Vill du ha fortsatt flerbarnstillägg när barn fyllt 16 år?

Barnbidrag och flerbarnstillägg är något som betalas ut automatiskt tills barnen fyller 16 år men sedan behöver du som förälder aktivt söka förlängt flerbarnstillägg. För barn som är födda i början på året betalas det sista barnbidraget ut i juni. Om barnet studerar på gymnasiet betalar CSN ut studiebidrag. Om barnet fortfarande går i grundskolan betalas förlängt barnbidrag ut automatiskt.
Om man har flera barn kan man få flerbarnstillägg. Det går också att räkna med bonusbarn som bor i samma hushåll. Flerbarnstillägg för barn som fyllt 16 år går att få om barnet bor hos dig, är ogift, studerar heltid på gymnasiet, grundskola eller särskola samt får studiehjälp eller förlängt barnbidrag.
Du kan få flerbarnstillägg till och med juni det år barnet fyller 20 år. Men detta tillägg behöver du själv aktivt söka efter att barnet fyllt 16 år. Det görs på blanketten 5219- Flerbarnstillägg. Anmälan om att räkna med barn som fyllt 16 år.
Så om du vill ha fortsatt flerbarnstillägg när ett av dina barn fyllt 16 år så behöver du göra en aktiv handling. Skriv ut blanketten och skicka in.
#blogg100
 

Uppfostra mina barn som hundar

Det är enkelt. Gränser och kärlek. Varje gång jag hör att man väljer att uppfostra sina barn på samma sätt som sina hundar har det gått rysningar genom min kropp. För mig så handlar hunduppfostran mycket om att belöna det positiva och “bestraffa” det negativa. Det är det jag har sett genom åren. Jag minns när jag var i en familj där de stoppade ner hundens nos i sin avföring när hunden hade bajsat inomhus. Att göra detsamma med ett barn skulle jag kalla barnmisshandel. Att ge en godis till barn så snart de uppför sig som jag önskar skulle inte heller kännas rätt.
Bild1Nu har jag insett att det finns flera olika sätt att uppfostra hundar på så jag får inte längre lika mycket rysningar utan blir mer nyfiken på vad föräldern egentligen menar. Personligen har jag två “kommandon” som jag har använt när barnen växt upp. Det är ordet “STANNA” som barnen vet är viktigt och orden “BACKA NER”. När barnen börjar förflytta sig lär de sig snabbt att när de närmar sig en kant ska de vända om och backa ner istället för att falla ner med huvudet före. Men i övrigt hoppas jag att jag inte har uppfostrat barnen som hundar utifrån det jag har trott varit hunduppfostran.
Nu till något som fascinerar mig när det gäller relationen människa och djur. För en tid sedan började jag följa Lina Zacha som har företaget Authentic horse communication och nu tillsammans med Carola LInd driver CaroLina Akademin. Dessa kvinnor beskriver relationen till hästar på ett så fantastiskt sätt. När jag var med på en föreläsning kunde jag lätt omsätta det Lina sa till relationen mellan förälder och barn. Den föreläsningen och deras texter har fått mig att börja rida igen efter tio års uppehåll. Jag har till och med anmält mig till deras Ridläger i sommar. Om de som har hundar tänker på samma sätt som dessa kvinnor då kan jag tänka mig att de bygger upp fantastiska och långsiktiga relationer med sina barn även om de uppfostrar sina barn som hundar. Jag ska vara mer nyfiken i framtiden på föräldrar som säger att de använder samma uppfostran på sina barn som sina hundar. Kanske skulle jag lyriskt lyssna på deras berättelser.

Fokus på det inre istället för det yttre

“If you are worried about how you look, you are cheating your self out of opportunities” Citatet är från filmen jag länkar till nedan. 

 

Se denna film om Chris, den har så viktigt budskap.

Bild1Vi vuxna är våra barn och ungdomars förebilder. Våra värderingar förmedlar vi hela tiden och dessa får betydelse för hur våra barn sedan möter andra. När de vuxna som uttalar sig dessutom är offentliga personer då får dessa värderingar dessutom stor spridning. Jag reagerade för några dagar sedan när jag lyssnade på Graaf&Eberhards pod och i dag kunde jag läsa följande text som Maria Abrahamsson (M) skrivit på Twitter tillsammans med en bild på två kvinnor från MP “Som diabetiker drillad men för oss kvinnor går midjemaxet vid 82 cm, sen förhöjd risk för hjärtat och en del annat” Jag är så glad att Ylva Johansson valde att visa nyfikenhet för detta uttalande men också tydligt förmedla vad hon själv tycker. Det är precis det här som behövs. Att människor som förmedlar dessa värderingar faktiskt får tänka till och veta att det finns de som inte värderar människor utifrån det yttre. 

