en kille som puttade henne ute på rasten. Jag svarade: Han är säkert kär i dig! E gick tillbaka till skolan och nästa gång han puttade henne reste hon sig upp och sa: Det verkar nästan som om du är kär i mig! Han svarade: Inte i dig, du är så ful! E svarade snabbt: Och jag stinker också, så håll dig på avstånd! Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Förutom att jag lärde mig att min dotter E är en tjej med självkänsla så lärde jag mig att tänka mig för när jag möter flickor som blir retade av pojkar. Att lyssna på dem och finnas där för dem när de kommer fram till hur de ska hantera situationen. Ta deras upplevelser på allvar helt enkelt. Jag lärde mig också att det som vi tycker är praktiskt (att barnen alltid står på samma plats i en kö) kan bli till ett onödigt lidande för våra barn. Vi behöver se till att ändra i ordningen då och då. 

HÄR ÄR JAG, MAMMA!

En av föräldraskapets utmaningar är det här med gränssättning. Hur sätter vi gränser? När ska vi sätta gränser? Vilka gränser är det som ska gälla? Måste jag alltid vara konsekvent när det gäller gränser? Behöver jag och min man ha samma gränser?

För mig har det här med gränser i högre grad blivit vikten av att visa andra vem jag är, vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag behöver, vad jag känner och vad jag önskar. Det har mer och mer blivit en fråga om nuet än något som är konstant hela tiden. Vissa dagar vill jag inte att mina barn hoppar i sängen och vissa dagar kan jag tycka att det är helt ok. Det beror alldeles på min egen dagsform och vilka behov jag just då har. Om jag har stort behov av lugn och ro, kanske inte hoppa i sängen är det första jag ropar YES! till. Men det här med att visa mina barn mina gränser börjar kännas ganska tryggt för mig.

Det som är en mycket större utmaning för mig är att kunna leva upp till det jag skrev om i mitt förra inlägg om att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och det svåra tycker jag är att få mitt barn att känna så.

I vissa åldrar eller perioder i barnets liv är de mer tydliga än någonsin med vad det tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är som om hela deras person skriker ut DET HÄR ÄR JAG!

Bildutropstecken

Hon/han tycker till om allt mellan himmel och jord, tänker så det knakar, känner sig stundom glad och stundom rosenrasande, behoven skiftar i en väldigt fart och önskningarna är allt ifrån ett husdjur till nyaste och dyraste mobilen. Hon/han skiftar från att vara liten och behöva få vara liten till att vara “vuxen”.

Det är verkligen inte lätt att alltid se, höra, bekräfta, respektera och ta på allvar när HÄR ÄR JAG visar sig med stora bokstäver. Men de gånger jag lyckas då berikas mitt liv och alldeles säkert mitt barns.

Föräldraskapet är verkligen fyllt av både utmaningar och möjligheter ;o)

Sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. När jag skriver det här inser jag varför jag mår så otroligt bra. Jag inser varför jag trivs att vara i mitt hem. Jag inser varför jag trivs med att driva mitt företag. Jag inser varför jag varje gång jag hämtar Benjamin på förskolan säger: Vad glad jag är att se dig.

Jag trivs i min familj därför att de får mig att känna mig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och jag gillar att se, höra, bekräfta, respektera och ta var och en på allvar. Ibland ser jag inte, hör inte, bekräftar inte, respekterar inte och tar inte på allvar men när det händer finns det alltid någon som reagerar och får mig att vakna till. Ibland kan det krävas lite tid men oftast inser jag ganska snart vad jag har missat.

Mitt företag baseras på min önskan om att alla barn ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Både de som är barn just nu men också barnet inom oss. Alla människor har inte fått förmånen att växa upp med föräldrar eller andra vuxna som sett, hört, bekräftat, respekterat och tagit dem på allvar. De har inte med sig detta naturligt. Det krävs mer mod och framförallt tålamod i dessa fall.

Det jag känner starkt är att det är viktigt för oss alla att ha en stark självkänsla. När vi väljer att se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar då är vi med och stärker deras självkänsla. Jag är också övertygad om att vi själva stärks av våra rikare relationer till våra barn och våra närmaste.

Att vara mer nyfiken på våra barn och deras tankar, känslor, behov och önskemål är den bästa gåva vi kan ge våra barn. Vi berikar inte bara deras liv vi berikar även våra egna. Det mår både de och vi bra av.

bildkanin