Det har gått några dagar sedan jag lyssnade på Graaf&Eberhards pod där de pratade om en metod som hade använts när Magdalenas son hade retat en kille på skolan för hans “töntiga” kläder. Jag inser nu när jag skriver att något av mina barn skulle kunna ha varit han som hade “töntiga” kläder. Jag har aldrig varit en sådan som köpt kläder på de dyra butikerna utan valt att köpa kläder på de billigare ställena. Jag har valt att istället lägga pengar på att kunna vara hemma så många år som möjligt med mina barn och starta ett företag utifrån min passion. Om något av mina barn hade blivit retade av Magdalenas son tror jag att jag hade kunnat förklara sonens agerande men det är tveksamt om jag hade kunnat förklara förälderns agerande.

Är det viktigt att ha dyra märkeskläder? Vem avgör vad som är “coolt” och “töntigt? Är det ett straff att ha kläder från ICA Maxi? Om identiteten ligger i hur dyra kläder man har tänker jag att det är en väldigt sårbar identitet. Jag minns en vän för många år sedan som hade det tungt ekonomiskt men fortsatte köpa kläder till barnen på de dyra butikerna. Tänker på vad de pengarna hade kunnat räckt till.

Expressen delade idag bilder från ett bildprojekt “A beautiful body” av Jade Beall om hur mammors kroppar kan se ut efter de burit barn i magen. Förutom kommentarer som var uppmuntrande kom även kommentarer som förmedlade att dessa kroppar skulle se annorlunda ut med träning och rätt mat. Jade pratar genom bildspelet och förmedlar vikten av:

Att älska oss själv precis som vi är.

Vi är inte vårt yttre. Våra barn är inte sitt yttre. Vi är mycket mer än vårt yttre.

Våra värderingar som föräldrar har betydelse och det är så viktigt att vi vågar se in i oss själva och fundera på varför våra barn gör som de gör och varför vi gör som vi gör. Våga möta oss själva och våga möta våra barn. Vem är personen bakom fasaden?

“Allt vi människor gör, gör vi för att tillgodose våra behov”

Vad är det för behov vi försöker få tillgodosedda? Hur kan vi få dem tillgodosedda utan att vi hindrar någon annan att tillgodose sina behov? Vad känner jag? Vad känner mitt barn? Vad känner det andra barnet? En utmaning men också en möjlighet.

Behandla barn så som du själva vill bli behandlade och så som du vill att de ska behandla andra.

Våga fundera och våga stå upp för dina värderingar. Våra barn är vår framtid!

#blogg100

 

Pygmalioneffekten i klassrummet

En förälders uppfattning av ett barn har stor betydelsen men så har också en lärares. Lärarens falska negativa eller positiva uppfattning av ett barn skapar ett beteende som i slutändan får uppfattningen att gå i uppfyllelse.
Jag läser i Pedagogiska magasinet om en undersökning som jag själv brukar hänvisa till och som jag fortfarande tycker är högaktuell och värd att berätta igen.
Bild1Det var två forskare, Rosentahl och Jacobson som valde att göra en undersökning där de mätta ett antal barn genom ett intelligens-och färdighetstest. De meddelade lärarna vilka elever som var “spurtare” som skulle klara sig bättre än sina mindre framstående kamrater de närmaste åtta månaderna. Observationer visade att “spurtarna” fick signifikant mer uppmärksamhet från lärarna än de andra barnen. Lärarna var mer entusiastiska, mer hjälpsamma, mer tålmodiga och mer toleranta mot dessa elever. “Icke spurtarna” behandlades mer negativt. När försöket var slut efter åtta månader hade spurtarna signifikant bättre resultat på intelligens-och färdighetstestet än de andra.
Problemet var att de som hade delats upp som “spurtarna” och “icke-spurtarna” var slumpmässigt uppdelade. Forskarna hade alltså gett falsk information till lärarna. De som vid första testet hade högre resultat fanns i både “spurtarna” och “Icke-spurtarna” och likadant med det som hade lägre resultat.
Lärarens höga eller låga förväntningar resulterade i tydligt olika behandlingar av eleverna. De skapade barnets goda eller dåliga skolprestationer. Lärarens förväntningar besannades – en självuppfyllande profetia. Det här är skrämmande men skapar också många möjligheter. Läraren kan genom sin medvetenhet reglera sin konkreta pedagogik så att pygmalioneffekten inte blir till fördel för vissa och till nackdel för andra.
Jag vill att vi även tänker på att det här gäller oss föräldrar. De förväntningar vi har på barnet är lätt att de blir självuppfyllande. Vi gillar ju att ha rätt och söker ständigt bevis för att vi har just rätt. Om vi tänker att vi har ett trotsigt barn kommer vi att hitta tillräckligt med bevis på att vi har ett trotsigt barn.
#blogg100

Att vara barnens visselblåsare

Bild1Barn är fantastiska och de är våra allra största läromästare om vi är villiga att lyssna på dem. De brukar först vara lite tystlåtna när de framför sina budskap men med tiden blir de mer och mer högljudda. De blir högljudda när vi faktiskt inte väljer att lyssna när de försöker förmedla sina budskap på mer lågmälda sätt.
Oftast tror jag vi använder oss av “effektiva” metoder som maktutövning, avvisning, avledning och så vidare därför att vi inte har modet att våga möta deras signaler. När våra barn “triggar” oss är det ju oftast för att de är något på spåret. Det är något i oss som vi ännu inte har haft modet att ta fram och möta i ljuset. Vi väljer att fortsätta spara skräpet nere i källarens mörker där vi inte behöver se det. Men det finns där och det påverkar oss hela tiden.
Idag läste jag ett så lärorikt inlägg om föräldrars dåliga samvete. Vikten av att våga möta våra känslor och behov. Att våra känslor faktiskt har ett budskap till oss. Att vi har behov som inte blir tillgodosedda. Så länge vi väljer att inte se så kommer vi inte heller att hitta lösningen. Vi behöver ta fram det hela i ljuset och vara nyfiken på vad det står för. När vi gjort det kan vi lättare känna oss fria. Och lära oss något som vi också kan bidra med till våra barn.
Visselblåsare utsätter sig för en stor fara och därför är de få som har modet att blåsa i visselpipan. Jag läste för några dagar sedan om en modig skolutvecklare, Per Kornhall och nu när Lars H Gustafsson skrivit om honom här väcktes nya tankar hos mig.
Hur viktigt det är att vi alla tar mod till oss och tittar på beslut utifrån barns perspektiv. Att vi ställer upp och är barnens röst när det behövs. Att vi agerar som barnens visselblåsare vid behov. Barnen är vår framtid! Det handlar inte om MITT barn, det handlar om allas barn. Våga lägga dig i, våga ta ställning, våga vara barnets röst även när det är lite obekvämt.
#blogg100

Vad tror du ditt barn skulle välja?

Idag är det valdag och jag hoppas att många väljer att rösta. Det är vårt sätt att påverka vårt liv men också andras liv. Vilken värld vill vi leva i? Vad är viktigt att värna om inte bara för mig utan också för andra? De som inte har förmånen att få välja. Jag väljer inte bara för mig själv, jag väljer också för allas våra barn. Våra barn är vår framtid. Vi har idag möjlighet att påverka även om det säkert inte är i så hög grad som vi skulle önska men vi har i alla fall möjlighet att påverka. Hoppas att ni tar den chansen! Bild1När det gäller föräldraskap har vi också möjlighet att välja. Vi kan välja hur vi vill förhålla oss till våra barn. Vi kan välja att fokusera på makten eller växandet. När jag lyssnar på Dr. Shefali Tsabary bli intervjuad av Oprah så blir jag varm i hjärtat och vill ännu mer förstå både mig själv och mina barn. Jag minns hur mycket det betydde för mig att se och höra på Barbara Coloroso även hon i Oprahs program. Det är 20 år sedan, men var ett program som förändrade mitt liv. Växa med ansvar är fortfarande en bok som jag gärna rekommenderar men det som står i den minns jag var svår att omsätta i praktiken med små barn. Det Shefali förmedlade hade ingenting med ålder att göra. Det handlar om oss själva. Att lära känna oss själva och våra barn. Att växa genom vårt varande.
Jag inser att om jag hade lyssnat på Eberhard för 20 år sedan istället för att ha sett Oprah så hade jag nog tyckt att det han sa var rätt självklart. Klart att vi föräldrar ska bestämma och visa barn genom att göra mot barnet det barnet gjort mot någon annan. Otroligt vanlig metod i böckerna jag läste i England. Om barnet sparkar dig, sparka tillbaka. Jag är glad att jag fick upp ögon för hur respektlöst detta är. Jag minns en förskollärare som drog ett barn i håret för att barnet hade dragit ett annat barn i håret. Jag minns ögonen som tittade upp på den vuxne. Den vuxne hade sårat barnet och brustit i tillit. Barnet kunde inte koppla denna handling till den som hon själv just utfört. Det enda den vuxne förmedlade var att det var ok för en vuxen att skada ett barn och det går inte att lita på att den vuxne vill mig väl. Det handlar om makt och hierarkier.
När jag lyssnar på Magdalena Graaf och David Eberhards pod (från 29.40) så förmedlar de samma taktik efter att ha pratat om oss fina personer som har kommenterat deras metoder som de förmedlade i Nyhetsmorgon. Metoden i poden som de utsätter barnet för är att barnet ska få uppleva samma som de utsatt andra för. Dvs när barnet har mobbat ett annat barn då väljer föräldern att utsätta barnet för samma sak för att visa hur det känns. Magdalena beskriver sin son som en Cool kille med attityd. När han retat en kille med “töntiga” kläder väljer Magdalena att klippa bort hans “coola” frisyr och han fick packa bort sina “coola” kläder och åka till ICA Maxi för att köpa en ny garderob med “töntiga” kläder. Sedan fick han gå till skolan i dessa och förtjäna att få tillbaka sina “coola” kläder.
Eberhard kallar detta för ett alldeles utmärkt sätt. Att hon var omtänksam både mot sin son men också mot kompisen. Hon var mamma och inte kompis och någon slags jämställd. Jag funderar istället på vad det var för värderingar som från början fick honom att reagera på de töntiga kläderna? Vilket behov hade han egentligen? Jag undrar också om det här verkligen var respektfullt mot sonen och kompisen. Att förmedla att sonen fick gå klädd i ICA Maxi kläder som straff förmedlade vad då? Hur skulle hon gjort om han hade retat en person med en funktionsnedsättning? Klart att hennes metod fungerade, men varför fungerade den? Vad lärde sig sonen? Vilka nackdelar fick metoden? För sonen, för kompisen och för relationerna?
Jag och några andra har ifrågasatt att de i Nyhetsmorgon uppmuntrade föräldrar att vara respektlösa mot sina barn. Både på TV4:s sida och på Graaf&Eberhards facebooksida. Skulle gärna vilja länka till det senare men hittar inget bättre sätt än att lägga upp länken till inlägg från andra så får ni söka efter Anders Jarlands fråga och läsa själva. Bland annat att härma barn för att de skulle förstå hur dumt deras beteende var. Eberhard tyckte inte vi hade något vetenskapliga belägg på att detta förhållningssätt var respektlöst. Han beskriver hur hans fru brukar härma honom för att visa honom hur dumt det han gör är. Jag är glad att jag och Peter inte kommunicerar på det sättet. Jag ser för övrigt en stor skillnad mellan en parrelation och en förälder/barn relation.
När vi lever i en parrelation kan vi välja att avbryta relationen. Ett barn kan inte välja att avbryta relationen till oss föräldrar. Jag ställer mig också frågan om han har några vetenskapliga bevis på att det Magdalena valde att göra inte var respektlöst, eftersom Eberhard gärna fokuserar på vad som har vetenskapligt belägg eller inte. Jag är tacksam över att Petra Krantz Lindgren har på sin FB-sida skrivit om att metoder kan fungera utan att de är respektfulla:

Graaf och Eberhard säger att “bara man gör något med kärlek och respekt” så är det ingen fara att göra det. Jag tror inte det räcker! Det vi gör måste också uppfattas som kärleksfullt och respektfullt av barnet! Det är helt enkelt inte förälderns tanke som räknas. Det är barnets upplevelse!”

Jag vill avsluta med något upplyftande: Shefali finns också på TedTalk, vilken härlig inspirationskälla. Jag blir så sugen på att ta reda på mer om mig själv och mina barn istället för att försöka “fixa” dem genom maktutövning. För mig är ömsesidig respekt A och O och att vi är ansvariga för att lägga in barnets perspektiv i vårt föräldraskap.
#blogg100

Ett hektiskt dygn

Tänk vad mycket som kan rymmas på ett dygn. I går när jag pratar med Peter i telefonen så påminner jag honom att han ska hämta G efter jobbet. Han svarar att G skulle gå hem själv efter skolan. Klockan är nästan fyra och ingen G har synts till. Jag försökte ringa fritids som inte svarade. Det blev att cykla till skolan för att se var G var. Han hade gått hem för flera timmar sedan. Oron infinner sig. G brukar ju gå raka vägen hem. Då jag varit en stund hos grannen medan MN, 11 år, var hemma började tänka att kanske hade G kommit hem och hälsat något till henne. MN som var på teater vid den här tiden hade tur nog mobilen på så att jag fick besked om att G gått till en kompis. Här kunde kommunikationen mellan mig och Peter helt klart kunnat underlätta. Tur att G ska sluta på fritids i slutet av juni. Då vet jag att han alltid kommer att gå raka vägen hem när skolan slutat.
På kvällen kommer MN in och ropar att G har fallit illa och att pappa ville att jag skulle komma. Jag finner honom liggandes på våran innebandy/hockeyplan. Han hade gjort illa ryggen när han ramlat och hamnat med ryggen på målvaktsklubban. Efter samråd med 112 skickades en bedömningsbil som skulle kolla om G behövde en riktig ambulans. Med hjälp av en granne som är ambulanssköterska samt hon som kom fick G morfin och de konstaterade att han behövde bedömas på sjukhus. Efter några timmar hade svullnaden på ryggraden gått ner och han mådde bra. Vid undersökningen frågade underläkaren om det gjorde ont och när G skakade på huvudet sa hon strängt: Rör dig inte. Och som ni vet så uppfattade han inte “inte” så när hon frågade igen så skakade han på huvudet. Tillslut gick jag in och sa: Svara ja eller nej på hennes frågor. Det blev betydligt lättare för honom att göra “rätt” då. Överlag blev vi otroligt trevligt bemötta av alla.
När hon gått igenom hela kroppen och han mådde bra kände jag en otrolig lättnad efter att ha sett honom med nackkrage och “form” för att hålla kroppen rak. Det blev hemfärd strax före halv tio på kvällen. Han fick besked av läkaren att om han mådde bra nästa dag fick han spela fotboll. Lördag morgon var det dags för fotbollsmatch för G. Med en aktiv fyraåring som inte riktigt vill stå stilla och se på matchen gällde de att ha uppmärksamhet både på spelet och på äventyrlig fyraåring.
bildemelieStrax före elva får jag ett SMS från vår dotter Emelie som undrar om vi vill se henne bli slagen. Hon skulle delta i medeltids tornespel från marken. Det var en rosenturnering där varje “kamp” avslutas med att vinnaren delar ut en ros till någon i publiken. Varje slag bedöms av den som blir träffad. Antingen anser den som blivit slagen att slaget inte innebär någon skada och då säger de “light” eller så innebär slaget skada och då säger den som blir slagen “good”. Om den slagne blir “good”slagen på armen får den lägga armen på ryggen. Om den slagne blir “good”slagen på benet får den gå ner på knä. Det hela känns inte som något som en mamma som jag skulle uppskatta men jag tyckte det var rätt häftigt. De var väldigt trevliga med varandra. När någon blivit “skadad” väntade den andra in tills de kunde fortsätta. Ska tillägga att de hade otroligt mycket skydd på sig. Under den medeltida hjälmen hade de en vadderad huvudbonad. Det allra roligaste var att se att Emelie tyckte det här var roligt och att hon var så fokuserad.
Efter denna uppvisning blev det att skjutsa MN till sin nygamla kompis. Hennes bästa vän som hon lekte med från det hon var 1,5 år tills hon var 5 år kommer att börja på samma skola som MN till hösten. Tänk att de äntligen ska få gå i skola tillsammans. Så många härliga känslor fyller mig när jag tänker på att de funnit varandra igen.
G kom till mig idag och frågade vad vi skulle betala för att de två ambulanserna kom. Han var lite orolig. Inser vad bra vi har det i Sverige när jag kunde svara att det nog kostar pengar att skicka två ambulanser men att det inte är något som vi behöver oroa oss för. Vi har det otroligt bra!
Ta er tid att se följande program av Oprah! Det är ett program som alla skulle se. Bästa programmet att se och lyssna på.
Jag önskar er en härlig lördagskväll. Vi ses igen i morgon. Nu är det slutspurt när det gäller #blogg100.
 
 

Jag är villig att vara …

Varje dag är en ny dag och varje dag har vi möjlighet att påverka våra relationer. Både relationen med oss själva men också relationen med andra. Vår inställning till oss själva och andra har betydelse. Jag har tidigare skrivit om hur vi genom att tro barnet om gott möter dem på ett helt annat sätt än om vi tror motsatsen. Ni kan läsa om det här, här och här.
Bild1Att tänka att andra människor vill gott och försöker bidra till mig har fått mig att vara mer öppen och nyfiken än tidigare. Jag har blivit mer villig att vara kärleksfull, mottaglig och närvarande än tidigare.
Även om jag i högre grad i dag är villig att vara det jag beskrev ovan väljer jag att säga saker som inte alls är grundade i dessa tankar. I morse dömde jag tex en av mina familjemedlemmar för att vara ogenomtänkt vid placeringen runt frukostbordet. Att äta ett tunnbröd ovanför ett antal tidningar är egentligen inte hela världen men ändå kan det bli en stor sak för en nyvaken mamma. Jag ska i eftermiddag ta ansvar för dessa uttalanden. Tänk om jag hade gjort det på en gång då personen sa: Det går att säga det där på ett trevligare sätt.
Ibland fastnar jag i “rätt” och “fel” tänk som begränsar snarare än berikar.
Bidrar mitt inlägg till dig? Är du villig att dela vidare?
#blogg100

Förändra "måste" till "jag väljer att"

Jag tror att det är otroligt viktigt att vi tar ansvar för våra handlingar, våra val och våra känslor.När vi gör det kommer även våra barn att välja att göra det, om vi tillåter dem. I ett språk för livet av Marshall B. Marshall finns ett avsnitt som jag har haft stor nytta av och som jag gärna vill dela med mig av.
Gör en lista av allt du känner att du “måste” göra: Jag måste tvätta, städa och så vidare.
Bild1När vi handlar utifrån “måste” brukar det oftast vara utifrån några av följande anledningar:

  • För pengar
  • För att få uppskattning
  • För att undvika bestraffning
  • För att undvika skam
  • För att undvika skuldkänslor
  • Av plikt

Vilken av dessa anledningar gör du det du “måste”?
Jag tror precis som Marshall att vi vill agera utifrån en längtan att bidra till livet snarare än från rädsla, skuld, skam eller plikt.
Testa nu att skriva Jag väljer att … framför dina “måsten”. Och fyll i fortsättningen därför att …  För min del blir det Jag väljer att tvätta eftersom jag uppskattar rena kläder.
Är det något av dina måsten som du inte kan omvandla till Jag väljer att … därför att … så kan det vara värt att titta på vad det är som gör att det blir så och vad du kan göra åt det.
Jag har tidigare skrivit om måsten bland annat här, här och här.
Känns det konstigt för dig att skriva “jag väljer att” kan du prova “jag vill”.
#blogg100
 

Idag vill jag fira!

OFE-affisch - föreläsning Maria KleinJag får äran att föreläsa med Rädda Barnen som arrangör och det är något jag vill fira. Jag får möjlighet att än en gång dela med mig av “Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning”. Yippi! Jag vill också fira att jag tack vare kursen som jag håller i valt att i högre grad tänka mer på både mina egna men också andras behov. Det kräver en hel del reflektion men jag upplever att det berikar mina relationer mer. Att våga stanna upp och faktiskt fundera på vilket behov barnet försöker få tillgodosett genom att säga NEJ till vad jag önskar. Genom att se vad de säger JA till når jag mer kontakt. Att tillsammans försöka tillgodose både deras och mina behov är en otrolig utmaning men ger så mycket tillbaka. Genom att se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar når jag mer kontakt än när jag försöker få igenom min vilja utan att genuint lyssna. När jag lyssnar intresserat upplever jag att barnet blir nyfiken på vad jag vill och vilka behov jag har. Så fort jag skriver så här känner jag en risk med att se det hela som en metod att få barnet att göra som jag vill. Det är verkligen inte målet. Målet är kontakt, förståelse och ömsesidig respekt.
#blogg100